Metallica - Hardwired... To Self Destruct

Genre: Heavy Metal, Thrash Metal

Metallica dröjer lika länge mellan albumen som Symphonity. Åtta år sedan Death Magnetic (2008) har byggt upp förväntningarna för detta, deras tionde studioalbum, Hardwired... To Self Destruct. Detta har eldats på med singlarna tre, varav Atlas Rise! och Moth Into Flame visar upp en modernt stark sida av Metallica. Tråkigt nog hittar en det bästa från Hardwired... To Self Destruct i just singelmaterialet. Atlas Rise! är tvivelsutan en av Metallicas bästa låtar på 25 år trots ett Kirk Hammet-break som är rena kopian av Maidens Hallowed Be Thy Name (The Number Of The Beast, 1982). James Hetfield har ett par kvalitativa ledmelodier och sångmelodier, men är inget nytt under solen, och gör sig desto bättre i rytmsektionen tillsammans med Robert Trujillos bas, också den kanske något trist emellanåt. Lars Ulrich är mest anonym. Inte helt otippat är det Hammet som är bäst på skivan - liksom på föregångaren.

Metallica - Hardwired... To Self Destruct

Ändå lägger hela kvartetten till med en drös maffiga instrumentala partier i Moth Into Flame och Halo On Fire där det känns som om en äkta spelglädje genomsyrar musiken. Där ligger skivans starkaste sidor; när den är bra så trycker den verkligen till. Överlånga låtar drar ut på speltiden, som uppnår nästan 80 minuter. Nästan, men ändå har det gjort till en dubbelskiva helt utan anledning. En stor del av speltiden består av mid tempo-sagor med 90-talskänsla, med hämtningar från ...And Justice For All (1989). Soundet är som tur är maffigare och mer metalliskt än det extremt underväldigande materialet som följde Black Album (1991), från vilken Now That We’re Dead näst intill känns plockad. Hälften av materialet har mest anonyma riff, medan den andra hälften stoltserar med riffverk som fullständigt osar Metatallica-feel enligt Hammets vid det här laget väl invanda skola.

För mycket håller ändå ett bekvämt mid tempo, utan att något verkligen bryter av med vare sig fläsk eller pannkaka, vilket föranleder en stundtals dryg seghet. Mid tempo-väggen kan funka snyggt när den görs inspirerat, som smått hypnotiska Dream No More som ändå är snäppet för lång, men ManUNkind och Am I Savage? är istället utdraget filler-material som enbart förlänger skivans redan ansenliga längd utan att tillföra någon inspirerad känsla. Åtta minuter långa Halo On Fire bygger upp mästerligt, med långsamt intro som utvecklas stilrent efter Hammets ledning. En bara väntar på explosionen - som sedan aldrig kommer. Ett stort problem, förutom längden, är att skivan saknar attityd och djup, även om steget uppåt ändå är kolossalt efter några av karriärens största felsteg. Den som förväntar sig något elektriskt i klass med Creeping Death (Ride The Lightning, 1984) eller en käftsmäll som Battery (Master Of Puppets, 1986) blir mäkta besviken.

Däremot finns högoktanig tungmetall i ett par tuffare akter. Öppningslåten är kanske trist och standardiserad, men har ändå riviga riff. Den största smockan är avslutaren Spit Out The Bone, där tempot skruvas upp och tung inlevelse tar vid medelst kraftiga riff, en för skivan ovanligt arg Hetfield och för en gångs skull utstickande trumspel av Ulrich. Varför inte mer av skivan kunde följa i samma utsökta stil som den och den monumentala Atlas Rise! är bortom mig. Metallica lägger på onödigt många spår som går i samma stil och med på tok för mycket Load/Reload över riff och känsla, och överdådighet som vi hörde på Death Magnetic. Hade det funnits sans och vett inblandat hade albumet skalats ner till ”the bare essentials”, och kvaliteten och upplevelsen hade höjts ansenligt, och väntetiden hade berättigats. Musikaliskt kommer Hardwired... To Self Destruct ingalunda gå till historien, men möjligtvis omslaget i kategorin ”fulast”. Åtta år, och Symphonity gick om på bägge punkterna.

