TV-spel: Bioshock Infinite

Genre: TV-spel

Jag hann nyligen med att spela ut Bioshock Infinite, som höjs till skyarna och sägs vara det bästa spelet på många år. Tio av tio och nio av tio, överallt. Och jag håller med. Typ. Det är framför allt ett fruktansvärt vackert spel. Staden Columbia är magnifik. Den kvinnliga huvudrollen Elizabeth är inte bara välskriven utan ser ut som en karikatyr, som det är meningen att man ska vilja rädda. Ungefär som småsystrarna i de två tidigare Bioshockspelen.
 
Courtnee Draper som Elizabeth och Troy Baker (honom minns vi och hatar som Kai Leng i Mass Effect 3) som huvudpersonen Booker DeWitt gör fantastiska insatser, men bäst är Jennifer Hale (hon är Femshep. Säger inget mer om det) som halvgalningen Rosalind Lutece.

 

Premium Edition. Alternativt omslag. Hmmmm.....
Premium Edition. Alternativt omslag. Hmmmm.....
 

Gameplay känns som en naturlig uppföljning på Bioshock 2. Saker är desamma, om än i ny tappning. Plasmids har blivit vigors och tonics har blivit kläder. De funkar som förr och de flesta är roliga och gör att spelupplevelsen kan skifta från minut till minut. Tillägget av skylines var ett rent genidrag. Det är fullständigt skitkul att fara och flyga runt på dem! Att Elizabeth hänger efter och hjälper till är också nytt och färskt, så att man slipper bära omkring på en massa livlådor.

 

Som i Bioshock och Bioshock 2 får man veta en massa runtikringhistoria genom ljuddagböcker som man hittar här och där. Tyvärr ger de man hittar ingen riktig substans. Det gäller mest sci-fidelen. För Bioshock är definitivt science fiction. Sci-fidelen bygger på många världarteorin. Alltså att oändliga parallella universum existerar, där allt som händer går åt ett annat håll. Och annat sånt där som jag är för korkad för.

 

Elizabeth och profeten
Elizabeth och profeten

 

I de båda tidigare Bioshockspelen får man göra vissa beslut som påverkar spelets utgång. Det gäller främst småsystrarna, men även andra karaktärer som man får en grundlig presentation av innan besluten ska göras. Dessa beslut saknas i Infinite, så när som på ett enda. Och då har man inte fått den presentationen.

 

Och när Daisy Fitzroy skjuter Fink är det antagligen tänkt att man ska sitta klistrad, men jag har inte fått veta vilka de här människorna är och vad som verkligen driver dem. Inget mer än ytlig information. Kanske måste man bli mer insatt. Man träffar också på handymen, men får aldrig veta varför de är som de är.

 

Just det här med alla tears och olika världar får det att gå lite långt. Att DeWitt och Comstock är samma person, bara ur andra världar känns lite i överkant. Det gör också att känns för mig som om ingenting ska vara på riktigt. Allt känns för mig ganska långsökt och det drar ner på poängen. Jag ska försöka sammanfatta. Gameplay hittar jag inte många fel på. Det är jävligt kul att ränna omkring och utforska.

 

Det är det konceptuella som jag har lite svårare för. Storyn. Jag älskar Rapture. Columbia ger inte samma känsla. Men det är visserligen inte meningen heller. Slutsatsen är att det är ett helt fruktansvärt bra spel med lite konstig story. Åtta och en halv av tio, kanske? Bioshock 2 är det enda som får tio av tio i min bok.

 

Men jag hade hoppats att sångfågeln skulle vara sista bossen.

 

Det ser i alla fall helt jävla fenomenalt utDet ser i alla fall helt jävla fenomenalt ut

Blaze Bayley - Blood and Belief

Genre: Heavy Metal

Facebook kastade en tegelsten i ansiktet på mig: Blood and Belief. Nyligen släppt. Uppenbarligen Blaze Bayleys senaste utkrämning. Men nio år är ju faktiskt nästan nyss. Och det är ju min grej att recensera nya album, så att emellan de många olika renditionerna av Heaven and Hell som youtube har att erbjuda klämde jag in ungefär femtio minuter Blaze.

 

Detta var naturligtvis på den tiden då solobandet hette Blaze och inte Blaze Bayley; det namnet kom några år senare. Det är också det sista på vilket John Slater och Steve Wray medverkar som gitarrister och låtskrivare tillsammans med Blaze själv. Blood and Belief är lite av ett mellanläge. Eller som Facebook kallar det: alldeles färskt.

 

Blood and Belief

 

Ett lågdistat gitarriff öppnar hela helheten och påminner lite om Black Sabbath. Alive heter öppningen och det är en sorts levande död som förmedlas. Trummorna låter grymma, men är egentligen det mest märkvärdiga med låten, som kunde mått bra av mer hastighet.

