Persefone - Aathma

Genre: Death Metal, Progressive Metal

Fyra sabbatsår efter en karriärsdefinierande fullängdare kan vara en oändligt lång väntan, även om Persefones fyra år egentligen upptogs av turnerande. De har således visat att perfektion inte bör eller kan stressas fram. Senaste fullängdaren Spiritual Migration (2013) var karriärsdefinierande, rent av banbrytande, stilbildande, och dess intensiva känsla både djup och känslofylld (tomma ord, som egentligen inte beskriver den). Men nu har de fyra åren passerat och andorranerna som börjar göra ett stort namn för sig på Europas progmetal-scen släpper Aathma, att försöka matcha Spiritual Migration. Det är faktiskt deras femte fullängdare; det var inte förrän på 2009 års  Shin-Ken som det Persefone vi hörde 2013 verkligen tog form efter två mer stapplande försök i debuten Truth Inside The Shades (2004) och Core (2006). Aathma cirklar inte fullt lika djupt ner i mörker och oundviklighet som sin föregångare, men håller sig mer svävande och till vindens flyktighet.

Persefone - Aathma

Albumet behandlar djupa, filosofiska teman, baserade i det hinduiska konceptet ”Atman” och människans själ och inre väsen, dess sammanlänkning med människans transcendenta jag. Marc Martins kusligt mäktiga growls varvas med rensång på ett stilistiskt och mästerligt sätt och han fångar hopplösheten, styrkan och känslosvallet i utforskandet av det egna jaget och insikten att människan är mer än sitt skinn, sina ögon, sin kropp; hen är Atman. Albumet är ”bara” dryga timmen långt, och har en koncis känsla och hela tiden med den melodiska prägeln som bakgrund mot kraftfulla musikaliska insatser. Gitarrspelet är fenomenalt, med kraftiga riff och utsökta progressioner i otroligt snygga kompositioner som tio minuter långa Stillness Is Timeless och mer maffiga riff i No Faced Mindless. Ren uppvisning stundtals, när Carlos Lozano och Filipe Baldaia bränner av solon. Bryggan till rytmiskt pulserande riff är sedan naturlig, och de uppbackas av Miguel Espinosas keyboards och pianospel som konstant håller atmosfär och känsla levande och organisk, tillsammans med sparsamt använda ljudeffekter som vind och vindspel som fyller tomrummet mellan spåren.

Cosmic Walkers och Vacuum, två lugna, instrumentala interluder är inte bara inströsslade som pisspauser eller utfyllnad. Istället gör de stor effekt tack vare lugna och enkla gitarrslingor och en immersiv atmosfär. De bryter mot de mer massiva väggarna av death metal-riff och aggressiva growls, medan de känns helt i linje med de mer långsamma, melodiska partierna i exempelvis Spirals In Thy Being där gitarrerna och Toni Mestres bas växer och bygger jämsides med en pianoslinga, för att explodera och utvecklas enligt konstens regler. Kulminationen kommer i titelspåret, tjugo häpnadsväckande minuter långt. Ett helt enkelt fulländat epos i sig själv (även om de sista minuterna kanske funkat bättre som ett eget spår, som avslutning till skivan), vari de snygga insatserna kommer till ljus och långa, atmosfäriskt melodiska interluder bryter mot massiva riff-fundament och vindlande ledgångar, till intensiva solon med Espinosas harmoniska keyboards som känslofylld bakgrund.

Medan det kanske är fel att plocka ut enstaka spår som bättre eller svagare än andra, med tanke på hur helhetlig skivan är, funkar ändå låtarna i sig ofta utan den större kontexten. Exempelvis singeln Prison Skin visar upp vad Persefone är med långsam känsla och uppbyggnad blandat med massiva blastbeats och döds-känsla, eller ovan nämnda Stillness Is Timeless som nästan visar neoklassiska drag och varvas högt och lågt, långsamt och fläskigt - även om kontexten kanske är att föredra. Att den har två intron är kanske det märkligaste med skivan, kanske mest för att de egentligen är en enda låt som delats upp på två. An Infinitesimal Spark och One Of Many… kunde helt ha satts ihop med första låten Prison Skin. Det här är bokstavligen det enda jag kan anmärka på. Utvecklingen känns naturlig och aldrig känns Aathma som ett försök till att upprepa var föregångaren gjorde. Inspirationen, inlevelsen och känslan är matchad, och medan musiken är snarlik i grunden lyckas Persefone utvecklas och kännas precis lika nyskapande som 2013. Nu har de förtjänat fyra sabbatsår.

