Abstract Symphony - Out Of The Ashes Into The Light

Genre: Power Metal

Out Of The Ashes Into The Light is the independent released debut album by Chilean power metal outfit Abstract Symphony. It is an album thick with competent musicianship and impressive guitar centric heaviness. This focus on the burning guitar skills is showcased already on the stylish album cover, branding an angel statue wielding a flaming axe, and certainly, there is enough talent here to satisfy fans of icons such as Malmsteen and the likes. Their speedy take on melodic power metal has a heavy blend of neoclassical elements, mostly in way of the elegant guitar playing by Esteban Hulloa C and Esteban Hulloa V. Yet there is little in the way of outright showmanship, but rather cohesive song structures where the soloing and burning frets have a natural part, blended seamlessly and not overstaying their welcome. Still, every song on here contain lengthy instrumental passages, where both guitarists battle keyboardist J.J Roldan in speedy solo breaks and impressive feasting in the musical prowess, without steering away from the integrity of the song itself.

Abstract Symphony - Out Of The Ashes Into The Light

Speed is also laid heavily down by drummer Sebastián Pontigo, whose efforts lay a dense foundation for the licking flames that are the guitars. Unfortunately, one might say, Christopher Farías’s bass is rather bland and mostly follows the rhythm guitars, leaving the blistering leads to take the spotlight mostly on their own. The keyboards play a rather laid back role, acting not so much up front as the guitars, but instead as a melodic piece during the verses, coupled with the aforementioned dueling in some of the instrumental passages - though Roldan both opens and closes the album by way of the two piece title tracks. Lastly, vocalist Marcelo Carvajal, a clearly competent voice with great potential, yet burdened by inexperience and (as I will develop further on), a distinct lack of great material to work with. So, clearly, the album is mostly a service in neoclassical guitar fandom, but the overall scope of the album isn’t quite as grand as it might seem at first glance; 13 tracks of rapid guitar fire? Not exactly.

The album is cut into three sections, each three songs in length and divided by a short interlude, and smack dab in the middle of the album is a short, bland ballad titled Who’s To Blame. Both these mid-album interludes and the ballad in fact could surely have been cut out without sacrificing much of the flow. Indeed, the interlude End Of Days is an a cappella performance by Carvajal, which serves no purpose other than to make evident his flaws; his pronunciation falters heavily and the overall tone of the interlude only seems to drag down the flow. Instead, it is the speedier numbers that make the best impressions. Here, Carvajal’s flaws do not seem so bad (though for the follow up he could do with a singing lesson or two), in that his role is often not the central focal point. This, in fact, is part of what still makes Abstract Symphony rather hard to get into; the lack of vocal melodies and choral arrangements to match the scope of the music. It might also be pertinent to see some more effort put into mid-paced tracks and to make these just as impressive as the faster numbers. A solid debut even with its ups and downs; Out Of The Ashes Into The Light certainly proves to be an abstract symphony.

 

Standout tracks: The Master Of Sorrow, Infinite Desire

 

    

 

Abstract Symphony - Wondering Why

Blind Guardian - Nightfall In Middle-Earth

Genre: Power Metal, Symphonic Metal

Numer tämligen legendariska Blind Guardian hade sprungit ur en thrash-baserad speed metal-grund och gick därvid i täten för Tysklands skola av speed/power metal. Och medan de alltid var mer teatraliska än sina tyska gelikar (tidiga Helloween, Grave Digger, Running Wild) dröjde det till 1998 och Nightfall In Middle-Earth innan den teatraliska ådran skulle ta den kreativa överhanden och skapa ett av de mest inflytelserika symphonic metal-album som världen skådat. Hansi Kürsch, som dittills också agerat bassist, lämnade över den rollen till gästmusikern Oliver Holzwarth (ex- Sieges Even) och gick oavkortat över till en större sångnärvaro. Albumet är näst intill en metal-opera, vari Kürsch själv gestaltar varje karaktär och känsloyttring (med undantag för berättarrösterna i interluderna och en del körhjälp). Deras tidigare album var mer direkta; sånglinjerna bryskare och simplare, André Olbrich och Marcus Siepens riff tuffare, hårdare och aggressivare. Till Nightfall In Middle-Earth hämtade Kürsch mer inspiration från Queen och Freddie Mercury; aggressiviteten tonades ner för ett mer komplext låtskrivande. Hans kraftiga användning av layered vocals inspirerades starkt av Mercury, och ger Nightfall In Middle-Earth ett väldigt djup och en stark orkestral flärd.

Blind Guardian - Nightfall In Middle-Earth

Ett splittrande album, men också Blind Guardians mest inflytelserika. Det brukar ofta kallas deras bästa, även om (den subjektiva) sanningen kanske inte håller med. Ursprungligen släppt i slutet av nittiotalet skulle Nightfall In Middle-Earth snart visa sig ett föredömligt verk inom symphonic metal, ny mark för Blind Guardian, och en genre som vid den tiden var relativt ny. Den tyngre keyboardnärvaron tillsammans med Kürschs breddade sångstrukturer var tidigare oskådat. Sessionsmusikern Mathias Wiesner gjorde ett större avtryck än dittills på en Blind Guardian-platta, då Olbrichs ledmelodier fick tampas med hans högtravande stråk. Det betyder inte helt att albumet saknar aggression; delar av riffstrukturen i Blood Tears ger tydlig känsla av att albumet följde på Imaginations From The Other Side (1995) och When Sorrow Sang och dess maffiga trumsektion (Thomen Stauch var inte helt förtjust i utvecklingen som Blind Guardian tog, och slutade efter A Night At The Opera (2002)) sportar hårdkantade verser. Vidare är Mirror Mirror ett snabbare, hårdare spår som kanske är albumets undantag till just den regeln, om än med något myckna keyboards mot Olbrichs maffiga ledriff. Ändå tycks det saknas något mer i den stilen. Något som verkligen återkopplar till de tidigare albumen och rötterna. De tryfflande riffen och blixtrande ledgitarrerna tycks bortblåsta, och ofta hade Nightfall In Middle-Earth mått bättre av en högre närvaro därav.

