Iced Earth - Incorruptible

Genre: Heavy Metal, Power Metal

Under det nya milleniets första år genomgick Iced Earth stora förändringar, med start i legendariske vokalisten Matt Barlows (Ashes Of Ares) fleråriga frånfälle. Det släpptes så två album med ersättaren Tim ”Ripper” Owens (ex- Judas Priest) innan Barlow kom tillbaka för ett enda; den underskattade The Crucible Of Man (2008). Jon Schaffer, säkerligen måttligt imponerad av den svängdörrsprincip hans band behandlades som, startade sedan på nytt, vid nästa decennieskifte, med Dystopia (2011). Den versatile Stu ”Stucifer” Block (ex- Into Eternity) tog över sången, och påbörjade ett nytt kapitel i Iced Earths omfattande historia. 2014 släpptes den lika mörka som utmärkta Plagues Of Babylon, och cementerade att Schaffers nya vision för bandet kommit för att stanna. Med det färska alstret, det tolfte för Iced Earth, ämnar han visa att visionen är oförstörbar, omutlig… Incorruptible.

Iced Earth - Incorruptible

Albumet öppnar med ett långt mörkt intro som för tankarna till Damien och Horror Show (2001), för att sedan explodera i Schaffer’s behemot-lika riff och ett ”Valhalla” från Block. Den karlens gastkramande skriande inte är av denna värld. Great Heathen Army är en tämligen otypisk öppnare, lik Among The Living Dead från förra albumet, men sätter en oförnekligt mörk och massiv prägel på Incorruptible. Under sin snart trettioåriga karriär har Iced Earth inte haft samma uppsättning länge nog att släppa två studioalbum - enbart Jon Schaffer är konstant - och varför skulle den trenden brytas nu? Trummisen Brent ”Deadly” Smedley är tillbaka där han hör hemma och Troy Seele har ersatts av Jake Dreyer (Witherfall). Den senare visade på Witherfalls debut en otrolig förmåga för stenhårda shreds och vindlande ledmelodier, som kanske inte kommer till fullt uttryck på Incorruptible. Solon och melodier är ändå både författade och framförda enligt Schaffers höga standards och besviker inte. Allra bäst är han i Ghost Dance (Awaken The Ancestors), som sätter en helt ny nivå för instrumentala låtar med smått folk-inspirerade melodier och krigstrummor av Smedley.

Rytmgitarren är sedvanligt allt en kan förvänta sig av Jon Schaffer, och lite till. Incorruptible bryter inte särskilt nya marker i den bemärkelsen. Däremot är galloprytmer som i de instrumentala bitarna i Raven Wing eller Maiden-inspirerade Brothers (en uppföljare till Iron Will från Dystopia, märk mina ord), och det frantiska tuggandet i öppningslåten eller ovan nämnda Ghost Dance (Awaken The Ancestors) exakt vad en kan förvänta sig, och mer. Luke Appleton (Absolva) gör sitt andra album med Iced Earth och börjar framträda starkare. Hans sound är distinkt, om än alltid underordnat Schaffers rytmgitarr. Låtar som känslomässiga Raven Wing - som jag gärna hört med Barlow - och Ghost Dance (Awaken The Ancestors) visar dundrande baslinjer och starka grundvalar för Iced Earths sound, och ett upplägg inte helt olikt Steve DiGiorgios (Testament, Charred Walls Of The Damned) på Horror Show. Plagues Of Babylon hade redan vid första lyssningen flera låtar som stack ut som bättre, medan Incorruptible är ordentligt jämnstark, där varje låt tycks växa för varje lyssning.

Iced Earth - 2017

Iced Earth levererar det snabbare, elakare, i form av Seven Headed Whore, som blandar Violate och Dystopia i en treminuters headbanging-session som bör lämna varje nacke öm. De levererar det finkänsliga i The Veil - en tämligen standardupplagd Iced Earth-ballad i stuk med Melancholy (Holy Martyr), med känslofylld insats av Block. Den hymnlika Brothers lägger en upplyftande stämning i sitt traditionella Iced Earth-stuk och inkluderande lyrik, och avslutande Clear The Way (December 13th 1862) - jösses, var ska en börja… - tar allt det bästa från Incorruptible och ger det tio minuters speltid; Schaffer’s kärlek till inbördeskrigshistoria kommer till ord genom en fullkomligt vansinnig Block. Känslan är som hämtad ur The Glorious Burden (2003) med ett släng mörker. Den instrumentala mittpassagen ser nyförvärvet Dreyer få sin rättmätiga stund i rampljuset; upp och nedgångar, men utan tvekan något av det mest inspirerade Schaffer skrivit. Transitionen dit från det maniska riffarbetet i Great Heathen Army och Black Flag avslutar albumet på ett episkt - på ett lågmält vis - plan; en höjdpunkt som inte undgår att lämna kvantitativa mängder mersmak.

