Luca Turilli’s Rhapsody - Prometheus: Symphonia Ignis Divinus

Genre: Power Metal

Det första försöket, Ascending To Infinity, bet ungefär lika hårt som nittioårig gumma som tappat löständerna i gröten. Den var, rent ut sagt, en katastrof. Luca Turillis avhopp från Rhapsody Of Fire var det bästa som kunde ske, för sedan dess har Rhapsody Of Fire blivit bättre. Med det egna bandet (som nödvändigtvis också skulle heta Rhapsody) är Prometheus - Symphonia Ignis Divinus det andra försöket. Luca Turilli's Rhapsody har ett koncept för att nå framgång. Hemligheten är att ha överdrivet långa låttitlar, gärna på latin, blanda med italienska. Ingen kommer att begripa någonting, men är det power metal så är det. Det första vi får höra av Alessandro Conti (som ingen Fabio Lione är) är på italienska. Jag fattar inte ett skit, men sångmelodierna i första låten, Il Cigno Nero (sv: Den Svarta Svanen), (efter introt Nova Genesis (Ad Splendorem Angeli Triumphantis)) är verkligen bra. Likaledes i singeln Rosenkreuz (The Rose And The Cross). Vad var det jag sa om låttitlarna, förresten? Luca Turilli är en löjligt skicklig gitarrist, det har han visat prov på många gånger i Rhapsody Of Fire och egna bandet Luca Turilli. Med det nya Rhapsody glänser han inte lika mycket, även om ett par låtar visar prov på det.

 

Luca Turilli’s Rhapsody - Prometheus: Symphonia Ignis Divinus

 

Musiken är pretentiös, men den vill så gärna. Och jag vill gilla den, men det är svårt då och då. Episka, storslagna körer täpper till varenda låt med ett heligt mörker. På vissa ställen passar det, som i One Ring To Rule Them All, men i andra låtar är det helt malplacerat, som i Rosenkreuz (The Rose And The Cross), som trots det är en bra låt. Notturno (sv: Natt) är en operatisk ballad där Conti sjunger duett med en i min information onämnd kvinna, på italienska. Tyvärr är låten kass. Tematiskt har de tagit inspiration från flera ställen, även om det finns en röd tråd i religion eller åtminstone mytologi. Yggdrasil är världsträdet ur den Nordiska mytologin, Prometheus är den grekiske titanen som gav mänskligheten elden och Anahata är det Hinduiska kärlekschakrat (förenklat beskrivet). Samtidigt har de musikaliskt tagit inspiration från de ursprungen; King Solomo And The 72 Names Of God har de orientaliska partierna. Och just när det ska blandas med de kyrkligt ljudande körerna låter det bara fel. Trots det är Yggdrasil en av skivans bättre låtar och det beror mycket på det snygga neoklassiska gitarrspelet av Turilli.

 

Skivan uppnår nästan 70 minuters längd, mycket tack vare sista låten Of Michael The Archangel And Lucifer's Fall, Part II: Codex Nemesis som uppnår 18 långa, episka minuter. Låten är så klart del två till 16-minuterseposet från första skivan. Den är naturligtvis den tänkta höjdpunkten på skivan. Men det blir för mycket, trots att den så klart har partier som inte går av för hackor. Istället blir Tolkieninspirerade låten One Ring To Rule Them All höjdpunkten. Den är besinningslöst snygg, med uppbyggande riff och de där körerna som jag talade om gör precis vad de ska. Turilli lägger ner lagen med en grymt snygg gitarrmelodi som fylls på av bra sång av Conti. Exakt så som det ska låta. Albumet gästas av bland andra Ralph Scheepers (Primal Fear, ex-Gamma Ray), men han tillåts inte alls visa upp sig i någon större utsträckning. Jämför vi med första skivan så är Prometheus - Symphonia Ignis Divinus ett enormt jättekliv i rätt riktning. Främst för att här faktiskt finns låtar som är bra. Visserligen är de inte överdrivet många, men de finns. Jag hade önskat mindre opera och mer enkelt drivna refränger i rensång av den i högsta grad kapable Conti. Trots det, en snyggt producerad power metal-skiva som gärna vill mer än den kan leverera. Jag håller mig till Rhapsody Of Fire.

 

Bäst: One Ring To Rule Them All och Yggdrasil

 

Sämst: Notturno

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=14318

 

Lyrikvideo: Luca Turilli’s Rhapsody - Rosenkreuz (The Rose And The Cross)

Cain's Offering - Stormcrow

Genre: Power Metal

Jag har inte skänkt Cain's Offerings första album särskilt mycket tid; trots att jag haft sex år på mig har det inte blivit av. Under tiden har de hunnit spela in en uppföljare vid namn Stormcrow, som i maj letade sig ut i världens alla skivbutiker. Albumet inleder snabbt och sätter hårt mot hårt med det upptjackade titelspåret. Jani Liimatainen snålar inte på någonting utan bjuder genast till med schyssta riff och ett slingrande gitarrsolo. Trots det känns låten för lång och för mycket, och inte ens den snygga refrängen med kanoninsats av Stratovarius egen Timo Kotipelto förmår rädda den fullt ut. På skivan är Kotipelto exakt vad som kan krävas av honom. Både han och Stratovarius hade några år i en svacka, men både i Stratovarius och Cain's Offering har han nu stegat upp och ger en sånginsats som kunde bli rival åt vilken skiva som helst av ett tjugo år yngre han.

