Terra Atlantica - A City Once Divine

Genre: Power Metal

Sedan dess genesis har Tyskland flugit fanan för power metal, och med den myriad av inkarnationer som ständigt uppstår krävs något unikt, något mer än Helloween-efterapning för att sticka ut. Terra Atlantica satsar stenhårt på att det ’något’ är att helt grunda sig i Atlantis. Och redan från början på debuten A City Once Divine hörs inspiration från några av genrens största. Sångaren Tristan Harders påminner om Serenitys Georg Neuhauser, med den där kraftiga accenten och smöriga inlevelsen, men är också hårdare i kanten och lägre i registret. Högre falsetter som kontrast hade kunnat göra de triumfanta ögonblicken än mer episka, där Mike Termans storslagna ledgitarr i samspel med symfoniskt klingande keyboards gör hela havstemat - det hörs klara likheter till Alestorms folkighet ibland - till en maffig upplevelse vari Atlantis våldsamt ger efter för Poseidons vrede snarare än att stilla dala ner i havet. Terra Atlantica har stor inlevelse, temat går på djupet (pun intended) och är intressant genom hela speltiden. Frågan är visserligen hur många plattor ett band som beskriver sig självt som Atlantis-tematisk power metal kan släppa utan att temat blir gammalt (fråga Sabaton).

Terra Atlantica - A City Once Divine

Albumet inleds magnifikt med Atlantica och The Avenging Narwhal. Den senare gästas av Mikael Holst (Timeless Miracle) och är plattans starkaste kort. Snabba gitarrer och fryntliga sångmelodier står främst, men också rytmsektionen är stor och framhävd - Karim Djemai och basen har sitt eget parti mot mitten som sakta byggs på av Termans gitarr för att förvandlas till ett melodiskt solo. Progressionen är otippad, känslan passar och det gör hela låten till en välavrundad bit, styrkt av snygga melodier från Terman. To The Bottom Of The Sea som följer har sedan några fina bitar, som det havsstänkta introt, ett kort men ballt solo och en lovande brygga, men tyvärr misslyckas den kapitalisera på det momentum skivans start byggt upp. Dessvärre tycks det gälla resten av albumet också, som inte lyckas leva upp till den lovande inledningen, några riktigt snygga instrumentala passager och storslagna refränger till trots. Med det sagt är de sällan lågkvalitativa; det mesta här är intressant och prydligt inpacketerat, bara inte av samma kaliber som starten.

Med undantag för Sails In The Night och avslutande When Walls Will Fall är alla spåren kring fem och en halv minut i längd, vilket gör en ganska blockig speltid. Flera av låtarna kunde ha kortats ner en aning, medan något säkerligen kunnat förlängas för extra tid att gå djupare i mytoset Terra Atlantica håller så hårt. Som det är zonar en liksom ut mot mitten av plattan och väcks först när det mer livade introt till Sails In The Night kommer igång. Avrundar plattan gör tio minuter långa When Walls Will Fall, det uppenbara försöket till episk power metal. Tyvärr är inte längden helt berättigad; den känns mest som flera kortare passager som inte vävts ihop särskilt snyggt, och den saknar den där absolut triumfanta refrängen som gör klassiker som Avantasias The Seven Angels så minnesvärda. Terman däremot gör ett vansinnigt snyggt soloparti mot mitten. A City Once Divine har en ball premiss, Terra Atlantica har troligtvis förmågan att leva upp till den, men det håller ändå inte hela vägen. Trots en handfull stiliga partier och ett par klockrena låtar i början blir det en godkänd debut - knappt, och den är inte riktigt så unik som premissen ville ge sken av. Större variation önskas om den en gång gudomliga staden ska få sig en uppföljare.

