The Silent Rage - The Deadliest Scourge

Genre: Power Metal

The Deadliest Scourge är ett försök till debut av ett grekiskt The Silent Rage, som spelat i tio år och först nu kommer med en fullängdare, släppt i enbart 500 exemplar. Deras aggressiva stil har tagits emot väl på sistone, liksom vokalisten Stavros Giannakopoulos insats på albumet. Giannakopoulos låter till och från väldigt aggressiv - kanske en återkoppling till att han också huserar i thrashbandet Double Square - men med en Dio-lik melodisk ådra snarare än den hårdkantade stil en återfinner hos exempelvis Andreas Babuschkin (Paragon) eller snart sagt valfri thrash-vokalist. Sin Of A Pilgrim gästas av Apollo Papathanasio (Spiritual Beggars, ex- Firewind). De två är faktiskt inte helt distinkta; hade jag inte läst på så hade jag aldrig tänkt på att det skett ett sångarbyte för en låt. Det hjälper kanske inte heller att låten i sig är kort och anonym bland ett i övrigt relativt starkt och versatilt låtmaterial. Giannakopoulos lägger kraft i refrängerna, men det blir ofta något scream-liknande som inte alls har i musiken att göra. Till och från visar han också prov på ett högre register, som inte alls får komma till sin rätta; han håller sig bekvämt nog i sitt mellanregister och avviker inte alls nämnvärt.

The Silent Rage - The Deadliest Scourge

Också musiken vidrör de aggressiva bitarna, utan att släppa sin melodiska touch. Inte helt olikt Firewind, fast utan den slående virtuosen på gitarrsidan. Gitarristerna Nikos Siglidis och Kostas Krikos dubbel-yxattack sätter en riffdriven approach, snarare än en stil som sätter de båda i fokus. De har ändå sina stunder att glänsa; Between Harmony & Sorrow och The Right To Dream har albumets bästa gitarrsolon, och den förstnämnda, snabb och aggro-melodisk är också en av skivans höjdpunkter överlag. Maffiga riff som i Proselytize The Masses visar hur kapabla de är, liksom gitarrapproachen i ovan nämnda The Right To Dream, vilken kanske är den låt på skivan som mest bygger på melodiska lead-slingor. Överlag saknar refrängerna eftertryck. De känns sammansmältna med verserna på ett inte helt snyggt vis och resultatet blir att de lätt glöms bort.

Vladimir Reshetnikov (Arkona) och Yossi Sassi (ex- Oprhaned Land) gästar, och spelar oud respektive säckpipa i avslutande Shadow Spirit. Uppenbarligen är det den låt som sticker ut från mängden mest. Tyvärr har vi fått gå genom trista och mer generiska låtar som titelspåret, Stormwarrior och den riktigt trista A Piece Of Eden för att komma så långt. Och inte heller avslutas skivan på topp; Shadow Spirit är en halvmesyr till ballad som jag hoppades skulle brisera i den aggressiva touch hörd på resten av skivan, men icke. Albumet har verkligen starka sidor; aggressiviteten är inte utan cojones och de musikaliska insatserna är goda. Framför allt gitarriffen och några solon är riktigt kapabla. Däremot är albumet inte nyskapande, och det känns som om vi hört det mesta innan, och det finns inte tillräckligt mycket av det starka materialet för att fylla ut en fullängdare.

 

Bästa låtar: Between Harmony & Sorrow, The Right To Dream

 

    

 

The Silent Rage - Proselytize The Masses

Majesty Of Revival - Dualism

Genre: Power Metal

Jag är erfaren endast med sporadiskt lyssnande på Majesty Of Revival, genom Through Reality (2012) och uppföljaren Iron Gods (2013). Huvudmannen Dimitriy Pavlovskiy har sedan 2012 släppt inte mindre än nio skivor med fyra olika band; Dualism markerar den tionde, och är nummer tre med Majesty Of Revival som han startade 2009. Inte heller har det snålats här; Majesty Of Revival tog timeout under förra året och kommer tillbaka med sjuttio minuter fläskig power och mörkaste metal på fjorton feta låtar. Öppningsspåret Deadlock spottar lågor och går i hög oktan, en stark inledning till ett varierat låtmaterial som präglas starkt av genrevariationer låtarna emellan. Albumet lider också en del av sin längd; trots att de flesta låtarna är oklanderliga och bra låtar i sig, blir det lite för mycket.

Majesty Of Revival - Dualism

Tidigare fördelades sången på tre personer; Pavlovskiy själv, Konstantin Naumenko (Sunrise, Conquest) och Oleksa Dynnyk (Dimitriy Pavlovskiy’s PowerSquad). Nu återstår endast den förstnämnda. Det var kanske inte ett regelrätt misstag att släppa Naumenko, då Pavlovskiy är en kapabel sångare, vars register gör musikens tematiska mörker mer rättvisa än Naumenkos. Å andra har Pavlovskiy en oslipad kvalitet, vilken kan vara både charmig och något som åkallar lite mer uppmärksamhet än en önskar. Ifrågasättbara sångmelodier plågar en del låtar, exempelvis röriga Darkest, men i det stora hela är Pavlovskiys sång på skivan stark. Den rockiga Alive, med upplyftande och power-minnande refräng, vasst gitarrspel och samklang mellan gitarr och keys är en stark låt, visar kanske bäst Pavlovskiys sångkvalitet.

Att albumet inte är något hafsverk märks omedelbart, på de många starka musikaliska insatserna som inte bara präglas av gott musikerskap utan också välskrivna partier. Basen är distinkt och soundet härligt mustigt; mer än bara utfyllnad som är där ”bara för att”. Nyförvärvade Tomi Penzel, som också återfinns i PowerSquad gör ett bra jobb, liksom Vladimir Yakubovsky, vars keyboards fyller ut utrymmet mellan Pavlovskiys gitarrspel och de mörka riffen på ett tematiskt snyggt vis. Men det är ändå Pavlovskiys gitarr som står i musikaliskt fokus. Gitarren driver musiken och är det som står för mycket av den stora variationen; från Iced Earth-lika riff, till goth-stämning, till snyggt keyboardsamspel i den rena power-låten Wolfheart. Han har också en ådra för neoklassiska solon och progressiv låtuppbyggnad, men släpper kanske inte fram den sistnämnda sidan riktigt så mycket som jag hade önskat; Tongue är ett exempel på en låt som gärna fått utvecklas och skänkas något mer tid och uppmärksamhet.

Dualism är en stark skiva, om än tjugo minuter för lång för sitt eget bästa. De svagare spåren - för det finns några sådana - kunde ha klippts bort. Trots det, bör det finnas något för alla här, oavsett om en är på jakt efter något progressivt, upplyftande power eller gitarruppvisning av klass. Till det sistnämnda ska Perfection helt klart räknas. Personligen håller jag power-låtarna som de starkare sidorna av Dualism. Den största bristen är, och det har jag återkommit till, skivans längd, för trots stora skillnader i stil är variationen, eller spretigheten om en så vill, inte av ondo. Tvärtom är den ytterligare en stark sida som visar på Majesty Of Revivals starka låtskrivarförmåga, och håller den överväldigande längden från att någonsin bli tråkig.

 

Bästa låtar: Alive, Wolfheart, Perfection

 

    

 


Majesty Of Revival - Darkest