Ända från den atmosfäriska öppningen till det avslutande crescendot kommer en stadig attack från de frenetiska, vansinniga riffen som bara Schaffer kan åstadkomma. Härvid är han fullt påbackad av Smedleys maniska trumattack och Appletons mullrande bas, medan Dreyer krossar alla tvivel angående hans passlighet med slickande leads och rasande solon. Medan den besitter Iced Earths känslomässiga och ibland högtravande varumärke är den inte lika dramatisk som föregångaren, med mer subtila refränger och inte fullt lika mycket layered vocals bakom Block. Just Block, som gör sitt tredje album med Iced Earth, visar sig allt mer passlig sin roll, kommer fram i sitt bästa ljus; dunkelt och djupt. Han ömsom skäller ondskefullt och ömsom lägger en mjuk aura; från första stavelsen till sista skär hans banshee-lika skrik genom kött och ben. Medan den inte hade samma omedelbara slagkraft som Plagues Of Babylon visar Incorruptible en stor mognad med upprepade lyssningar (och det lär bli många fler). De thrashiga sidorna har tonats ner något för mer renodlad heavy power metal, och bandkänslan känns starkare än på länge, trots ideliga medlemsbyten; känslan att Iced Earths vision är starkare än någonsin är påtaglig. Och måhända är skribenten blott en Iced Earth-fanboy som blint sväljer allt utan att tänka, men jag väljer att tänka att betyget är mer än förtjänat. Jag är bara precis så förutsägbar.

 

Bästa låtar: Great Heathen Army, Black Flag, Ghost Dance (Awaken The Ancestors), Defiance, Clear The Way (December 13th 1862)

 

    

 

Lyrikvideo: Iced Earth - Great Heathen Army

Wizard - Fallen Kings

Genre: True Metal

En gång var vi bröder och slogs för stål; blodet blir svart, förräderiet är sant. Så inleder Wizard sin elfte fullängdare, och om det inte är sann poesi så vet jag inte vad. Omisskännligt ska vi få precis vad vi förväntar oss. De tyska true metal-veteranerna har kommit långt; namnet Wizard bär kanske inte samma konnotationer som Iron Savior, Majesty eller den ständiga jämförelsepunkten Manowar, men sedan starten 1989 och första albumet Son Of Darkness (1995) sex år senare har de stabilt och plikttroget hållt fansen med en del av den bästa power metal som gjorts enligt den tyska skolan. Fallen Kings är det elfte i ordningen, väntad redan 2015 (fram till 2013 och Trail Of Death släppte Wizard ett album varannat år), och ett album som inte viker från den kvalitetsmässiga standard som satts genom åren. Redan från första ögonblicket visar Wizard att de håller samma nivå som alltid förr, utan att tappa fingertoppskänslan för hastighet, råkraft eller power. Sören van Heeks trummor, ständigt lika vassa och med en speed metal-approach lik titelspåret på 2011 års mästerverk …Of Wariwulfs And Bluotwarves utgör den alltid lika fundamentala grunden, tillsammans med den fylliga basen; en konstant från början till slut.

Wizard - Fallen Kings

Kort efter Trail Of Death (2013) gjorde Wizard ett av sina mycket sällsynta line up-byten, då bassisten Volker Leson - som varit med sedan starten 1989 - lämnade bandet. Han ersattes av Arndt Ratering (No Inner Limits), som gör sitt första album med bandet. Leson, som alltid gjort ett starkt avtryck lämnar ett visst tomrum, men Ratering är heller ingen nybörjare, och det märks i starka baslinjer som den i White Wolf eller introt till hymnen We Are The Masses. Sven D’Anna gör ett så starkt album som kan förväntas. Karlen har inte de höga noter han hade 2001 (eller 2011 för den delen), men hanterar sin sång med värdighet och införlivar en aura lik den på Magic Circle (2005) och Thor, och resultatet blir ändå mycket starkare än fjolårets album med Feanor. Det lämnar förstås gitarristerna. Dano Boland och Michael Maass, vars riffjobb är lika stabilt som alltid och genom albumet drar tankarna till bandets diskografi. Father To Son har känsla av …Of Wariwulfs And Bluotwarves, Frozen Blood minner om en lättare Trail Of Death och singeln Liar And Betrayer kunde passa in på Head Of The Deceiver (2001), och överallt hittas täta, majestätiska solon som i introt till ovan nämnda Frozen Blood och speed-approachen i You’re The King.

