Steve Harris - British Lion

Genre: Rock/Metal

Med det osmakliga omslaget som British Lion besitter är det väl tur att de har ett namn längst upp som lockar. Steve Harris står det utan något som helst tvivel om saken. Ett namn som talar om hög kvalitet och bra musik. Men bara på grund av det ska man inte förvänta sig tio nya Maidenlåtar. Jag ska göra en djupdykning ner i musiken och se vad för spännande det finns att hitta där.

 

This is my God öppnar på ett rockigt och mysigt litet vis. Lagom tufft med trevlig melodi. Basen, inte helt oväntat, mycket bra. Låten är en rocker, som kanske gått hårdare med lite tuffare sång, men Richard Taylor gör ett storartat jobb på den mer chillade sidan.

 

British Lion

 

Första låten som börjar med åtminstone halvtryfflande. Älskar gitarren dära. Karma Killer. När det riffas så görs det med en halvtyngd, som om det inte vågar bli hårdare. Det passar. Taylor ger en mycket fin melodiös ådra till låten. Just slutet på låten också. I högsta grad trevligt att ålyssna gitarren ovanpå basen.

 

I Us Against the World är det gitarren som gör melodin ända till Taylor börjar på första versen. Gitarrmelodin är det bästa hittills på skivan, men också den sköna refrängen är otroligt bra. På sina platser önskar man att Taylor tog i mer, men ändå är det så bra det han gör. Solot mycket bra.

 

The Chosen Ones känns som en gammal hederlig rocker. Men rockers är inte så långa. Det här är en rockanthem. Helt fruktansvärt skön melodi och uppåt låt. Jag måste också hylla basen i refrängen. The Chosen Ones besitter också solot från himlen.

 

Fortsatt melodiöst i A World Without Heaven som är sju minuter och längst i samlingen av tio låtar. Mittpartiet med gitarrmelodi och sedan ett snabbt och jävligt bra solo är bäst i låten som förutom detta innehåller ytterligare en solid insats av Taylor och hans pipa. Inte säckpipa, utan halspipa. Mycket fint orkestrerat. En låt som växer på en.

 

En låt med namnet Judas får ögonblickligen min uppmärksamhet, anledning okänd. Det börjar med gitarrmelodi, som får påökning av en mycket trevlig basslinga, varpå det blir ännu mer gitarr i ytterligare en grym melodi. Den komponeringen är jag nöjd med. Titeln kanske säger till mig att det ska vara metal av högsta kvalitet, men trots att det känns som den hårdaste låten hittills, med trummor av bästa märke på skitskönt gitarrsolo, är det aldrig för hårt. Ett avbrott mitt i låten gör att man hoppar till, men det ska vara så, och ett lugnt parti tar vid. Det bygger sedan upp mot ytterligare tuffhet, innan låten tar slut. Sweet Jesus.

 

Signaturen för British Lion är bevisligen bra gitarrmelodier. Det börjar likaledes i Eyes of the Young. Det känns på trummorna att det bygger upp mot något. Det är rockigt värre. Och det kommer i den melodiskt rockiga refrängen. Det här är, om jag inte redan gjort det smärtsamt tydligt, en rocker av a-klass.

 

Riff är ett trevligt ord och jag vill nämna det i början, för det är så det börjar i These Are the Hands. Det känns på ett sätt oväntat hårt för det här albumet. Jag är inte helt förtjust i verserna, men i refrängen blir det desto bättre. Jag är inte heller alltför tänd på solandet. Det är först mot slutet som låten blir riktigt bra. Den har sin starka punkt i Taylor sång.

 

Ballad? Seriously? Så låter det i avslutningen The Lesson. Visst låter det fint, men jag känner ändå att det hade varit bättre med ett svängigare slut, medan The Lesson snarare passat i mitten av albumet, om ens alls. Inte dålig, det vill jag inte mena. Jag vill uttrycka mig så här: ska jag göra en samling med fina ballader då ringer jag nog The Lesson. Annars klarar jag mig.

 

Den som kom från Maidenbakgrund och väntade sig något i stil med vad de släppt på senare år får en överraskning. British Lion besitter, förutom ett av de fulaste omslagen någonsin, tio låtar som blandar rock och metal på ett mycket fint sätt, med melodier, både från gitarr och sång, och Harris signaturbas.

 

Att det byts gitarrister kors och tvärs bland låtarna märks inte särskilt mycket. Alla de tre som finns representerade gör ett bra jobb, liksom de tre trummisarna som spelar på albumet. Trots det tillhör British Lion Steve Harris och vokalisten Richard Taylor. Det är dessa två, i samklang med gitarristen David Hawkins, som skrivit det mesta av materialet på British Lion: en samling sjuttiotalsinspirerad hårdrock.

 

Jag anade inte att det skulle vara så finstämt som det är på vissa platser. Framförallt i de båda öppningsspåren. Men det finns också låtar som inte är fullt lika chillade. Mina första favoriter, The Chosen Ones och Eyes of the Young, är två exempel. De två svagaste spåren avslutar, vilket drar ner betyget en liten aning. Titeln vittnar om ett album med majestätisk lejonmakt, men det är missvisande och leder till en behaglig överraskning. Jag ska inte tvivla att ge British Lion åtta stiliga blyzeppelinare.

 


Musikvideo: Steve Harris - This is my God