Luca Turilli’s Rhapsody - Prometheus: Symphonia Ignis Divinus

Genre: Power Metal

Det första försöket, Ascending To Infinity, bet ungefär lika hårt som nittioårig gumma som tappat löständerna i gröten. Den var, rent ut sagt, en katastrof. Luca Turillis avhopp från Rhapsody Of Fire var det bästa som kunde ske, för sedan dess har Rhapsody Of Fire blivit bättre. Med det egna bandet (som nödvändigtvis också skulle heta Rhapsody) är Prometheus - Symphonia Ignis Divinus det andra försöket. Luca Turilli's Rhapsody har ett koncept för att nå framgång. Hemligheten är att ha överdrivet långa låttitlar, gärna på latin, blanda med italienska. Ingen kommer att begripa någonting, men är det power metal så är det. Det första vi får höra av Alessandro Conti (som ingen Fabio Lione är) är på italienska. Jag fattar inte ett skit, men sångmelodierna i första låten, Il Cigno Nero (sv: Den Svarta Svanen), (efter introt Nova Genesis (Ad Splendorem Angeli Triumphantis)) är verkligen bra. Likaledes i singeln Rosenkreuz (The Rose And The Cross). Vad var det jag sa om låttitlarna, förresten? Luca Turilli är en löjligt skicklig gitarrist, det har han visat prov på många gånger i Rhapsody Of Fire och egna bandet Luca Turilli. Med det nya Rhapsody glänser han inte lika mycket, även om ett par låtar visar prov på det.

 

Luca Turilli’s Rhapsody - Prometheus: Symphonia Ignis Divinus

 

Musiken är pretentiös, men den vill så gärna. Och jag vill gilla den, men det är svårt då och då. Episka, storslagna körer täpper till varenda låt med ett heligt mörker. På vissa ställen passar det, som i One Ring To Rule Them All, men i andra låtar är det helt malplacerat, som i Rosenkreuz (The Rose And The Cross), som trots det är en bra låt. Notturno (sv: Natt) är en operatisk ballad där Conti sjunger duett med en i min information onämnd kvinna, på italienska. Tyvärr är låten kass. Tematiskt har de tagit inspiration från flera ställen, även om det finns en röd tråd i religion eller åtminstone mytologi. Yggdrasil är världsträdet ur den Nordiska mytologin, Prometheus är den grekiske titanen som gav mänskligheten elden och Anahata är det Hinduiska kärlekschakrat (förenklat beskrivet). Samtidigt har de musikaliskt tagit inspiration från de ursprungen; King Solomo And The 72 Names Of God har de orientaliska partierna. Och just när det ska blandas med de kyrkligt ljudande körerna låter det bara fel. Trots det är Yggdrasil en av skivans bättre låtar och det beror mycket på det snygga neoklassiska gitarrspelet av Turilli.

 

Skivan uppnår nästan 70 minuters längd, mycket tack vare sista låten Of Michael The Archangel And Lucifer's Fall, Part II: Codex Nemesis som uppnår 18 långa, episka minuter. Låten är så klart del två till 16-minuterseposet från första skivan. Den är naturligtvis den tänkta höjdpunkten på skivan. Men det blir för mycket, trots att den så klart har partier som inte går av för hackor. Istället blir Tolkieninspirerade låten One Ring To Rule Them All höjdpunkten. Den är besinningslöst snygg, med uppbyggande riff och de där körerna som jag talade om gör precis vad de ska. Turilli lägger ner lagen med en grymt snygg gitarrmelodi som fylls på av bra sång av Conti. Exakt så som det ska låta. Albumet gästas av bland andra Ralph Scheepers (Primal Fear, ex-Gamma Ray), men han tillåts inte alls visa upp sig i någon större utsträckning. Jämför vi med första skivan så är Prometheus - Symphonia Ignis Divinus ett enormt jättekliv i rätt riktning. Främst för att här faktiskt finns låtar som är bra. Visserligen är de inte överdrivet många, men de finns. Jag hade önskat mindre opera och mer enkelt drivna refränger i rensång av den i högsta grad kapable Conti. Trots det, en snyggt producerad power metal-skiva som gärna vill mer än den kan leverera. Jag håller mig till Rhapsody Of Fire.

 

Bäst: One Ring To Rule Them All och Yggdrasil

 

Sämst: Notturno

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=14318

 

Lyrikvideo: Luca Turilli’s Rhapsody - Rosenkreuz (The Rose And The Cross)