Visionatica - Force Of Luna

Genre: Power Metal

På ett blott 37 minuter långt debutalbum ämnar tyska Visionatica bevisa för en avtrubbad lyssnarkrets att de är nästa symfoniska giganter. Detta komplett med tidernas lamaste och samtidigt minst originella bandnamn, och skivtiteln Force Of Luna. Frontar gör Amara Avodem, som beskrivs som en "she wolf" (fritt att återkoppla det till låten tillika singeln med samma namn). Så när börjar hon skälla i ilska, yla mot en blodröd måne, och rasa i okontrollerat vansinne? Svaret, är aldrig. Det blir inget av. Istället är Avodem hotfull som en nyfödd kanin, och ungefär lika aggressiv som en grävling. Efter att den blivit överkörd. Dessutom saknar hennes tomma sång den minsta känsloyttring. Hon har visserligen en bra röst i sig, något högtravande och svävande. Det funkar någorlunda i Lilith, där hon antar en närmast spöklik aura, men faller platt i just låten She Wolf och övriga bitar där aggression hade varit en nyckeldel.

Visionatica - Force Of Luna

Ljuspunkter hittar vi i en del av Manuel Buhls leads och solon - det i avslutande Never Will Die är föredömligt - samt ett par riffpartier av densamma. Det stora problemet där, är att medan de låter bra och har en snygg, polerad finish, så är de sällan särskilt innovativa. Symfoniska element plockade ur valfri film-soundtrack satt till mustiga riff är inget vi inte hört förr - av band som fått det att funka tio gånger bättre. Här är det bara kliché på kliché, och en tröttnar långt innan 37 minuter gått. Totem är skivans bästa låt, trots att den också följer samma mönster. Den är trallig och mysig på sitt lilla vis, och funkar faktiskt, men drunknar bland sämre försök. Och det är inte heller så att de inte har möjlighet. De åtta låtarna är kompetent komponerade, bara allmänt oengagerande och tråkiga.

Upplägg och den något överdådiga atmosfären är något av det bästa i musiken - även om jag använder ordet lätt. Det har inte sparats på dramatiken, vilket ger en viss inlevelse. Speciellt det instrumentala partiet i slutet av She Wolf. Också första låten, Swamp Of The World, inleds riktigt snyggt, med feta riff och massiv känsla. Tråkigt nog sjunker det direkt i första versen, och egentligen jäktar det inte leta sig upp igen under resten av skivans speltid. I stort sett har varje låt något positivt; inlevelsen här, sångmelodin där, eller ett tufft riffparti. Undantaget är den fullständigt mediokra balladen The Thorns som får minus i betyg. Däremot lyckas ingen av åtta låtar imponera i sin helhet, och definitivt inte skivans fulla längd. Men framför allt är det Avodem och hennes fullständiga brist på inlevelse som gör albumet så tomt och trist. Trots ett par fungerande spår håller det inte, och Visionatica får lov att hitta på något nytt och det strax, om de inte ska försvinna helt.

 

Bästa låtar: Totem

 

    

 

Musikvideo: Visionatica - She Wolf