Stratovarius - Nemesis

Genre: Power Metal

Det har gått en helg sedan Stratovarius släppte sitt fjortonde album. De är ett stort namn i power metalvärlden, och det är sant att det finns flertalet finska band som har en affinitet för det symfoniska. Jag nämner Sonata Arctica, Revolution Reneissance och just Stratovarius som har en del att göra med varandra.

 

Eftersom att jag är en sådan power metalnörd tycker jag att det är fruktansvärt kul när det inte bara är black metalskivor som släpps. Stratovarius har visserligen aldrig varit mina favoriter, men det namn som de ändå är kräver en recension.

 

Nemesis

 

Körer och överdrivet hamrande på trummorna. Timo Kotipelto är inte sångaren han en gång var, men gör ett bra framträdande ändå. Första delen av gitarrsolot är bra, sedan blir det för keyboardigt för min smak. Första låten, Abandon, är inte särskilt fängslande, även om där finns en hook som jag gärna hört lite mer av.

 

Förhoppningsvis är singeln Unbreakable bättre. Tyvärr börjar det med alldeles för mycket keyboard, och fortsätter sedan på samma spår. Gitarren är alldeles för gömd. I refrängen hör jag ett riff som gärna fått varit mer framträdande. Från och med den instrumentala biten blir låten bättre.

 

Stand my Ground öppnar bättre. Mastigt och mustigt i en mustig mix av mastighet som bara överträffas av min egen förmåga att välja mina ord. Efter ett lite kort gitarrsolo blir det mer keyboards, men här är det helt okej. Annars, tunga riff av Matias Kupiainen (som också ligger bakom produktionen) och till och med Kotipelto kan sjunga.

 

Jag vet inte hur man ska uttala Halcyon Days, men det spelar liksom ingen större roll efter att man hört den. Här finns mer trist keyboard och det låter som radiomusik. Ska de ställa upp i melodifestivalen tro? I refrängen låter Kotipelto bra, men det är det enda noterbara där. Emellanåt ett par bra riff, men alldeles för sällsynt.

 

Nummer fem är Fantasy, som till skillnad från de fyra första spåren inte skrevs av Kupiainen och Kotipelto i lag, utan av bassisten Lauri Porra. Tyvärr låter det inte som någon större skillnad för Jens Johansson får fortsätta pissa keyboardtangenter. Men det är egentligen inga problem i den här låten, för den har bra riff, en skön refräng med riktig power metalmelodi och ett tyvärr alldeles för kort gitarrsolo.

 

Och sedan just när man tror att Out of the Fog ska explodera i tidernas fetaste metalriff och trummorna från helvetet blir det lite mesigt. Trots att det kommer ett i all rätt trevligt riff blir det ju inte något, riktigt, av den här låten heller. Okej, lite skön refräng hade den väl, då.

 

Castles in the Air, är det balladen? För en sådan ska det ju finnas. Men nej, det blev lite mer bombastiskt sedan. Det är det minsta keyboard man fått kastat i ansiktet hittills, och ändå är det Jens Johansson, keyboardisten som ligger bakom storverket. Ytterst välskriven och katastrofalt bra, måste jag få säga. Magnifik power metal.

 

När en låt heter Dragons förväntar jag mig att den är det bästa ett band har gjort. Visserligen är deras Soul of a Vagabond svårslagen, men jag fick ganska höga förväntningar bara av namnet. Också den har Johansson pennat och även om det blir en gnutta mer keyboards sitter det också en skön rytm i luften. Gitarrsolot. Varför är det så förbaskat kort? Möter förväntningarna? Kanske inte, men jag får säga alldeles lagom power metal.

 

Lite lagom hastighet till vänster. Kotipelto får sjunga. Det ljuder riffigt skönt till höger. Och plötsligt sjunker tempot. One Must Fall blir lite svår att placera. På sina håll för långsamt, men när pojkarna tar i så låter det rätt och riktigt.

