Gloryhammer - Tales From The Kingdom Of Fife

Genre: Power Metal

Den första av tjugoen plattor som släppas skall i Gloryhammers saga är Tales From The Kingdom Of Fife. Från början till slut, episk power metal. Det finns också ett element av folk metal invävt. Men egentligen påminner det mest om Rhapsody, utan att det för den delen låter som dem. Texterna handlar om sånt som power metal handlar om mest. Det är ett konceptalbum, men med titlar som The Unicorn Invasion Of Dundee, Magic Dragon och framför allt The Epic Rage Of Furious Thunder, och då vet man att det är ren power metal. Musiken är uppbyggd på fantastiska melodier, både i sång och keyboards, och magiska riff. Jag tänker: så länge de inte låter musiken luta på keyboards förmycket. Men kanske oroar jag mig i onödan, för det är ett versatilt album där de musikaliska beståndsdelarna ges olika utrymme från låt till låt och ger en helhet som skiftar i sin delikata framtoning.

 

Gloryhammer - Tales From The Kingdom Of Fife

 

Christopher Bowes som känd gjort sig i Alestorm har grundat det musikaliska projektet och spelar keyboards med frenetisk intensitet. I Quest For The Hammer Of Glory låts keyboarden arbeta så exklusivt med trummisen Ben Turk att den där magiska, majestätiska känslan skapas, som man bara hittar i episk power metal. Bara lyssna på Paul Templings solo i öppnande (förutom… introt…) The Unicorn Invasion Of Dundee. Templing har gjort storverk på Tales From The Kingdom Of Fife. Varenda låt har minst ett solo inklämt, och som den solonörd jag är sväljer jag hela alltet. Man ska inte tro att man slipper undan ballader, och visst kommer Silent Tears Of Frozen Princess. Och det är i den som man fattar vilken fenomenal sångare Thomas Winkler är. Han har tidigare bidragit med ren heavy metalsång, melodisk powersång och kraftig hårdrockssång. Men han tar också de något långsammare bitarna i balladen riktigt bra. Han slår mig, kort sagt, med häpnad.

 

Medan Magic Dragon är byggd på Bowes keyboards och en kraftigt stark sånginsats av Winkler är Amulet Of Justice baserad på Templings intensiva gitarr, med kristallklara solon och magiska riff. Men inte ens i fallet Magic Dragon övertar keyboarden, istället fungerar den i mycket bra harmoni med resten av musiken och låten blir en av de bästa på albumet. Det vackra är när de båda går hand i hand, som i den korta, nästan instrumentala Beneath Cowdenbeath; ett gitarrsolo där keyboarden gjuter eld på lågorna. De har gjort det här så perfekt. Albumet avslutas med The Epic Rage Of Furious Thunder, som är nästan elva minuter lång. Man kan säga att den sammanfattar hela albumet med sina många skilda passager och väloljade musikaliska insatser. Och jag tänker göra det i ett ord; episk. Jag hittar inte en enda sak att klaga på. Eller, det skulle kanske vara att de måste ha med ett intro. Jag menar, det här albumet är ett av de bästa jag hört i år, och inom genren, av vilken jag kallar mig aficionado. I början känner man sig kritisk och tänker, hur fan ska de kunna få ut tjugo album till? Men efter att ha hört Tales From The Kingdom Of Fife önskar man att nästa kommer ut, helst imorgon.

 

Bäst: Magic Dragon, tror jag.

 

Sämst: Jag kan inte välja. Inte ens om jag måste.

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=12640

 

Musikvideo: Gloryhammer - Angus McFife

Persefone - Spiritual Migration

Genre: Death Metal

Man hör inte så mycket om den Andorranska metalscenen nu för tiden. Därför är det kul att death metalbandet Persefone nu släpper sitt fjärde album, betitlat Spiritual Migration. Med sin progressiva, nyskapande form av death metal är de spännande att lyssna på. De monstruöst långa låtarna har lämnat slutproduktionen på sjuttio minuter. Därför krävs att man är öppensinnad när man tänker kasta sig med huvudet före ner i Persefones avgrundsmörka djup. Redan i tredje spåret, The Great Reality, är man nersjunken i musiken och det känns som om man lyssnat en timme redan. Och det trots att öppnaren Flying Sea Dragons (ballaste namnet på en låt någonsin) är ett knappt två minuter långt intro. Det är då jag inser vilken magnifik upplevelse jag är på väg att ta del av. Vid den här punkten är jag nämligen redan såld. Man kan höra referenser och influenser i band som Opeth och Symphony X, men Persefone är i all rätt ett eget band som med Spiritual Migration skapat något helt unikt. Något som sätter spår och som jag kommer att återvända till mer än en gång.

 

Persefone - Spiritual Migration

 

Gitarrslingor som smälter ansiktet, riff som knäcker fingrarna och ett över lag fenomenalt arbete av Carlos Lozano och Jordi Gorgues. Gitarrsolon finns i abundans längs de långa låtarna. Det finns också keyboardsolon, som man inte ser så ofta i death metal. Den instrumentala Zazen Meditation bryter alla konventionella dödsmetallregler och skänker en spiritualistisk känsla; aldrig förr har jag hört fågelkvitter i death metal. Det är slående hur de har lyckats skapa en sån transliknande inlevelse. Det stämmer också för resten av albumet. Den progressiva biten åstadkoms av taktskiften genom de långa låtarna, skiftande beats och hooks, tempo som går upp och ner, och ett hela tiden intressant sound. De melodiska gitarrerna och keyboarden avlöses av monstruöst riffande. Rytmiska trummor går över i dödsrens. Själasvävande growl blandas med ren sång och många gånger fattar man inte att det är death metal man hör. Många långa instrumentala passager bidrar till den fulländade stämningen. Flera hela låtar är instrumentala och mer än en nästan framförda som ballader. De har blandat maskinistisk perfektion med mänskligt felande. Den konceptuella kunskapen i instrumenten har skänkt vad som känns som övermänsklig förmåga. Spiritual Migration är en musikalisk resa längs brutalitet, skönhet och de gråa dimensioner däremellan.

 

Bäst: Returning To The Source är så jävla bra

 

Sämst: Upward Explosion, om jag måste nämna någon

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=12569 - Read the review in English

 

Musikvideo: Persefone - Spiritual Migration