Visionatica - Force Of Luna

Genre: Power Metal

På ett blott 37 minuter långt debutalbum ämnar tyska Visionatica bevisa för en avtrubbad lyssnarkrets att de är nästa symfoniska giganter. Detta komplett med tidernas lamaste och samtidigt minst originella bandnamn, och skivtiteln Force Of Luna. Frontar gör Amara Avodem, som beskrivs som en "she wolf" (fritt att återkoppla det till låten tillika singeln med samma namn). Så när börjar hon skälla i ilska, yla mot en blodröd måne, och rasa i okontrollerat vansinne? Svaret, är aldrig. Det blir inget av. Istället är Avodem hotfull som en nyfödd kanin, och ungefär lika aggressiv som en grävling. Efter att den blivit överkörd. Dessutom saknar hennes tomma sång den minsta känsloyttring. Hon har visserligen en bra röst i sig, något högtravande och svävande. Det funkar någorlunda i Lilith, där hon antar en närmast spöklik aura, men faller platt i just låten She Wolf och övriga bitar där aggression hade varit en nyckeldel.

Visionatica - Force Of Luna

Ljuspunkter hittar vi i en del av Manuel Buhls leads och solon - det i avslutande Never Will Die är föredömligt - samt ett par riffpartier av densamma. Det stora problemet där, är att medan de låter bra och har en snygg, polerad finish, så är de sällan särskilt innovativa. Symfoniska element plockade ur valfri film-soundtrack satt till mustiga riff är inget vi inte hört förr - av band som fått det att funka tio gånger bättre. Här är det bara kliché på kliché, och en tröttnar långt innan 37 minuter gått. Totem är skivans bästa låt, trots att den också följer samma mönster. Den är trallig och mysig på sitt lilla vis, och funkar faktiskt, men drunknar bland sämre försök. Och det är inte heller så att de inte har möjlighet. De åtta låtarna är kompetent komponerade, bara allmänt oengagerande och tråkiga.

Upplägg och den något överdådiga atmosfären är något av det bästa i musiken - även om jag använder ordet lätt. Det har inte sparats på dramatiken, vilket ger en viss inlevelse. Speciellt det instrumentala partiet i slutet av She Wolf. Också första låten, Swamp Of The World, inleds riktigt snyggt, med feta riff och massiv känsla. Tråkigt nog sjunker det direkt i första versen, och egentligen jäktar det inte leta sig upp igen under resten av skivans speltid. I stort sett har varje låt något positivt; inlevelsen här, sångmelodin där, eller ett tufft riffparti. Undantaget är den fullständigt mediokra balladen The Thorns som får minus i betyg. Däremot lyckas ingen av åtta låtar imponera i sin helhet, och definitivt inte skivans fulla längd. Men framför allt är det Avodem och hennes fullständiga brist på inlevelse som gör albumet så tomt och trist. Trots ett par fungerande spår håller det inte, och Visionatica får lov att hitta på något nytt och det strax, om de inte ska försvinna helt.

 

Bästa låtar: Totem

 

    

 

Musikvideo: Visionatica - She Wolf

Midnight Eternal - Midnight Eternal

Genre: Power Metal, Symphonic Metal

Jänkarna Midnight Eternal släpper sin självbetitlade debut; ett försök till symfonisk power metal i vilket många inte tar sig längre än till det första intrycket. Det blir genast uppenbart var många vänder i dörren. Vokalisten. Raine Hilai påminner storligen om Tanja Maul (TBC, ex- Dawn Of Destiny), om än inte lika hård, och med ett betydligt mer operatiskt infall. Hon bär musiken fint, men de dramatiska symfoniska elementen skapade av Boris Zaks massiva keyboardsound ber om kontrast. Hilais röst är i det högre registret, och den manliga bakgrundssången är något för begravd i mixen för att ge full effekt. Layered vocals-effekten i en del refränger däremot är föredömligt, och belyser Hilais sång med det djup hon behöver och musiken förtjänar. När sedan kontrasten kommer, blir det genom gitarristen Richard Fisher, med vem Hilai gör duett i balladen The Lantern, har en tom och intetsägande röst, vilket förs över på låten i sig; en medioker ballad.

Midnight Eternal - Midnight Eternal

Låtarna skiftar mellan storvulna symfonier och snabba, riff och ledgitarrdrivna power metal-spår. De flesta låtarna är relativt korta - 12 låtar på knappt 50 minuter! - och därmed koncisa. De snabba, blixtrande Repentance och Shadow Falls är med rätta som de är; utan onödig utfyllnad och med rätt ingredienser för memorabla gitarrleads och snygga sångmelodier. I andra fall, som i öppningsspåret 'Till The Bitter End och titelspåret Midnight Eternal ger det en ofärdig känsla, då Fishers oftast eminenta gitarrsolon fått klippas ner på tok för mycket. När han smälter ansikten, hand i hand med med Zaks atmosfäriska keys funkar det riktigt snyggt, och blir vanligtvis låtarnas snyggaste punkter. Gitarren är bandets starkaste punkt, och det klargör Fisher medelst blästrande solon genom skivans längd. Det finns potential också i de symfoniska elementen, men de blir inte upplysta till sin fulla rätt, då fokus istället läggs på Fisher och Hilai, istället för att sammanfoga delarna så snyggt som ett par spår ger exempel på.