 

Bästa låtar: Atlas Rise!, Moth Into Flame, Spit Out The Bone

 

    

Read the review on the Metal Archives

 

Musikvideo: Metallica - Moth Into Flame

Charred Walls Of The Damned - Creatures Watching Over The Dead

Genre: Power Metal, Thrash Metal

Creatures Watching Over The Dead är amerikanska supergruppen Charred Walls Of The Damneds tredje skiva. Dessutom samma nummer i ordningen i en rad av likaledes överdrivna skivnamn (ana mönstret). Namngivna efter en busringning till en kristen predikant (en mycket vacker tradition) bör beståndsdelarna tilltala mig storligen som hängiven Iced Earth-fanboy. Faktum är att hälften av bandet har del i vad som gör Horror Show (2001) till en så fulländad platta. Nämligen trummisen och grundaren Richard Christy (ex- Death, ex- Iced Earth) och bassisten Steve DiGiorgio (Testament, ex- Iced Earth). I övrigt tillkommer karln som fått fylla fyra av de största skor som heavy metal sett, Tim 'Ripper' Owens (ex- Judas Priest, ex- Iced Earth), och gitarristen Jason Suecof (ex- Gargamel).

Charred Walls Of The Damned - Creatures Watching Over The Dead

Denna mycket imponerande uppsättning släppte sin självbetitlade och kapabla debut 2010, och den stabbigare, drygare uppföljaren Cold Winds On Timeless Days året därefter. Sedan tystnad. Ända tills nyligen, då singeln The Soulless dök upp som en låga i natten. Christys excellenta trumspel och fläskiga blastbeats är en drivande kraft, massiv och utstuderad. I kontrast känns Rippers höga register näst intill antitetiskt i anförande. Charred Walls har även insett förra albumets svagheter; överlånga, mörka låtar som fallerar i sig själva. Snarast motsatsen gäller här. Korta, koncisa låtar med en total speltid på korta 33 minuter. Men det är också ett betydligt lättare stämningsläge rent tematiskt som frammanas, vilket kanske bäst illustreras av låttitlarna Avoid The Light från förra skivan och Reach Into The Light från den härvid aktuella.

Ljuset kommer ändå inte utan tyngd, men det är närmare debuten än den direkta föregångaren, och med avstickare i thrashigt mörka territorier. Exempelvis några av Suecofs fullständigt galna speed/thrash-solon, med DiGiorgios mullrande bas i bakhasorna, tillika spridda instrumentala passager i fullständig attack mode. I kontrast, de melodiskt drivna spåren, som går närmare power metal och hemmaplan för Rippers höga röstläge, framför allt i några av de mer melodiska refrängerna, som Afterlife och Living In The Shadow Of Yesterday. Kanske når Creatures Watching Over The Dead inte riktigt upp till debutens klass, men överglänser mellanalbumet stort (nu vet du hur ett mellanbarn känner sig). Det är inte musik som en Iced Earth-fanboy nödvändigtvis gillar, men som är så kompetent skriven och likaledes utförd att det är svårt att ogilla det ändå. Det ligger mycket i ett smart låtskrivande som låter komplexa arrangemang komma till ljus genom simplare strukturer och låtmaterial och melodier som är relativt lätta att ta till sig.

Det har ändå kanske gjorts lite för mycket, i det att några spår nästan bara sveper förbi, och hela längden bara knappt räcker till att kallas fullängdare. Men det är å andra sidan utan utfyllnad, och gjort med känsla och kreativitet. Suecofs fylliga gitarrsound och melodiskt slingriga ledslingor matas på av DiGiorgios bas och Christys grymma trummor känns ändå mer raffinerat än på debuten. Jag trodde inte att jag skulle gilla Creatures Watching Over The Dead så mycket efter föregångaren, och det är svårt för någon låt att nå upp till singeln The Soulless, men med kraftiga låtar i öppnande My Eyes, kraftigt Painkiller-vibbade Reach Into The Light - allvarligt, Ripper visar hur han än idag kan mäta sig med Halford - och snyggmelodiska Afterlife, är det inte utan att Creatures Watching Over The Dead blir ett album att kika efter i årsbästaredovisningen. Omslaget står som storfavorit i sin kategori.