Egentligen skulle Wizard behöva en utomstående textförfattare, som på Odin (2003) och Thor (2009), för på egen hand blir det inte några lyriska mästerverk eller särskilt poetiskt. Som tur är blir det heller inte lika bisarrt som exempelvis Machinery Of Death från förra skivan, men nog saknas den där närmast poetiska inlevelsen i klassiska Dead Hope eller The Prophecy. Istället har Fallen Kings de något mer basala teman i form av hyllningar till metal, broderskap och Wizard själva. Det faller platt - om än med ett leende - i Brothers In Spirit och Let Us Unite, medan den storartade hymnen till livet självt, Live Your Life, är en uppiggande frisk fläkt i en till synes mörklagd värld. Detsamma gäller Fallen Kings som helhet; där Trail Of Death var mörk och dödsfruktande är Fallen Kings positiv och upplyftande. Wizard uppfinner inte hjulet på nytt; Fallen Kings är varken Head Of The Deceiver, Odin eller …Of Wariwulfs And Bluotwarves, men likväl visar den att de inte tappat stinget. Knappast karriärsdefinierande, men en positiv historia om ett band med rättmätig veteranstatus som vårdar sitt namn. Och är en ny till Wizards diskografi är den en bra startpunkt; när avslutande You’re The King går ut med fullt blås och det rena stridsvrålet ”you’re the king!” vill en ha mer. Har kungarna fallit? Få mig inte att skratta.

 

Bästa låtar: Liar And Betrayer, Live Your Life, Frozen Blood, You’re The King

 

    

 

Lyrikvideo: Wizard - Liar And Betrayer

Duskmourn - Of Shadow And Flame

Genre: Death Metal

Med debuten Legends (2014) visade Duskmourn att de hade grunden till något stort. Deras tagning på episk death metal infogade massiva melodier och folkmusik. Samtidigt hade den smärre lutningar åt svärta och alltid med en affinitet för naturen. Liksom debuten behandlar Of Shadow And Flame den amerikanska duons själsliga känsla för natur orörd av människohand, berg oändliga i både tidevarv och majestät, och de stilla viddernas prakt. Fans av den första skivan kommer att finna sig själva i något hemmavant, men samtidigt stilbrytande, och av allt att döma angenämt. Folk-elementen som var synnerligen tillfinnandes på debuten har tonats ner för en inlevelse  mer atmosfärisk i anda, och influenser från black metal, med likheter till Moonsorrow och Saor, det sistnämnda mer åt det atmosfäriska hållet, medan den episka konstruktionen kvarstår från debuten. Därtill de smått progressiva lutningarna; de melodiska byggnationerna och ledgitarrprogressionen, med dragningar åt Shylmagoghnars håll.

 Duskmourn - Of Shadow And Flame

Duskmourn består av Walter Deyo och Bill Sharpe, där den förstnämnde är vokalist och bassist och den sistnämnde trummis och keyboardist, förutom att bägge två är yxmän. Just gitarren har en extremt ledande roll. Gitarrmelodierna härrör till episk melankoli, bergasorg och den eviga vilan i samstämmighet med de episkt tingade keyboards som fyller snarare än leder, och bidrar storligen till atmosfären. Den är, som görs uppenbart i introt Ancient Whispers - ett långsamt regn och vinande vind som piskar de urgamla stammarna - av yttersta vikt, och ges framträde av välanvända keyboards som omfamnar de mörka riffen, som hämtade ur black metals uråldriga volymer. Deyos brinnande sång varslar om förtvivlan, och gör de poetiska raderna ständig rättvisa i den refränglösa enigheten. Stundtals lämnas en del att önska, i fråga om styrkan. Through The Wild och Where Shadows Lurk är måhända dugliga spår, men ändå inte så storartade som vad som följer. Den senare har en smått malplacerad keyboardvistelse och Deyos sång är i de långsammare partierna inte av samma kaliber som i övrigt.

Det verkligt magnifika med Of Shadow And Flame är dess avslutande halvtimme, som utgörs av de tre längsta spåren på albumet. Medan de första tjugo minuterna är hyggliga i all rätt, är de sista trettio rent briljanta, särskilt tagna som helhet. Med start i Mountains Of Darkness blir känslan så intensiv, stämningen så uppslukande att en helt enkelt inte kan låta bli att hänföras. Och med den episka avslutaren The Last Voyage är omfattningen verkligen ställd på episk; där finns ett visst folk-element som inte tillåts övertaget, utan istället är det de båda gitarrernas omvälvande gång som likt bergen stiger mot himlavalvens brand. Efter tio minuter tonar den ut till havets vågor, det långsamma knarrandet från ett skepps färd mot den slutgiltiga vilan; en avslutning som återkopplar till Ancient Whispers, och sedermera tonar ut och lämnar ett påtagligt tomrum. Säkerligen kommer ingen att lyssna på albumet eller ens låten enkom för denna fem minuter långa avslutning, men att avsluta som Duskmourn gör är ingen struntsak. Med dess sista trettio minuter - och The Last Voyage framför allt - har Duskmourn med all trolighet skapat årets upplevelse inom metals extremare hemvister.

 

Bästa låtar: Crowned In Flame, The Last Voyage

 

    

 

Duskmourn - Through The Wild