Den djupa, tjocka atmosfären är också en viktig del av musiken, vilken produktionen framhäver snyggt, och som består också i de snabbare rena power-låtarna. Den hade dock kommit till rätta bättre om Zaks imponerat som Fisher - och faktiskt fått utrymme att göra det. Avslutar gör nio minuter långa First Time Thrill, kanske en allegori över debutalbumet i sig. Det är en utdragen låt, som inte behöver vara episk, men försöker ändå. Medan den har sina goda sidor, är det också här skivans största brister finns; när det måste göras längre än nödvändigt och materialet egentligen inte räcker till. Mike LePond (Symphony X) gästar med en tjock baslinje i When Love And Faith Collide; tyvärr en ganska tom låt i övrigt. Skivan har till och från starka drag av Dawn Of Destinys tidiga skivor, mycket tack vare Hilai naturligtvis, men också en traditionell känsla för melodisk power metal i modern tappning. Mestadels positivt då Dawn Of Destiny tappade mycket med Mauls uttåg. Men Midnight Eternal är långt ifrån en kopia, med sina mer storvulna sidor och inte alls lika tunga sound. Kanske inte helt originella, men en frisk fläkt av glädje och känsla i musiken.

 

Bästa låtar: Repentance, Shadow Falls

 

    

 

Musikvideo: Midnight Eternal - Signs Of Fire

In Mourning - Afterglow

Genre: Death Metal, Progressive Metal

Det har tagit fyra år för Faluns mindre pansarvagnsbesatta metalkoloss, In Mourning, att släppa en uppföljare till erkända The Weight Of Oceans (2012). Fyra, ska det visa sig när Afterglow kört som en dystopisk ångvält över mitt förstånd, väl använda år, och tid väl värd att vänta, trots att bandet inte nådde mina öron förrän någonstans mitt emellan. Svunna är svarta stugans gotiska dagar; Afterglow utvecklar på The Weight Of Oceans och den indigosvärtade atmosfär den inkapslade. Afterglow tar breda penseltag i bleka kulörer, men lämnar ett starkt intryck med omfångsrikt låtmaterial vilket kaptiverar med stor passion, trots att det bara består av sju låtar. Afterglow låter inte sig själv flyta iväg, varken i längd eller omfång; minuterna, känslostämningarna är berättigade och albumets 53 spelminuter precis rätt.

In Mourning - Afterglow

Från aggressivt hypnotiska öppnaren Fire And Ocean med svärmande leads och massiv känsla, till gotiskt minnande doom-tunga titelspåret som avslutar skivan. Där, och genom styrka och de tre gitarristernas blästrande solon och glänsande leads, tillsammans med Pierre Stams monumentala baslinjer, levereras In Mournings hittills starkaste och inlevelsefulla album. Inte lika komplext som föregångaren, men med dess starkaste sidor utvecklade. Den första hälften av skivan är kanske något starkare än den andra, men för den sakens skull är inte någon del av skivan till närmelsevis svag. The Lighthouse Keeper fångar inte in riktigt lika hårt som Fire And Ocean, eller monstruösa The Grinning Mist, men är ändå en relativt stark uppvisning i trillingyxans kraft och massivaste death. Speciellt om en vill börja jämföra med In Mournings egna första två alster. Samtidigt är det hemsökande, instrumentala parti som avslutar skivans bästa låt, Ashen Crown, bland det snyggaste som hörts på en dödsmetall-skiva. Eller någon skiva alls.

Tobias Netzell är inte bara en av tre gitarrister (de båda andra är Björn Pettersson och Tim Nedergård), utan också bandets vokalist sedan starten 2000. Tack vare hans vältaliga stämma och djupa growls ställs mycket av ljudbilden till hans förfogande, då In Mournings fingertoppskänsla för att utveckla varje beståndsdel till ett emotivt monstrum, med individuell impakt - liksom helhetlig kraft - beror på hans känsla för mystik och en hemsökande inlevelse. Också sångens plats i mixen, inte lika framhävt och centrerat som är brukligt, ger musiken tonvikt på djupet Netzell personifierar. Därmed inte sagt att han är den enda bärande punkten. Det är nämligen svårt att poängtera något i musiken som inte behövs. Rytmsektioner som personifierar djupens brinnande obeveklighet i maffiga riffpartier och slagkraftiga midtempo-partier, satt med gitarrleads med episka infall och långsam uppbyggnad genom långa låtar som kräver lyssnarens uppmärksamhet för att inte försmäkta. Men ge dem uppmärksamheten, och de ger en av årets hittills mäktigaste och inlevelsefulla musikupplevelser. Det havet sväljer kan det också lämna tillbaka. Frågan är bara i vilken form, och i vilken tanke.

 

Bästa låtar: Fire And Ocean, Ashen Crown

 

    

Read the review on the Metal Archives

 

In Mourning - Fire And Ocean