Manimal - Trapped In The Shadows

Genre: Power Metal

Manimal hörde vi först i den inte helt övertygande debutskivan The Darkest Room, släppt för sex år sedan. Tvättäkta fans kan ju ha hängt med längre än så och hört göteborgarnas demos, släppta några år innan det, men jag nöjer mig med fullängdarna. Den färska Trapped In The Shadows är alltså bandets andra släpp, och med sex år på sig kan en tycka att de borde ha haft gott om tid att skapa riktig magi. Jag vägrar tro att de någonsin skulle ha haft annat för sig, som jobb eller så. Jobb är bara en myt. Det rivstartar kraftigt med sexminutersmonstret Irresistible, och det slår som en vägg. Och falsetterna regnar. Samuel Nyman vill så gärna vara Ralf Scheepers (Primal Fear). I det här fallet är det viktigt att komma ihåg att Scheepers mer än allt annat vill vara Rob Halford, så redan från början blir målen ouppnåeliga. Därför är det falsett på falsett på falsett och registret sänks endast i korta stunder. Variationen hade mått mycket bättre av mer av den varan, för att han kan sjunga råder inga tvivel om. Det blir bara tjatigt med ständig falsett. March Of Madness ser en något nedtonad version av sångaren. Medan trummorna låter smått mysko både i refräng och vers, för högt lyfta i mixen, håller Nyman otroligt bra stil och gör en av skivans bästa insatser. Mycket tack vare att han håller inne med falsetterna annat än när det ger maximal effekt.

 

Manimal - Trapped In The Shadows

 

Yxmannen Henrik Stenroos håller liv i det mesta av skivan, som tur är, och håller det från att bli alltför tråkigt. Medan riffen inte alltid är särskilt innovativa eller utmanande håller de åtminstone tillräckligt hög klass för att hålla lågan brinnande. Han glänser mest i solona (något som jag ofta brukar beskylla gitarrister för att göra), men den relativt grundläggande låtuppbyggnaden som verkar gälla för majoriteteten av skivans låtar ger honom inte mycket rum att visa upp sig. Han har ändå sina fina stunder, inte minst i Invincible, en snygg låt som mestadels hålls uppe av gitarren. Nyman blir jobbig. Titellåten är en midtempo-historia där Nyman återigen visar hur han kan klara balansen mellan normal sång och det höga registret på ett bra sätt. Och trots att låten mestadels är otroligt standard på alla sätt och vis, är det en riktigt bra visa med köttiga riff som sätter sig fast. Också Silent Messiah ska nämnas som ett av skivans bästa spår, trots överdrivna falsetter återigen, med maffiga riff och en mycket snygg trumsektion. Här passar allt ändå in och ger en helhet som sitter där den ska.

 

Man-Made Devil är en sjukt tråkig historia, där gitarren nästan är frånvarande, och bygger mycket på en långsam rytmsektion. Bassisten Peter Mentzer är bra under mesta delen av skivan; stadig och säker och levererar baslinjer i följd med vad som krävs, utan att få för mycket rampljus. Också Rickard Mentzers trummor håller klass, även om jag till och från undrar vad som står på med hur de låter. På tok för framträdande här och var. Udo Dirkschneider (UDO, ex- Accept) gästar i The Journey. Han kommer alltid, för mig, att vara förknippad med historien om en exkrementinsmetad bajjamajja, och det går inte att komma förbi. Nästa låt. Det är en del tysk heavy power över Manimals sound, i likhet med just UDO och Primal Fear, ett släng av Iron Savior och kanske rent av lite svensk Dream Evil på sina ställen. Det ljuder hela tiden bra, och löper aldrig någon risk att sjunka under godkänt. Men inte heller imponerar Manimals andra skiva tillräckligt för att stiga särskilt långt över godkänt. Är en överdrivet förtjust i just ovanstående band så gör väl Manimal gott intryck, men i mitt fall stämmer det inte. Det är bra musik, men inget jag tänker köra på repeat.

 

Bästa låtar: March Of Madness, Silent Messiah

 

    

Read the review in English

 

Manimal - March Of Madness

Dia Psalma - Gryningstid

Genre: Rock/Punk

Vafalls? Sedan när började jag lyssna på svensk nittiotalsmyspunk? Jag skyller självklart på Love Tyger, som valde ämnet. Gryningstid släpptes i alla fall i mitten av det bleka och mörka nittiotalet. Den mesta ordentliga musiken låg i viss dvala. Kommersialiseringen hade satt prägel på det mesta andra. Årtiondets första hälft bars upp i stolt tradition av Pantera, men icke. Det är Dia Psalma han har valt. Och inte kunde han välja skivan med Atomvinternatt, heller. Som det mesta inom musik som kommersialiserats har sången en stor fokus i Dia Psalma. Micke Johansson är en kapabel sångare med gedigen och unik sångröst, ofta med stor inlevelse i det han sjunger lyckas han ändå hålla fötterna på jorden. Produktionsmässigt har tyvärr sången fått för mycket fokus, så till vida att de musikaliska insatserna - vilka jag inte skäller ut i överkant - trängs undan.

