Wizard - Trail Of Death

Genre: True Metal

Det hade helt undgått mig att Wizard av alla tyska power metalband skulle släppa nytt i år. Att det redan gått två år sedan 2011 års Of Wariwulfs And Bluotwarves! Ach du lieber! Det nya albumet heter Trail Of Death, på vilket trummisen Sören 'Snoppi' van Heek möter sin rädsla för döden. Creeping Death heter låten som öppnar albumet med ett ganska långt instrumentalt intro. När sedan låten kommer igång kör den i en halvtryckt atmosfär. Ljudet hade mått bra av att vara fetare och tightare. Det kunde gjorts något ondare. Jämför med förra albumet, Of Wariwulfs And Bluotwarves, som var sjukt tight och in under skinnet. Det fortsätter likaledes i den därpå följande War Butcher, vars solo är galet. De båda låtarna öppnar albumet utan att egentligen vara särskilt övertygande - även om de växer på en efter ett par lyssningar - och man känner att... snart kommer det.

 

Wizard - Trail Of Death

 

Och det gör det. Det är i nummer tre, Electrocution, som det tar fart. Bortsett från en ganska löjlig talad passage är det ytterligare ett långt intro med otrolig ledgitarr och här även en grym rytmgitarr. Sven D'Anna sjunger om old sparky, men i den här riktigt bra låten är det ändå Dano Boland som dominerar. Albumet kommer liksom succesivt in i det stuk av intensitet och pondus som märkt deras tidigare album, även om det inte riktigt når ända fram. Inte helt fel; det är ett något mörkare album än vad man är van vid. En spirituell uppföljare till Magic Circle om man så vill, med ett skvätt av Goochan. Wizard har alltid haft en viss expertis på ämnet gitarrsolon. Det är inget undantag på det här albumet. Redan i öppnande Creeping Death och sedan rakt igenom till den kyrkliga och monumentala Angel Of The Dark, och vidare ända till avslutande We Won't Die For Metal, är det hög klass på de många solon som yxas fram på strängarna. Det är Boland som står för de fiolerna (förvirrande? Jag tycker det också.) och gör så med bravur, som alltid förr.

 

Låtmaterialet är det egentligen inget fel på, även om jag först tyckte det. Angel Of Death hade kunnat snabbas upp en hel del och då blivit ännu bättre. Det är mörkt, tungt och illavarslande. Man märker rent av en viss grad av thrash i låtar som Black Death och ovan nämnda Electrocution. Och Post Mortem Vivere är en svårklassifierad historia. Jag säger så här; den blir bättre varje gång man hör den. Samtidigt känns det som om D'Anna är trött. Självklart ingen ungdom längre, men bara för två år sedan kom falsetterna klart och ordentligt. Nu vill det sig inte lika mycket. I flera fall är det nog han som behöver fart i ändalykten. Ändå är det där lite långsammare och tuggande ett naturligt steg. Det känns inte fel, även om det hade kunnat bli mer rätt. Nyckelordet i den här produktionen är döden, som utforskas grundligt både musikaliskt och textmässigt. Den dödsstämningen håller faktiskt. Kanske var det så först, att det verkligen är ett nytt, unikt Wizardalbum och att man är lite rädd för förändring? Åt helvete med första intryck, den här skivan är skitball!

 

Bäst: Bolands gitarrsolon, herrejesus.

 

Sämst: Piken till Manowar, kallad We Won't Die For Metal, är ganska oengagerande, tyvärr.

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=13274

 

Wizard - Creeping Death