 

Ten Seconds handlar om dragracing. Såna som de kör i Fast and Furious; fyrahundra meter på tio sekunder. Men liksom för Vin Diesel tar det mer än tio sekunder för Blaze att färdas den engelska kvartsmilen. Jag anmärkte på hastigheten i Alive, och trots att det finns en del här hade det behövts ännu mer. Man kan inte släpa sig in i mål, Blaze. Refrängen är ganska skön, ändå, och solot höjer låten åtminstone över medel.

 

Hittills ganska omärkvärdigt, men nu är uppvärmningen avklarad. Blood and Belief sätter igång. Trumslagare Jason Bowld har fått en fin bit att spela och gitarrerna låter utomordentligt. När det kommer igång hörs ett gastkramande bra riff. Det är hårt och tungt i Blaze Bayleys stil. Sex och en halv minut heavy metal.

 

Life and Death är lite klurigare att placera. Ytterligare fläsk på trummorna (Bowld har gjort ett strålande jobb så här långt). En gitarrmelodi ger lite distans till resten av albumet, men det avviker ändå aldrig från ett traditionellt baserat heavy metalsound. Här hörs också tydligt vilken fenomenal sångare Blaze faktiskt är - den enda som någonsin ansetts bra nog att ersätta Bruce Dickinson.

 

Det byggs upp. En motorsåg hotar att såga av dig huvudet. Tearing Yourself to Pieces är ett måste. Ett måste av obeveklig tyngd. Ett måste att slita sig själv i bitar. Just när man tror att man är säker så är man allt annat. Tearing Yourself to Pieces är som en Jason Voorhees eller Freddy Kreuger. Det är bäst man gillar skräckfilm.

 

Hollow Head kan man säga är en fyra minuters kränkning. Det är en gladare låt. Så glad den kan bli i ett ljusdepraverat universum fyllt av missfoster och galningar. De sjuttiotalsinspirerade riffen kastrerar; den tryckande basen skalperar; hela tyngden sodomiserar. Men det är ändå med glimten i ögat. Och omöjligt att inte tycka om.

 

Will to Win har riff som inte kan beskrivas på annat sätt än heavy metal. Det finns en sorts bakomliggande hastighet, som hade behövts på de båda öppningsspåren. Satan så bra gitarrsolot är. Låten är Maideninspirerat rytmisk men med en typisk Bayleystämning över den klamrande texten och en aura av maffigt sjuttiotal.

 

Basen sätter en mörk stämning bakom gitarren när Regret öppnar. Finkänsligheten håller inte. Det brister ut i melodisk tungmetall. Blaze låter fenomenal, medan trummorna kunde fått bli tyngre och hårdare. Regret är en sorts melodiskt mörker upplyst av en fantastisk refräng och glimrande heta gitarrsolon.

 

Ytterligare mastighet trycks rätt upp i ansiktet när The Path and the Way, med sina grumligt hårda gitarrer kastar sig i djupet. Basen är att gilla, medan gitarrerna, trots hastighet och tyngd i god samklang, blir undanhållna i precis rätt åder.

 

Hur låter det här då? Det är något som vill explodera. Soundtrack of my Life. Det är nedtonat. Den där gitarren hasar spåret fram, så att man vill höra, hur ska detta sluta. Sedan kommer tyngden, som väntat. Fanatiska riff på trummor så otroliga att man kan gå i kloster för att tillbe dem. En melodi finns där och sätter en helt ny prägel på albumet. Kanske är det så att det ska tystna för att man ska inse vad som är värt att lyssna på. Soundtrack of my Life? Fuck yes.

 

Blood and Belief är en god produktion med stor potential. Men det är ändå mellanbarnet i serien. Föregångare var både Silicon Messiah (2000) och The Tenth Dimension (2002), och följde gjorde The Man Who Would Not Die (2008), som alla överträffar Blood and Belief.

 

Blaze har själv skrivit alla låtar tillsammans med gitarristerna Wray och Slater (typ). Det har lett till en lättigenkänlig helhet av mustiga gitarrer. Rent och glasklart, men sett genom en grumlig lins, helt i enlighet med verklighetens bittra tillvaro. Som ett par leriga skor; de är rena och snygga där under. Det finns avstickare som låter en gnutta annorlunda, Life and Death är det bästa exemplet, men på det stora hela är Blood and Belief ett album i samma stuk från början till slut.

 

Där finns melodier, frenetiska gitarrsolon och känslofylld sång (Blaze kan sånt!). Men den stora känslan är av hårda riff där man satsat på tyngden. Emedan albumet började ganska svagt visar det sig vara ett som utan pardon trycker sig fram till ett obevekligt ultimatum. Bayley är underskattad, Blood and Belief är underskattat. Det är en naturlig uppföljning på Silicon Messiah och The Tenth Dimension, som i sin tur var naturliga uppföljare på Blazes tid i Maiden. Blood and Belief är ett kraftpaket som tyvärr glöms bort i obskyritet. Sju blyzeppelinare!

 


Blaze Bayley - Hollow Head

Vila i Frid, Clive Burr

Genre: In Memoriam

 
--- Clive Burr ---
--- 1957 - 2013 ---