 

Dia Psalma - Gryningstid

 

Texterna, som mestadels skrivit av Johansson själv, är också smått ikoniska för den svenska scenen. Allt, eller åtminstone det mesta, ska handla om vemod och melankoli. Det är ju som att hänga med Valle. Ska det behöva va så här? Men historierna som förmedlas, om än med lidelse i rösten, engagerar inte särskilt mycket. Ämnena är spridda nog att de flesta ska kunna hitta ett ämne att identifiera sig med, men varje enskild text går inte alls särskilt djupt in i ämnet den behandlar. Jämför (helt utan anledning och jävligt orättvist) med nittiotalets bästa alster, The X Factor, där varje låt inte bara textmässigt utan också musikaliskt reflekterade den plågade själens mönster. Dia Psalma håller sig på ytan för det mesta. Åtminstone upplever inte jag att jag tas särskilt mycket djupare. Undantaget är väl Hon Får, som kanske är skivans mest uppseendeväckande och välkända låt. Låten vågar ta upp barnvåldtäkt och andra sådana mysiga grejer. Det är den bästa låten på skivan, med den klassiska fiolmelodin av Sara Edin och mysiga riff och en perfekt sånginsats av Johansson. Just här glänser han, mycket tack vare att texten lyckas engagera (något som annars bara händer i Atomvinternatt, som återfinns på B-sidan till just Hon Får).

 

Det mesta av musiken är troligtvis orsaken till att spola-knappen uppfanns. Framför allt ska sista låten Sol Över Oss nämnas. Seg, fånig och fullkomligt tappad på huvudet. En låtsasballad, som visar Johanssons sämsta sida. Mamma (låten, inte personen :3 ) är rätt menlös i sin tradiga uppradning av ett fiktivt barns mammas dagliga eskapader och frånvaro. Musikaliskt är den trist och urvattnad redan innan den kommit förbi första versen. Detsamma gäller flera andra låtar, som Alla Älskar Dig och den heltrista Gryningsvisa I D-moll. Tro Rätt, Tro Fel är det andra av skivans mest välkända spår. Mysig punk allestädes och med det där sköna gitarrspåret och småtunga riff i verserna gör det till en inte helt värdelös liten stänkare. Tråkigt nog är Johanssons sångmelodier inget vidare, utan mest förutsägbara och trots att ämnet springer iväg en bit från övriga skivan blir det inte heller här särskilt engagerande. Bakgrundssången förresten, är bedrövlig.

 

Dia Psalma ca 1994

 

Det är i Den Som Spar som Fredrik Blombergs bas låter bäst på skivan. En mysig baslinje följer genom en i övrigt ganska tam låt som handlar om Farbror Joakim. Det instrumentala mittpartiet i låten är dess bästa del. Som det är tycker jag att basen låter mer - positivt så - under skivans andra hälft. Den är anmärkningsvärt framlyft i Kalla Sinnen, men utan att vara särskilt bra för den sakens skull. Ändå är den låten en bra, tuff låt med drivande riff. Tyvärr är Johanssons gitarr smått frånvarande under hela skivan, trots ett par stunder där han får glänsa även med den. Slutligen tar skivan slut med ett dolt spår, som bara är helt överflödigt (varför det ursprunligen gömdes, tippar jag). Tur att den bara är typ en minut lång. Trots en del ljusa punkter är Dia Psalma bara ett band som bara inte lyckas gripa tag och engagera. Ett par låtar går att minnas, men det mesta förpassas till periferin. Varför ska jag lyssna på Love Tyger så mycket? Usch, jag tror det är bättre jag tar Seeker Of Steels förslag nästa gång istället.

 

Bästa låtar: Hon Får, Requiem (introt)

 

    

 

Musikvideo: Dia Psalma - Tro Rätt, Tro Fel

Avantasia - The Metal Opera, Part II

Genre: Power Metal

Den andra delen av The Metal Opera, släppt 2002, inleds med det överjordiska eposet The Seven Angels, som kanske egentligen är två låtar som satts ihop för att få till en fetare längd på låten. Uppbyggnaden till låten funkar som intro till hela skivan. Sedan tar den fart, med den kanske mest power metal-mustiga refräng som världen någon skådat. Låtens andra hälft har ett mysigt keyboardsolo av Tobias Sammet (Edguy) som ju skapat hela Avantasia-projektet och komponerat all musik, som avskiljer en lite snabbare del från en lugnare, där Kai Hansen (Gamma Ray, Unisonic) i rollen som dvärgen Regrin får testa på skönsången. Mellanspår och intron saknas helt på skivan, vilket är ett stort plus. Det håller känslan koncis och helheten mer sammansvetsad. En annan sak som saknas - förutom i inledande The Seven Angels - på den här andra delen av Metal-operan är låtar med sådan där slagkraftig och omedelbar refräng som återfanns ett par gånger på första skivan. Neverland kommer i närheten, och är förutom det en otroligt snygg, kompakt power metal-rensare.

