Below - Upon A Pale Horse

Genre: Doom Metal

Nyköpings söner Below beskrivs inte sällan i stora ordalag och med vurmande jämförelser till giganterna Candlemass. I dagarna släppte de sin andra fullängdare, en uppföljare till krossande debuten Across The Dark River (2014), och för att ingen ska tro att sinnet ljusnat eller känslan lättat pryds det av en askgrå lieman i dödsritt, och bär den dödssmäktande titeln Upon A Pale Horse. Albumet är kanske inte lika direkt atmosfäriskt uppslukande som det genialiska introt på debuten, men det olycksbådande introt som föregår den fullständiga behemot till riff som inleder Disappearing Into Nothing sätter ändå känslan och stämningen från start. Hedmans dundrande baslinjer mot Paud och Bergs svärtande mörka riff varslar sedan genast om ett långsamt krypande mörker i svartaste doom-stil hämtad ur Candlemass förgångna. Ur grunden sprungen, i askan gången; epic doom metal. Och det visar Below att de behärskar, vare sig det gäller de krossande riffen i det episka titelspåret eller de lika långsamma som kusliga melodierna i Hours Of Darkness.

Below - Upon A Pale Horse

Sedan debuten känns alltet hårdare, tyngre och mer sammanfogat, och med en mix som ger känslan mer utrymme än kristallklart sound. Riffen är krossande tunga, de olycksbådande ledmelodierna och solon framhävda utan att stänga ute den ständigt krossande rytmsektionen. Uppenbart är det att Below i mycket hedrar sina influenser, samtidigt som de bygger på deras arv. Det allra långsammaste från Black Sabbaths repertoar samt stora skopor av Candlemass högtidligaste. Below har också en del små likheter med Crypt Sermon - en vokalist med högt register som stundtals kan kännas antitetisk till den långsamma tyngden, men likväl omfamnar och omfamnas av soundet och blir en högst naturlig del av det - även om Crypt Sermon ligger närmre groove där Below går den atmosfäriska vägen. Below är varken en klon av Sabbath eller Candlemass, utan tar de influenserna - och massor av King Diamond - och gör något som i grunden kanske är beprövat, men likväl känns eget.

Måhända är Upon A Pale Horse mer i renare doom-anda än sin föregångare, med undantag för avslutande We Are All Slaves och tio minuter långa titelspåret. Just de två bär verkligen upp epitetet ”epic”, medan resten av materialet snarast känns gå i vredaste doom-cirklar. Inga fel i det, men framför allt avslutningen tar hela alltet och höjer det. Sebastian Jansson är långsam och ond i sinnet; kanaliserar åttiotalets demoner och ger med sitt omfång och sin rika stämma ett helt nytt perspektiv, medan Jens Vestergrens massiva trumspel och bastanta trumlinjer fullkomligen håller Belows mäktiga gitarrspel i linje med visionen. Den täta stämningen och tyngden, långsamt dragande tempot som aldrig höjs får albumet att kännas en god stund längre än det är, på både gott och ont. Det kan kännas något utdraget i sina stunder, men när det är som starkast vill det helt enkelt inte släppa. Gossarna ger verkligt prov på att de borde kunna bli ett verkligt stort namn inte bara inom genren, utan inom hårdrocksscenen; ta till exempel Suffer In Silence, vars prydliga riffverk och upptända stämning för tankarna till Ghost. Kanske är det just det som står i vägen; det är inte en ploj, Below är på riktigt.

 

Bästa låtar: Suffer In Silence, Hours Of Darkness, We Are All Slaves

 

    

 

Musikvideo: Below - Disappearing Into Nothing

Slumber - Fallout

Genre: Doom Metal

SomeOne gave me a tip about this album not long ago. Or rather, the opening masterpiece Rapture, which was enough to hook me in and look up the entire thing. These Swedish guys recorded a few demos, leading up to one full length effort, before subtly transforming into the less metallic Atoma, a likewise capable band but with slightly less captivating outputs. Slumber’s Fallout being graced with a 95% average on the Metal Archives might seem an exaggeration, but it really is not. It’s one of those albums which basically are simply perfect, or with flaws so small they seem non-existent. Really, the biggest flaw I can find is its relatively short runtime, as the entire thing clocks in at 37 minutes and at only seven tracks. And not even that is even bad, as it leaves no time for bullshit or for a single minute of filler. Every minute is justified.