 

Standout tracks: Spirals Within Thy Being, Stillness Is Timeless, Aathma

 

    

 

Musikvideo: Persefone - Prison Skin

Bloodbound - War Of Dragons

Genre: Power Metal

När Bloodbound 2011 släppte Unholy Cross kändes det i det närmaste som en comeback, trots att föregångaren Tabula Rasa släpptes så sent som 2009. Värvandet av Patrik Selleby (då hette han Johansson) som Urban breeds (Serious Black, Project Arcadia) ersättare visade sig sitta perfekt till bröderna Tomas och Henrik Olssons NWOBHM-inspirerat riffbyggda power metal, och hela bandet kändes revitaliserat. War Of Dragons är det fjärde albumet sedan dess, och Bloodbounds sjunde totalt - och inget är sig längre likt. En förbluffande mängd låtar, inklusive singlarna Battle In The Sky och Stand And Fight, öppnas med ett försök till arena-pumpande högtidlighet vari Sellebys sång är dränkt i drypande layered vocals. Detsamma gäller de allra flesta refrängerna, och det är inte alls lika mycket sing along-känsla som ämnat var; ibland måste det inte vara högtidligt. Till det läggs en stundtals märklig mix, med Selleby kraftigt överröstad av bombastiska element och Pelle Åkerlinds (mycket energiska, ska medges) trumspel. Den senare har för övrigt lämnat Bloodbound innan skivsläppet.

Bloodbound - War Of Dragons

De mörkare, elakare undertonerna är som bortblåsta, och luciferianska teman har bytts mot heroiska krigare och drakar. Borta är bröderna Olssons långsamma, Judas Priest-inspirerade intro-riff och dess naturligt intensiva atmosfär, ersatt med musik som talar om exakt vad du ska känna. De små gitarrdueller som ändå förekommer, spridda över 45 minuter material, drar den lite äldre känslan till minnes. Frågan är om inte Daniel Myhr (Civil War) kan stämma för upphovsrättsintrång, ty det Sabaton-hämtade keyboardsoundet borde ha lämnats därhän; den enda effekten är nämligen att musiken låter som en Sabaton-efterapning. Visst lutade också föregångaren Stormborn (2014) åt det hållet, men här har det gått överstyr. När det sedan inte låter Sabaton låter det istället mer generisk power metal, och inte som en fortsättning på den stilbildande heavy power som Bloodbound är känd för. Silver Wings drar åt ett Turilli-eskt håll, med keyboard-likheter till Alex Staropolis sound på gamla Rhapsody-alster och blir en kort men intressant avstickare i ett annars homogent material.

Medan det några lyssningar växer fram ett par låtar som inte alls är särskilt dumma, är det inget som är i närheten av den otroligt höga kvalitet som funnits tidigare. King Of Swords är ganska lik Satanic Panic från förra skivan, och ett exempel på hur det kan låta när Sabaton-influenserna inte helt tar överhanden, utan att feta riff får bygga grunden istället för power chords. Den ser också en intensiv insats av Selleby, som inte alls sticker ut särskilt mycket under det mesta av albumet. När ett band släpper en näst intill fulländad debut i Nosferatu (2006), är det förståligt att det är svårt att hålla samma mått över ett decennium senare. Men Bloodbound har ändå släppt otroligt stabila album i Unholy Cross och Stormborn, och det gör tappet som War Of Dragons ändå är så otroligt kännbart. War Of Dragons ser ett Bloodbound som har skiftat från mörka tongångar och en atmosfärisk känsla som stannar, till upplyftande power metal med fokus på bombastisk teater och hastighet, som gott kunnat göras av vilket annat nytt band som helst. Det är inte nödvändigtvis särskilt uselt - betyget är ändå en stark två-och-en-halva - trots att jag skäller och klagar, men det är långt ifrån vad en kunnat hoppas på från bandet som släppte rikets bästa power-platta.