 

Bästa låtar: Atlantica, The Avenging Narwhal

 

    

 

Musikvideo: Terra Atlantica - Atlantica

Elvenking - Secrets Of The Magick Grimoire

Genre: Folk Metal, Power Metal

Som ur ingenstans kommer insikten att den italienska folk power metal-konstellationen blivit något av en institution inom sitt fält. De har ändå funnits i tjugo år och sedan början av 2000-talet släppt åtta album av varierande kvalitet; det var inte förrän 2010 och Red Silent Tides som Elvenking verkligen släppte en platta värd tiden, och det dröjde till 2014 och The Pagan Manifesto innan de verkade ha hittat sin absolut rätta form med magnifik blandning mellan flödande melodisk power metal och eklektiska folk-element och mysticism. Secrets Of The Magick Grimoire är den nionde fullängdaren i ordningen och tycks närmast plocka upp där The Pagan Manifesto avslutade. Det blir redan från första lyssningen uppenbart hur bekväma Elvenking är i det de gör; låtskrivandet är mognat och inte bundet till de traditionella ställningarna. Storslagna refränger som på föregångaren har tonats ner för smått mer progressiva byggnader och låtstrukturer som inte lutar helt på starka refränger; materialet känns genomgående starkare än någonsin.

Elvenking - Secrets Of The Magick Grimoire

Inte heller är Secrets Of The Magick Grimoire lika lätt och luftig som The Pagan Manifesto var på sina ställen, på gott och ont. Den tycks hämta mer från mörka legender och ockulta myter; paganistiskt mörker och den dunkla sidan av deras folklore-exploration genom starka, intressanta texter och en i vanlig ordning själfull inlevelse från Davide ’Damnagoras’ Moras. Vidare lyckas Federico ’Aydan’ Baston och Raffaello ’Rafahel’ Indri lyckas lägga in några maffiga riffsessioner, framför allt i mer gitarrbaserade låtar som A Grain Of Truth och inledande Invoking The Woodland Spirit, och ett par rafflande solon. Men de är inte de musikaliskt ledande inom sextetten. I stort sett är det vad en kunnat förvänta sig av Elvenking i det hänseendet; istället är det Aydans keyboards och Fabio ’Lethien’ Polos violin som sätter det folk-inspirerade ledmotivet. De har dessutom blandat in en del growls, för första gången på tio år. Det core-inspirerade debaclet The Scythe (2007) var ju på många sätt ett misslyckande (trots några pärlor), men den har inte mycket annat gemensamt med Secrets Of The Magick Grimoire.

Här gästar Angus Norder (Witchery, Nekrokraft) samt svenske semilegenden Snowy Shaw (Notre Dame, ex- Dream Evil). De ger Damnagoras en ytterligare dimension, men ser också att denne inte får fullt utrymme att släppa ut sin förtvivlan när det kanske behövts. Draugen’s Maelstrom är en fenomenal låt, hemsökande mörk, men frågan är om Norders growls var nödvändiga i refrängen; inte för att de gör låten sämre, utan för att Damnagoras kunnat göra det lika bra själv. Albumet tappar momentum - och det ganska rejält - efter at A Grain Of Truth tonat ut, till synes i förtid. Följer gör då tre långsamma, tomma utfyllnadsspår, innan plattan tar upp farten (bildligt talat) med The Voynich Manuscript. Avslutningen visar sig dock lika stor och hårdslagande som början, och fullbordar på så vis med styrka och integritet ett album som, om den får lite tid, med största säkerhet kan visa sig vara Elvenkings bästa hittills. Den senaste tidens italienska power-släpp har varit mediokritet på mediokritet, från Secret Sphere till Labyrinth till allehanda pseudo-intelligenta, själlösa plattor här och var. Elvenking sticker ut med något av det bästa som släppts i år och på mycket länge; den blir bara bättre och bättre.

