Wizard - Trail Of Death

Genre: True Metal

Det hade helt undgått mig att Wizard av alla tyska power metalband skulle släppa nytt i år. Att det redan gått två år sedan 2011 års Of Wariwulfs And Bluotwarves! Ach du lieber! Det nya albumet heter Trail Of Death, på vilket trummisen Sören 'Snoppi' van Heek möter sin rädsla för döden. Creeping Death heter låten som öppnar albumet med ett ganska långt instrumentalt intro. När sedan låten kommer igång kör den i en halvtryckt atmosfär. Ljudet hade mått bra av att vara fetare och tightare. Det kunde gjorts något ondare. Jämför med förra albumet, Of Wariwulfs And Bluotwarves, som var sjukt tight och in under skinnet. Det fortsätter likaledes i den därpå följande War Butcher, vars solo är galet. De båda låtarna öppnar albumet utan att egentligen vara särskilt övertygande - även om de växer på en efter ett par lyssningar - och man känner att... snart kommer det.

 

Wizard - Trail Of Death

 

Och det gör det. Det är i nummer tre, Electrocution, som det tar fart. Bortsett från en ganska löjlig talad passage är det ytterligare ett långt intro med otrolig ledgitarr och här även en grym rytmgitarr. Sven D'Anna sjunger om old sparky, men i den här riktigt bra låten är det ändå Dano Boland som dominerar. Albumet kommer liksom succesivt in i det stuk av intensitet och pondus som märkt deras tidigare album, även om det inte riktigt når ända fram. Inte helt fel; det är ett något mörkare album än vad man är van vid. En spirituell uppföljare till Magic Circle om man så vill, med ett skvätt av Goochan. Wizard har alltid haft en viss expertis på ämnet gitarrsolon. Det är inget undantag på det här albumet. Redan i öppnande Creeping Death och sedan rakt igenom till den kyrkliga och monumentala Angel Of The Dark, och vidare ända till avslutande We Won't Die For Metal, är det hög klass på de många solon som yxas fram på strängarna. Det är Boland som står för de fiolerna (förvirrande? Jag tycker det också.) och gör så med bravur, som alltid förr.

 

Låtmaterialet är det egentligen inget fel på, även om jag först tyckte det. Angel Of Death hade kunnat snabbas upp en hel del och då blivit ännu bättre. Det är mörkt, tungt och illavarslande. Man märker rent av en viss grad av thrash i låtar som Black Death och ovan nämnda Electrocution. Och Post Mortem Vivere är en svårklassifierad historia. Jag säger så här; den blir bättre varje gång man hör den. Samtidigt känns det som om D'Anna är trött. Självklart ingen ungdom längre, men bara för två år sedan kom falsetterna klart och ordentligt. Nu vill det sig inte lika mycket. I flera fall är det nog han som behöver fart i ändalykten. Ändå är det där lite långsammare och tuggande ett naturligt steg. Det känns inte fel, även om det hade kunnat bli mer rätt. Nyckelordet i den här produktionen är döden, som utforskas grundligt både musikaliskt och textmässigt. Den dödsstämningen håller faktiskt. Kanske var det så först, att det verkligen är ett nytt, unikt Wizardalbum och att man är lite rädd för förändring? Åt helvete med första intryck, den här skivan är skitball!

 

Bäst: Bolands gitarrsolon, herrejesus.

 

Sämst: Piken till Manowar, kallad We Won't Die For Metal, är ganska oengagerande, tyvärr.

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=13274

 

Wizard - Creeping Death

Sabaton - Swedish Empire Live

Genre: Power Metal

Jag har kastat en del skit på Sabaton i mina dagar. Tack och lov inte bokstavligen, för Joakim Brodén ser så läskig ut att han förmodligen hade slagit ihjäl mig. Men de har i mitt tycke blivit ganska trista och låtit alldeles för enformigt, efter att ha varit så starka tidigare i karriären. Deras senaste släpp är en dvd och cd vid namn Swedish Empire Live. Huvudnumret är spelningen på Woodstockfestivalen i Polen förra året. Köper man dvd:n får man också flera andra spelningar att gotta sig med. Bland annat en inspelad i Göteborg. Men det jag har fått höra är den femton låtar (plus introt) långa cd som spelades in på ovan nämnda Woodstockspelning. Vad jag har förstått har Panzer Battalion klippts bort, tråkigt nog, för att få plats med allt på en enda skiva.

 

Sabaton - Swedish Empire Live

 

Låtmaterialet är varierat, som tur är, för jag var inte alltför förtjust i Carolus Rex (freaky...). Bara tre av låtarna kommer därifrån och det råkar vara de jag gillar. Sabaton, ni behöver inte smöra för mig. Låtar som Ghost Division, The Art Of War, The Lion From The North, 40:1, Attero Dominatus och Primo Victoria har fått plats. Uprising är galet bra framförd och publiken älskar den. Föga konstigt av flera anledningar. Den största av dem är att den är så bra. Också ovan nämnda The Lion From The North är storslagen och grym. Jag hoppades att The Price Of A Mile skulle höja hela albumet till skyarna, för vanligtvis är jag väldigt förtjust i den, men live gick det ju sådär. Den låter helt enkelt konstig, och Brodéns röst är inte riktigt som jag är van vid. Solot funkar däremot, även om jag hade önskat mer tryck i det. Där fick jag för mitt gnäll. Jag gillar inte Midway så galet mycket heller, men den levereras med en hel massa energi, så det går an. Och så är den ju inte så lång.

 

Brodén ber ett par gånger publiken om hjälp, och jag är säker på att gehöret var ganska stort - vi snackar över en halv miljon pers som var där - men de hörs inte på inspelningen. De hörs tydligt mellan låtarna när de ropar Sabaton, men när det är dags för dem att få bidra med sina vackra sångstämmor försvinner de i produktionen. I övrigt inte mycket att klaga på där. Det är en grym konsert där bandet är på topp och visar vad de går för. Gitarrljudet är i vissa låtar lite konstigt och det känns som om basen tar över för mycket. Exempelvis i början, i Ghost Divison. Men i exempelvis Into The Fire har det rättat till sig och det är gott om tryck. De båda nya gitarristerna, Thobbe Englund och Chris Rörland, gör från början till slut bra ifrån sig och det blir en del sköna solon. Hade önskat mig fler, i och för sig. Om Swedish Empire Live är bandets sätt att välkomna de nya medlemmarna, så är det ett strålande sätt. Som slutsats kan vi säga att jag kan kasta hur mycket bildligt skit på Sabaton jag vill, men de blir inte sämre för det. Det är det som gör mig så arg.

 

Bäst: Uprising är brutal, men egentligen är hela albumet värt att rekommendera.

 

Sämst: Ett par spår funkar inte, men The Price Of A Mile är den största besvikelsen. Och så är det synd att Panzer Battalion togs bort, när det lika gärna kunde varit Metal Crüe.

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=13230

 

Livevideo: Sabaton - Uprising