 

Avantasia - The Metal Opera, Part II

 

Istället har skivan lite mer komplexa rader där de många sångarna går ihop i en otrolig harmoni, i större utsträckning än den första skivan. Också Memory är en snygg låt med en bra refräng, även om den känns mer invecklad och inte alls lika rakt på sak som de där omedelbara allsångsverken från första delen. Ralf Zdiarstek (Amitav) gör här en bra insats, men för sakens skull hade jag gärna hört Michael Kiske (Unisonic, ex-Helloween) istället. Kiske har faktiskt försvunnit nästan helt från uppsättningen här, vilket är ett stort snedsteg. Det finns nämligen ingen låt som Kiske inte kan förbättra. Det är också fler gästmusiker på skivan än på första delen. Jens Ludwig (Edguy) har fått mer utrymme, liksom Timo Tolkki (ex- Stratovarius), som håller ledgitarren i skivans bägge ändar. Solot i The Seven Angels sätter han med tillbakalutad glans.

 

Liksom på första skivan är det ändå Gamma Rays Henjo Richter som står för det mesta av gitarrspelet. En av hans bästa stunder är i det snabba introt till No Return; tråkigt nog är gitarren en bit ner i produktionen, troligtvis för att ge rum för de många sånginsatserna. Resten av låten har ganska trista riff och ett misslyckat försök till allsångsuppstämning. Låtens bästa sidor är ledgitarrspåren, men de har tyvärr åsidosatts för mycket. Ett annat tillägg till rostern är den sedermera alltid återkommande Bob Catley (Magnum) vars pålitliga hårdrocks-stämma i rollen som ett träd, ger ett skönt avbrott till de lite mer power metal-minnande namnen. Här har vi alltså ett exempel på hur Sammet fått in en gammal idol på ett mästerligt sätt; ge honom en roll, men håll det smått. Visserligen har Catley sedan dess återkommit på samtliga Avantasia-skivor och flera turnéer, och sålunda tagit en mer naturlig plats i gemenskapen än säg Alice Cooper och Klaus Meine (Scorpions) som kom att gästspela på senare skivor.

 

Avantasia 2001/2002

 

Tre av skivans tio låtar är ballader. Den första, In Quest For, är den klart tråkigaste; pianodriven och för smörig för min smak. Catley gör dock en väldigt fin sånginsats. Powerballaden Anywhere är Sammets karaktär Gabriels stund för introspektion och självrannsakan, i saknad efter systern Anna. Det var den första låten jag hörde med Avantasia, och den fångade mig genast. Än idag håller jag den bland Sammets finaste stunder; här kommer han fram med samma sårbarhet som i Edguy+s Scarlet Rose, men i en något tyngre tappning. Into The Unknown avslutar Metal-operan, och Gabriel återförenas med systern Anna. Sharon Den Adel (Within Temptation) gör åter den rollen, och än en gång funkar hon och Sammet riktigt bra ihop. Det tråkiga är att hon fick göra en ballad till (gissa hur hennes låt på Ghostlights kommer att låta), och inte något av de snabbare spåren. Det är hon nämligen högst kapabel att klara av.

 

The Metal Opera Part II håller i mitt tycke ett litet övertag över föregångaren, galet nog med tanke på att Kiske lyser med sin frånvaro. Skivorna gör sig ändå, uppenbarligen, allra bäst när de åtnjuts i följd. Där har du två timmar som inte är bortslösade. Den enda frågan jag egentligen har är, vart i hela friden tog Ernie vägen efter andra låten? The Metal Opera, bägge delarna, kan egentligen ses som en sorts kulmen på Edguys tidigare era, och överglänser också mycket av vad som gjordes där. Att Sammet kan hålla The Metal Opera-skivorna på toppen av sin power metal-veva, som gradvis gått över till ett mer heavy metal-baserat sound både i Edguy och Avantasia, är inte alls något att gråta över. Vad de kallar fantasi är bara en nyckel till världen som du nu är i, som de kallar syndens dröm.

 

Bästa låtarna: Anywhere, The Seven Angels

 

    

 

Avantasia - The Looking Glass