 

If the Story is Over börjar med akustisk gitarr och det låter finstämt och tillbakalutat. Joakin Jokela visslar. Kotipelto kan knappt hålla sig från att gråta. Det är lugnt och stillsamt, melodiskt som en power metalballad ska vara. Och plötsligt blir det mer tyngd, utan att det för den sakens skull blir för tungt. Det låter precis rätt.

 

Sist ut på isen är Nemesis, det lilla titelspåret. Trots en del fortsatt överanvändande av keyboarden sitter några maffiga riff på en skön basgrund där och trycker. Något oplacerbart finns över hela auran som låten förmedlar. Det är melodiskt, rytmiskt och tungt. Det är ju power metal! Nemesis är bäst på Nemesis, utan minsta tvivel.

 

Med Timo Tolkkis progressiva och neoklassiska influenser var Stratovarius en kraft att räkna med på den europeiska symfoniska power metalscenen och även om bandet fortfarande finns med och respekteras är de inte längre desamma. Visserligen är Nemesis det treje albumet utan Tolkki, men i min mening behövs han för att Stratovarius ska vara ett namn att minnas.

 

Nemesis är ett konsekvent album med flera fina melodier, rytmer och tunga riff som adopterats fint till power metal. Det blandat med en aning mycket keyboards, finsk glättighet och ett par spår som är ganska lika gör till ett helt okej album. Det är ju också en trevlig tanke att fler än bara en person får ge uttryck för sin kreativa ådra; det har utan tvivel hjälpt till att ge albumet sin subtila mångsidighet.

 

Albumet började inte fullt lika bra som det slutade. Där fanns generiska keyboardbaserade melodier från början till slut, men det är när Kupiainens riff fått en mer allmän utbredning och de båda elementen blandats till en skön mix som det gått bäst fram. Jens Johansson, som fått för mycket utrymme med sin keyboard bidrar ändå med de bästa spåren; Castles in the Air och Dragons, som bägge utgör power metal av ypperlig kvalitet. If the Story is Over är också skrämmande bra, liksom det avslutande titelspåret. Jag blir tvungen att ge albumet sex och en halv blyzeppelinare av tio möjliga.

 


Stratovarius - Castles in the Air

Iron Maiden - Seventh Son of a Seventh Son

Genre: Heavy Metal

Man kan undra varför jag väljer ett så gammalt musikalbum att recensera. Och det kan tänkas många orsaker. Det firar tjugofemårsjubileum; det anses vara det sista i Maidens gyllene era; det innehåller idel klassiker; det är ansett som ett av de bästa album som gjorts. Etcetera. Den bästa anledningen jag kan komma på är, well why the fuck not?

 

Från första ögonblick vet man att den väntande resan kommer att bli magnifik och episk av sällan skådat slag. Gitarren efter Dickinsons intro talar om ett illavarslande och dunkelt mörker som omvälver hela öppningsspåret. Gitarrmelodin i refrängen är av gudarna skänkt. Moonchild planterar ett frö av ondska som man lätt går miste om, om man inte vet att lyssna till de subtila detaljerna. Den är, i brödraskap till The Wicker Man, den bästa öppningslåt någonsin spelad.

 

Iron Maiden - Seventh Son Of A Seventh Son
 

Ballader i Maidens stil är något ut över dess like. De är inte som andra. Infinite Dreams är i all rätt en ballad, med ett långt inledande lugnt parti följt av tyngre riff. I bakgrunden en melodi som gjuter dimma i sten. Som i öppnande Moonchild finns en ondska, nästan oplacerbar. Här uttrycks den av Dickinsons nästan plågade sömnlöshet och drömtillstånd med kulmen i ett avgrundsvrål som öppnar till låtens tuffaste parti, där klassiska Maiden inte går att undvika. Hårda riff under melodier tillsammans med den lugna ådran gör en Maidenballad till en Maidenballad.