 

Bästa låtar: Invoking The Woodland Spirit, Draugen’s Maelstrom, At The Court Of The Wild Hunt

 

    

 

Lyrikvideo: Elvenking - Draugen's Maelstrom

Ne Obliviscaris - Urn

Genre: Extreme Metal, Progressive Metal

Australiska progbandet Ne Obliviscaris släppte 2007 The Aurora Veil, som hyllats av fans och kritiker som en av de bästa demoskivor som någonsin släppts. Ett par år sadlade karriären på med debutfullängdaren Portal Of I (2012). Uppföljde gjorde Citadel (2014) samt två EP-skivor 2015. Ne Obliviscaris ligger alltså på allt annat än latsidan när det nu är dags för tredje fullängdsplattan Urn. Kvintetten (bassisten Brendan Brown hoppade av tidigare i år) har gjort sig kända för eklektiska progressioner sprungna ur progrocksinfluenser och black metal. De liknas ofta vid Ihsahn och Enslaved, men tar också kraftiga influenser från Opeths mer extrema sidor. Ne Obliviscaris bär i uppställningen två vokalister; en growlar och en sjunger rent. Och däri ligger Urns största problem – inte att de är två – utan att growlsången får företräde samtidigt som rensången konstant är mycket starkare. Det hörs på tok för mycket av Marc ”Xenoyr” Campbells sataniska growls. Inte för att de nödvändigtvis lider större brister i kvaliteten, utan för att Tim Charles (också violin) själfulla rensång är mångdubbelt bättre. Därtill är kontrasterna mellan de båda något starka, och det vore i alla sammanhang fördelaktigt om Charles fått mer tid till sång och inte bara violinen.

Ne Obliviscaris - Urn

Just violinen är starkt inkorporerad i bandets hela väsen och mytos, och har varit ett stadigt element sedan debuten. Fusionen av violinens finkänsliga, nästan sköra, sound i den extrema death och black-inspirerade tyngden är något som Ne Obliviscaris tagit till sin spets, vilket blir mer än klart på Urn. Och medan deras infusioner gör underverk hos vissa finner jag gång på gång att musiken är oerhört svårt att komma in i. Med det sagt levererar Urn några otroligt fina progressioner; inledande Saturnine Spheres ådrar sig något magiskt när Charles violinsolo övergår i fullverkande blästring från trummisen Daniel Presland och gitarristerna Matt Klavins och Benjamin Baret blir eld och lågor i något som tar inspiration från atmosfäriska svärta. Eyrie, en av plattans höjdpunkter, får samma behandling som sviten Libera, då den mot sina sista minuter övergår - inte i en helt snygg fadetransition - till en kortare avslutning. Men där Saturnine Spheres övergick i ett helt nytt spår - Ascent Of Burning Moths - klatschas hela Eyrie samman i samma spår, vari de avslutande minuterna inte håller samma klass som Eyries första nio minuter; långsamma gitarrspår mot ett monumentalt crescendo. Charles inlevelsefulla stämma fullbordar och Campbells growls är mer av en kompletterande accentfärg.

Urn är ändå ett imponerande och ambitiöst verk, och en förbättring sedan den bleka Citadel, och möjligt även ett steg över Portal Of I. Trots min oförmåga att själv greppa musiken på ett djupare plan är det uppenbart att Ne Obliviscaris vuxit under kontrollerade former och släpper lös sin inre best på Urn, och dess bästa stunder är verkligen bra - ibland rentav häpnadsväckande. Baret har välsignat Saturnine Spheres och As Embers Dance In Our Eyes med frenetiska hooks och massiva ledmelodier mot bultande rytmriff från Klavins, och de gör bägge två otroliga underverk i höjdpunkten Eyrie. Faktiskt är ingen del av plattan någonsin direkt dålig. Även de bitar som inte faller undertecknad helt i smaken görs med finkänsla. Det måste också erkännas att de vet att komposera flödande och intelligenta progressioner; den intensiva orgien i tyngd, hastighet och raseri som utgör Eyries mitt i stark kontrast till dess hemsökande stillmälda intro är verkligen vackert, och hade bara resten av Urn skänkt densamma immersion så hade inget kunnat stoppa den.

 

Bästa låtar: Saturnine Spheres, Eyrie

 

    

 

Musikvideo: Ne Obliviscaris - Intra Venus