Albumet är ändå ett otroligt ambitiöst verk, i den aspekten omatchat både förr och därefter i bandets egen diskografi och egentligen i majoriteten av alla album det inspirerat. Längden och storleken, och de många halvminutslånga interluderna gör det till ett svårpenetrerat verk, men här står också, trots den (i skribentens tycke) inte helt perfekta utvecklingen åt det teatraliska och symfoniska, att finna några av Blind Guardians bästa spår. Episka semiballaden Nightfall är vacker och storslagen i ett, medan Mirror Mirror återkopplar mycket av den tidigare speed-grunden, om än på ett sätt som kom att inkorporera Kürschs layered vocals och den tyngre keyboardnärvaron på ett sätt som resten av albumet kanske inte helt hänger med i. Den första hälften av 90-talet utgjode en sorts gyllene tidsålder för Blind Guardian, både stilistiskt och utvecklingsmässigt. Tales From The Twilight World (1990), Somewhere Far Beyond (1992) och Imaginations From The Other Side var alla mästerliga album inom speed/power, hela tiden med Kürschs växande känsla för det teatraliska som ett byggande lager. Och medan Nightfall In Middle-Earth sannerligen inte haltade Blind Guardians framfart (tvärtom) markerade albumet slutet på en era - om än också början på en ny.

 

Bästa låtar: Nightfall, Mirror Mirror, Time Stands Still (At The Iron Hill)

 

    

 

Musikvideo: Blind Guardian - Mirror Mirror

Galderia - Return Of The Cosmic Men

Genre: Power Metal

Black Metal Combat. Rörelsen som ämnar fylla svartmetallens avgrundsmörka tematiska ondska med ljus och harmoni. Inte många band kan så fullständigt förkroppsliga det abstrakta konceptet Black Metal Combat i alla aspekter, som Galderias kosmiska ljus-metal. Den här franska power-sextetten släppte sin debut, The Universality, för fem år sedan och har sedan dess slitit hårt bortom de kosmiska vindarna för att slutligen landa i aktuella Return Of The Cosmic Men. Galderia förhåller sig någonstans mellan den traditionella europeiska power metal-stilen (tänk Veonity) och de mer symfoniska inslagen (tänk Twilight Force). Och som resultat hamnar de också ungefär någonstans mellan de ovan nämnda akterna; inte lika rakt på kakan och baserade i tyska skolans speed som de förstnämnda, men inte heller så överdrivet överblåst och pompöst att det får Turilli att hånflina, som de sistnämnda. De rör sig längs triumfanta mönster, och i det är det inte nödvändigtvis något nytt under power metal-solen, men de gör det med en sådan inlevelse och spelglädje att en omöjligtvis kan undgå att ryckas med i de allra mest storvulna partierna. En skulle kunna säga att de har likheter med vad Freedom Call inte längre är, men troligtvis borde vara.

Galderia - Return Of The Cosmic Men

Nu har musiken också förenklats en del sedan debuten, som sportade över en timslång speltid och flera längre låtar. Return Of The Cosmic Men är mer koncis i den aspekten, och med sina cirkus femtio minuter i speltid blir det en lättare lyssning, även om den kanske trycker på i samma spår i större utsträckning än sin föregångare. Det är inte ett virtuos-arbete på något sätt, utan ett album vari storslagna sing along-refränger och lättnynnade sångmelodier tar överhanden. Riffen förhålls vanligtvis till bakgrunden, medan flygande leads tillåts större andrum. Gitarrerna och Dignes keyboards ges allt som oftast delat utrymme; häri har Galderia inte lutat alltför hårt åt vardera håll, och den ofta gitarrbaserade storslagenheten är inte oäven - stundtals så till vida att den kan råka vara ett spårs enda uppvägande kvalitet, som i annars småtomma Celestial Harmony. Å andra sidan är snabba Legions Of Light en uppvisning i tvillinggitarrernas prakt; riffen enkla men värdiga och melodiska, lyftande och storslagna i sin egen rätt, medan Blue Aura satsar på en old school-approach - ostigt, men det funkar.

Lyriken följer i mycket temat som utstakades på debuten; ljus, enhet och kärlek behandlas i varje text, vilket i längden inte gör albumet några större favörer. Det är helt enkelt inte särskilt intressant. Likt Sabatons ”historielektioner” skrapar det bara på ytan, utan att analysera djupare i det minsta. Så medan en bredare lyrikvärld vore önskvärd gör Seb Chabot ett bra jobb att personifiera den existerande. Chabot har gått igenom stora förändringar, och medan rösten hans fortfarande inte är i Lione-klass har han anammat sin egenhet och inneboende charm, medan musiken och Julien Dignes keyboards lyfter honom. Ett problem med Return Of The Cosmic Men är att den direkt inleds med sitt överlägset starkaste spår, och sedan inte håller samma höga mått. Shining Unity är en monumental uppvisning i power metal-prakt; en storslagen, episk hymn som går fullständigt i linje med allt som Black Metal Combat står för. Banbrytande är det inte, men fans av upplyftande, melodisk power metal bör göra sig en tjänst och lyssna på det här albumet - och om det uppskattas, följa upp med debuten. Om inte annat är det svårt att vara bitter särskilt länge när Chabot besjunger ett liv i lysande samförstånd.

 

Bästa låtar: Shining Unity, Living Forevermore, Legions Of Light

 

    

 

Lyrikvideo: Galderia - High Up In The Air