 

Bästa låtar: King Of Swords, Starfall, Dragons Are Forever

 

    

Read the review on the Metal Archives

 

Muskvideo: Bloodbound - Battle In The Sky

Deathless Legacy - Dance With Devils

Genre: Heavy Metal, Power Metal

Just under a year after the release of sophomore effort The Gathering (2016), Deathless Legacy are back for another horrific swing with their third full length Dance With Devils. Now this is a band whose lineup includes two “performers” going by the monikers The Red Witch and Anfitrite so there should come as no great surprise that the album is filled to the brim with Addams Family like antics. The band that started out as a tribute to legendary Death SS is in fact beginning to make a name for itself, sparing no expense in the areas of theatricality and the operatic thematic of horror. Showing no signs of quitting the trend, the third album of course deals with horror and tales of the supernatural, while the music explores different genres that border on the heavy metal that is the basis. From semi doom like ‘Join The Sabbath’ hinting of Candlemass to more straight up power metal tracks like ‘Curse Of The Waltz’, the album is stable in its thematic elements and driving keyboards while exploring different paths. 

Deathless Legacy - Dance With Devils

Slight symphonic elements that border on the power metal, with keyboardist Alessio Lucatti taking on a solemn aura reminiscent of Powerwolf’s Falk Maria Schlegel blend with clean stylistic riffage. The focus is seldom on the latter, and rather often on the keyboards and Steva La Cinghiala’s vocals, driving the music set to choral arrangements and a thick rhythm section. The guitars could have been more prominent, taking more focus instead of appearing mostly in the solos. As it is, the guitars don’t quite carry quite the punch that could have made the music stand out, but instead blend with the rhythm section a bit too much, with a few exceptions. However, much of the focus is instead – as mentioned - placed on the vocalist. La Cinghiala, carrying a very European pronunciation, sounds somewhat like a mix between Michela D'Orlando of Power Symphony and longtime White Skull vocalist Federica de Boni, with small hints of the very awesome London Wilde of American flesh eaters WildeStarr.

La Cinghiala carries the vocal duties of Deathless Legacy with poise and grace, delivering a solid performance. She manages to keep the balance between the cheesy theatrics and the straight forward heavy metal prowess required of her. While not particularly outstanding per se, her voice fits the music quite well; gruffer, almost barking out the vocal lines, in certain parts while soaring high in other parts. She doesn’t go into the melodramatic, but never feels like she takes anything to seriously. La Cinghiala fits just right. ‘Voivode’, featuring a violin coming in just before the solo duel between Lucatti and Gianni "El Calàver" Capecchi hits just the right notes between the operatic keyboard elements and dark and fleshy guitar work, and sports a menacing chorus with La Cinghiala being darker than ever. 

While going much in the same vein as The Gathering, Dance With Devils still manages to outshine its predecessor. The growth is subtle, but reflected in the stable material. There are no tracks that stand out as bad, though some, like closer ‘Creatures Of The Night’ or slightly anonymous ‘Heresy’, aren’t quite as impactful as others. However, there is one thing that I keep wanting. Lacking on Dance With Devils is that long winding epic that explores its subject in depth while taking the listener on a journey spiraling deeper with each minute - think Iced Earth’s dark and menacing classic Dante’s Inferno (Burnt Offerings, 1995). It’s somewhat of a disappointment that the entire album sticks to conventional song lengths; only ‘Join The Sabbath’ stretches beyond the six minute mark. Hopefully the next album will delve deeper - there's clearly talent. Though I still have no clue what the hell the performers did in all this.

 

Standout tracks: Join The Sabbath, Voivode

 

    

Read the review on the Metal Archives

 

Musikvideo: Deathless Legacy - Witches' Brew