 

Can I Play With Madness? Men fick det bli mer underbart? Det låter gladare än det hittills gjort, men även här finns en undertryckt illvilja, väntande i mörker. Refrängen är bland det bästa Maiden gjort. Melodi och riff dansar på eld; en dans som bara Maiden kan tämja. Solot är gudomligt, men hur bra låten än är har den inte upplevts till sin fulla potential förrän den upplevts live. En gammal favorit till mig och uppenbarligen till alla andra.

 

När The Evil That Men Do tar sin stapplande början tror man inte att det ska bli allt vad heavy metal betyder. Riffbaserad tuffhet på baskungens grund och melodiska gitarrer som spelar i harmoni till en aldrig så underbar röst som Dickinson har just här. Nicko McBrain har fått trummorna att göra underverk och med Murrays och Smiths tvillinggitarrer har vi på fyra minuter fått veta vad heavy metal är.

 

Men vi känner också Maiden. Vi vet att de inte kan hålla sig till fyra minuter. Ännu mindre nu för tiden. Titelspåret, Seventh Son Of A Seventh Son, är en av Maidens längsta låtar och bland de första riktigt progressiva låtar de gjort. En låt i inte full hastighet, men i gastkramande brutalitet om man är den som kan tänka annorlunda. De många taktändringarna gör låten föränderlig; den innehåller allt man kan vänta sig. Maidens klassiska tvillingriff, sköna melodier, Harris fläskiga bas, McBrains tuggande trummor, Dickinsons envetna stämma... allt skapar en gastkramande aura av ondska i rörelse.

 

Med The Prophecy öppnar det lugnt och stilla. En ensam gitarr åtföljs av en vän och för en kort stund är det nästan vackert. Sedan blir det en mer vred känsla; ondskan kvarstår, förmedlad genom mörka riff och text om hur katastrof slår till. I instrumentala partier är det melodin som är mest märkvärdig och solot som klamrar sig fast utan tanke på att släppa taget. Någonsin. Men det mest anmärkningsvärda med The Prophecy är avslutningen. Det är en vacker gitarr som drar ner tempot och ger en stunds eftertanke. Tona till svart.

 

Nu kommer något oförklarligt. Det börjar med Harris bas i en melodi som bara han kan. En gitarr kommer in med ett dunkelt riff. En till, med en melodi på läpparna. Till sist trummorna i en demonisk eufoni. Med Dickinson kommer domedagen. Hela tiden finns Harris där med basen och hela tiden finns en väntande melodi. Det här är hur Maiden låter när allt arrangerats till perfektion. Det är döden, men hur kan döden vara så underbar. Det är den bästa låten som finns. The Clairvoyant.

 

Only The Good Die Young avslutar ondskan som funnits som en tanke bakom ögat, som en skugga i mörkret. Det är den perfekta avslutaren på albumet. Demoniska melodier, gudomliga riff och en drömliknande basslinga. Dickinson åter på topp. Och det är här som ondskan är som minst ensam. För trots att de goda dör unga finns det gott bakom ondskans dunkel. Och det slutar som det började, efter en magnifik och episk resa.

 

Albumet, som firar tjugofem år i år, har något onämnbart, något flyktigt hos sig som skapar en aura av ljus och mörker i astral strid; allt omsvept i det klassiska Maiden som det ju egentligen är en del av. Tillägget av keyboards skapade Maiden på nytt, medan de inte fullt lika välanvända syntgitarrerna (i jämförelse med Somewhere In Time (1986)) fortfarande finns som en en del som gör helheten till en helt unik upplevelse.

 

Innan var Maiden ren och skär heavy metal. Nu är det mest progressivt. Seventh Son Of A Seventh Son blandar deras progressiva influenser med den heavy metal de själva gjort sig kända för. Med oslagbar rytm på Murrays och Smiths tvillinggitarrer och melodier utan pardon avslutades Maidens åttiotal på topp. Det är och förblir det enda albumet som enbart sitter på höjdpunkter. Jag kommer inte på något negativt att säga, och inte heller tänker jag försöka. Jag är fullt upptagen med att njuta. Tio blyzeppelinare av tio möjliga.

 


Klassisk musikvideo: Iron Maiden - Can I Play With Madness