 

Cain's Offering - Stormcrow

 

Liimatainen är bandets egentliga stjärna. Mycket av Sonata Arcticas tidiga material når så högt som det gör tack vare honom, och samma är det egentligen här. Han äger skivan med sina blästrande riff och ledgitarrspår. Melodier som den i I Will Build You A Rome och Rising Sun sätter sig på trumhinnan och försvinner inte förrän två timmar efteråt. Sexminutersballaden Too Tired To Run kan en hoppa över helt; den är tråkig, oengagerande och allt annat än en power metal-ballad bör vara. Speed metal-krämare som Constellation Of Tears är en riktigt bra låt med ytterligare en kanoninsats av Liimatainen, även om den kunde kortats ner en aning. Det snygga instrumentala spåret, I Am Legion, är näst intill perfekt med snygga gitarrharmonier och samspelet med keyboarden gör något otroligt vackert. Låten är det episka som skivan förtjänar. Albumet når en längd av nästan en timme och det känns något långt. Det kunde och borde ha kortats ner och utfyllnad hoppats över.

 

I och med Stormcrow går Cain's Offering djupare in i Sonata Arctica/Stratovarius-mixen. Trots det är det inte alls någon överhängande fara att förknippa något av banden med varandra. Kotipeltos säregna sångröst och sångstil förknippar jag starkt med Stratovarius, och det tillsammans med Jens Johanssons förvisso mycket snygga keyboardlager gör att det blir lite för mycket av deras sound över Cain's Offering. Där kan jag uttrycka en stilla önskan att Liimatainen i formeringen av Cain's Offering hittat en annan sångare, för jag är säker på att Finland har många kapabla röster. Inte för att Kotipelto är dålig, utan för att särskilja Cain's Offering mer. Trots det är den här "supergruppen" verkligen något att höra. Jag är inte säker på om Stormcrow är jättemycket bättre än gruppens första försök, men det är ett kapabelt album som inte alls besviker. Solid power metal som gör för en stunds trevlig lyssning, även med de sämre spåren.

 

Bäst: Constellation Of Tears

 

Sämst: My Heart Beats For No One

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=14288

 

Lyrikvideo: Cain's Offering - I Will Build You A Rome

Northland - Downfall And Rebirth

Genre: Folk Metal

I början är jag osäker på om det är hårdrock eller en melodi från Emil i Lönneberga jag lyssnar på. Det betyder att det är folk metal. Blanda det med en släng rå death metal och grumligt growlande. Där är Northlands koncept. På intet sätt ett nytt och oprövat sådant, men det har resulterat i två album. Nummer två heter Downfall And Rebirth och kommer till oss när naturen vaknar. Albumet börjar med en melodi som får en att tro att flöjtspelande alver ska börja dansa i en morgondaggsvåt skogsdunge i morgonsolen. Violinisten Pau Vásquez står vid många tillfällen - som i Bloodred Sunrise och Whispers In The Wind - för det folkmusiksminnande i musiken, just i de tillfällena är det så snyggt producerat och det är utan att det ska bli för mycket av antingen råhet eller dansande alver. Han har några korta solon på sina platser, men det bästa är hur enkelt violinen låter; stundtals dyster, stundtals upplyftande, men aldrig för invecklad och komplicerad. Går otroigt bra ihop med Alex Fernández och Pau Murillos tvillingriffande. Vic  Granell lägger ytterligare en dimension med sitt basspel, i Whispers In The Wind har han ett kort, men bra solo som ger låten pondus.

 

Northland - Downfall And Rebirth

 

Musiken påminner en del om sentida Wolfchant, men lättare till sinnes och med mer fokus på alver som dansar i skogsdungar än på hedningar som krigar ihjäl varandra. I vissa låtar kan det rent av kännas mjäkigt och Murillos growlande närmast malplacerat; Duskriders är typexempel på det. Låtmaterialet är varierat och bjuder till på något för de flesta sinnesstämningar. Fury's Unleashed bjuder på melodisk refräng med rensång, och maffiga riff som kanske tyvärr för en gångs skull får gömma sig en aning bakom violinen. The Rite är det där korta, instrumentala mellanspelet som bjuder på regn, akustisk gitarr och en vacker violinstråke. Det är en av albumets snyggaste låtar. Melodiska refränger och riff och violion som går så vackert hand i hand i When Nature Awakes och Spirit In Darkness. Jag kommer att komma ihåg det här albumet när det blir dags att räkna upp årsbästa. Som det är nu har det en given plats.

 

Albumet är inte helt utan baksidor. Något som det kunde läggas större fokus på är gitarrsolon; de finns men får ofta ge rum för Vásques att glänsa med violinen. Jag hade gärna sett fler duellerande yxor få utföra den sysslan också. Den akustiska balladen Moonlight Spell, som gästas av kvinnlig skönsång och en godkänt bra sånginsats av Murillo, kommer till korta bakom de många andra mycket starkare spåren, och även när det gäller ballader väljer jag hellre The Rite igen. Men de starkare låtarna har det klara övertaget; förutom de redan nämnda ska avslutande Newborn Star som knyter ihop skivan så snyggt nämnas. Det är bara att trycka på play och börja om med dansande alver i morgondaggen. Northland har satt i rullning något som skulle kunna bli galet stort. Deras folk/death metal med sådana givna slängar av power är något som är svårt att ogilla för den melodiskt intresserade och tyngden som kommer till skänks av tunga riff är inte att försaka. Jag visste att det var en bra idé att döma ett band efter hur ballt deras namn är.

 

Bäst: When Nature Awakes, Newborn Star, Downfall And Rebirth, Spirit In Darkness

 

Sämst: Moonlight Spell

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=14264

 

Northland - When Nature Awakes