Som ur ingenstans kommer insikten att den italienska folk power metal-konstellationen blivit något av en institution inom sitt fält. De har ändå funnits i tjugo år och sedan början av 2000-talet släppt åtta album av varierande kvalitet; det var inte förrän 2010 och Red Silent Tides som Elvenking verkligen släppte en platta värd tiden, och det dröjde till 2014 och The Pagan Manifesto innan de verkade ha hittat sin absolut rätta form med magnifik blandning mellan flödande melodisk power metal och eklektiska folk-element och mysticism. Secrets Of The Magick Grimoire är den nionde fullängdaren i ordningen och tycks närmast plocka upp där The Pagan Manifesto avslutade. Det blir redan från första lyssningen uppenbart hur bekväma Elvenking är i det de gör; låtskrivandet är mognat och inte bundet till de traditionella ställningarna. Storslagna refränger som på föregångaren har tonats ner för smått mer progressiva byggnader och låtstrukturer som inte lutar helt på starka refränger; materialet känns genomgående starkare än någonsin.

Inte heller är Secrets Of The Magick Grimoire lika lätt och luftig som The Pagan Manifesto var på sina ställen, på gott och ont. Den tycks hämta mer från mörka legender och ockulta myter; paganistiskt mörker och den dunkla sidan av deras folklore-exploration genom starka, intressanta texter och en i vanlig ordning själfull inlevelse från Davide ’Damnagoras’ Moras. Vidare lyckas Federico ’Aydan’ Baston och Raffaello ’Rafahel’ Indri lyckas lägga in några maffiga riffsessioner, framför allt i mer gitarrbaserade låtar som A Grain Of Truth och inledande Invoking The Woodland Spirit, och ett par rafflande solon. Men de är inte de musikaliskt ledande inom sextetten. I stort sett är det vad en kunnat förvänta sig av Elvenking i det hänseendet; istället är det Aydans keyboards och Fabio ’Lethien’ Polos violin som sätter det folk-inspirerade ledmotivet. De har dessutom blandat in en del growls, för första gången på tio år. Det core-inspirerade debaclet The Scythe (2007) var ju på många sätt ett misslyckande (trots några pärlor), men den har inte mycket annat gemensamt med Secrets Of The Magick Grimoire.

Här gästar Angus Norder (Witchery, Nekrokraft) samt svenske semilegenden Snowy Shaw (Notre Dame, ex- Dream Evil). De ger Damnagoras en ytterligare dimension, men ser också att denne inte får fullt utrymme att släppa ut sin förtvivlan när det kanske behövts. Draugen’s Maelstrom är en fenomenal låt, hemsökande mörk, men frågan är om Norders growls var nödvändiga i refrängen; inte för att de gör låten sämre, utan för att Damnagoras kunnat göra det lika bra själv. Albumet tappar momentum - och det ganska rejält - efter at A Grain Of Truth tonat ut, till synes i förtid. Följer gör då tre långsamma, tomma utfyllnadsspår, innan plattan tar upp farten (bildligt talat) med The Voynich Manuscript. Avslutningen visar sig dock lika stor och hårdslagande som början, och fullbordar på så vis med styrka och integritet ett album som, om den får lite tid, med största säkerhet kan visa sig vara Elvenkings bästa hittills. Den senaste tidens italienska power-släpp har varit mediokritet på mediokritet, från Secret Sphere till Labyrinth till allehanda pseudo-intelligenta, själlösa plattor här och var. Elvenking sticker ut med något av det bästa som släppts i år och på mycket länge; den blir bara bättre och bättre.

Bästa låtar: Invoking The Woodland Spirit, Draugen’s Maelstrom, At The Court Of The Wild Hunt