 

Bästa låtar: The Soulless, Afterlife, Reach Into The Light

 

 

Charred Walls Of The Damned - The Soulless

Paradox - Pangea

Genre: Power Metal, Thrash Metal

Sedan starten i mitten av åttiotalet har tyska Paradox stadigt levererat, utan att någonsin riktigt bli jättestora. Med fokus på kvalitet snarare än kvantitet har de under sina trettio år släppt sju album. Pangea är det åttonde. Paradox är inte heller helt detsamma som det var på halvdana Tales Of The Weird (2012); tre fjärdedelar av bandet är utbytt. Grekerna Gus Drax (Black Fate, Sunburst) och Kostas Milonas (Sunburst) fyller den tomma yxplatsen respektive stolen bakom trummorna. Tilen Hudrap axlar basen. Enbart Charly Steinhauer finns kvar från tiden innan - även om Drax var med en veva omkring 2010, utan att spela in något album vid tillfället. Steinhauer håller i tyglarna och bidrar med den äldres auktoritet medan de nya killarna som alla är tjugo år yngre revitaliserar soundet.

Paradox - Pangea

Omedelbart blir uppenbart att gitarrerna inte kompromissats. Gus Drax får dra till med tyngre, mer aggressiva bitar än i Black Fate och nu senast i Sunbursts eminenta debut. Att karln kan spela råder inget tvivel om, och kommer fram i gitarronani-låtarna Manhunt och titelspåret Pangea, som har några av skivans coolaste riff. Den feta musiken som blandar power, thrash och speed metal låter också Drax och Steinhauer tryffla en del maffiga riff. Tråkigt nog har solona fått någon sorts muddlande filter över sig i produktionen, så de inte riktigt smäller till så hårt som de kunnat. Den kraftiga gitarrväggen lämnar dock en mager anonymitet i baslinjerna, trots att soundet finns där. Detta för att ge mer utrymme för Drax att glänsa. När de två beståndsdelarna smälter ihop i många av de tuffa instrumentala passagerna däremot blir det snabbt jävligt grymt. Skivan är kanske en aning lång, och med låtar som inte riktigt distanserar sig från varandra tillräckligt, då det så mycket satsats på ett tufft sound och en attityd som smäller istället för att riktigt utveckla låtarna till det bästa de kunnat bli.

En del låtar är också för långa, och drar på mer än minuten efter att de borde ändat. Ofta för att låta Drax mala på, något som låter bra på papperet, men inte helt håller i praktiken. Steinhauers röst håller än, men hans något ljusare läge räcker inte till de thrashigaste bitarna i exempelvis Alien Godz och Ballot Or Bullet, samtidigt som han med bravur sätter de snyggaste mer melodiska låtarna. Vale Of Tears ska nämnas, då det utan tvekan kan räknas till ett av bandets finare verk. Jag kan inte kalla mig Paradox-fantast, men enligt vad jag hört tidigare har de sällan låtit så här inspirerade. Att växla in med yngre manskap är kanske ett helt korrekt steg. Ändå önskar jag att Steinhauer haft lite mer tryck i rösten, som han haft förr (även om hans Mustaine-lika attityd får tummen upp) och att Drax fått hålla sig till mer melodiska partier snarare än approachen här, med massiv riff-vägg. Mitt största problem med Paradox förblir ändå att de inte verkar veta om de vill spela power eller thrash.

 

Bästa låtar: Vale Of Tears, Pangea

 

    

 


Paradox - Pangea