Slumber - Fallout

Captivating from moment one with the mind blowing Rapture, this album quickly delves into deeper territories of your brain as it mashes out some of the best melodic doom entranced with heavy death metal elements that this world has ever seen. The haunting atmosphere set by Ehsan Kalantarpour’s keyboards, coupled with the lead guitar work of Markus Hill and Jari Lindholm (by the way, if you like this - and you will - I strongly recommend checking out Lindholm’s ongoing project, Enshine), as well as the riffs that encompass most every song - perhaps mostly on opener Rapture or the brooding When Nothing Was Left - make for some truly entrancing moments in the cosmic darkness that envelops this album. In keeping with the doom-y atmosphere, the music on here is slow and heavy with no real moments for speed or showing off. Instead, the atmosphere is in highest priority.

Chills run up my spine during the slow interlude in title track Fallout, where a guitar plays alongside a solemn wind chime, then slowly leads into an epic sounding guitar solo. Enter the magnificent vocals of Siavosh Bigonah, and the hair stands all over my body as he fills the darkness with growls so potent in delivery, and so emotive in intonation, that his every word must surely be brought from the depths of the human subconscious, darkly poetic and invoking a sense that your own innermost thoughts have been read and put to words. There is literally no aspect of this album which is not good, and it does no good for me to pick out everything about it that I love, because this review would be very long. In short, this is the perfect doom and death metal hybrid, and it’s a damn shame that the world won’t see a follow up to this album. When closing track A Wanderer’s Star, with its exceptional twin guitar work and epicly monstrous feel, fades you’re left there overcome by the sensations left by this album; hauntingly artistic and entrancingly arcane.

 

Standout tracks: Rapture, A Wanderer’s Star, or, well... all of them.

 

    

Read the review on the Metal Archives

 

Slumber - Fallout

Venomous Maximus - Firestarter

Genre: Doom Metal

 Jag älskade Venomous Maximus debutalbum Beg Upon The Light och dess råhet och retrosound i dagsfärsk, kristallklar produktion. Gregg Higgins lät så okontrollerad när han i det närmaste skällde fram häxbesvärjelserna och den svarta magin. Hans och Christian Larsons magiska gitarriff var så inspirerade, så oförfalskade. Doom-bandet från Huoston hade oavkortat gått exakt dit de skulle, utan genvägar och gjort något som återkopplade till decennier gamla doom-mästerverk, medan de själva hade huvudet i nutiden. De har efter det fått turnera med stora band som Down och Pentagram. Och sedan dess har jag väntat med spänning på uppföljaren, vilken sprang nästan helt ur intet i maj i år. Firewalker. Det som möter mig redan efter introt, i inledande White Rose, är som en vägg av besvikelse. Låten saknar massivitet. Saknar Higgins skällande.

 

Venomous Maximus - Firestarter

 

Vad vi har här är ett album som saknar samma driv och framför allt samma produktion som den där debuten levererade så starkt. Det finns ändå matiga riff på nästan hela skivan där Higgins och Larson uträttar mörka makters ärenden tillsammans och lyckas göra något otroligt magiskt, Dark Waves och Oct 14th går att nämna som typexempel, tillsammans med riffmonstret My Machine. Higgins låter trött. Hans sång mer som sång (även om han för den sakens skull inte häver ur sig någon skönsång), tryckt bakåt i produktionen, och inte alls som den där yxsvingande galningen som krävde att häxan skulle släppas fri. Visst, han har ljusa stunder på Firewalker. Den väl fungerande låten Angel Heart, avslutande Take On The Grave och ovan nämnda My Machine gör han snyggt och låter likt det han levererade på debuten och till det kommer de några av bästa riffen på skivan. Där är det enda som saknas att produktionen låter den där sånginsatsen komma fram och jag hade gärna hört en mer ilsk Higgins ryta fram , 'angel heart!

 

Produktionen låter inte alls lika klar som innan, utan det känns snarare som om de gått samma väg som så många andra band; det ska låta retro och 70-tal till varje pris. För det var antagligen gladare dagar då musiken var äkta. Fel. Teknikutvecklingen har gått framåt av en anledning och Venomous Maximus gör sig så bra när de musikaliska storheterna får glänsa och råkraften inom Huostonpojkarna får komma fram och släppas ut som den förtjänar. För vad vi har i Firewalker är inte ett dåligt album, utan ett där Venomous Maximus snarare känns hämmat än att de ska ha tillåtits gå framåt. Som om de vill gå framåt, men istället råkat gå bakåt. Firewalker saknar samma impakt som debuten, vilket är väldigt, väldigt synd.
"En sak som undergroundmusiken har saknat de senaste tio åren är fara", har Higgins sagt. Tråkigt att Venomous Maximus då väljer att satsa mindre på den varan.

 

Bäst: Take On The Grave

 

Sämst: White Rose