A Tortulicious 2015

Genre: Tankar om musik

2015 har varit ett värdelöst år som gjorts marginellt mindre värdelöst tack vare de nedan presenterade låtarna (och några till), och en hashtagg eller två. Jag kikar lite på vad jag skrev för dumheter förra året, när jag radade upp vilka låtar som var sämre än "Cthulhu" (det var alla, förresten). Tydligen lade jag vikt på ett då nyligen påbörjat medlemskap i HFL. Sådana dumheter har jag som tur är slutat med. A Tortulicious 2015
 
Vad finns mer att anmärka? #PowerMetalThursday gjorde sitt första framträdande. Det exakta datumet är mig svunnet, men det officiella startskottet kom 11 mars, när en ny standard för #RuleNumberOne sattes, genom en #ThriceAsEpic i form av 3 x "The Seven Angels". Det är fortfarande awesome. Om ett år kommer jag gnälla över att jag skrev det.
 
Biljetter hade vi till Metallsvenskan också. Men då skulle vi dra ett eftermiddagsskift med höstjobbarn, så Blind Guardian och Powerwolf fick vänta. Sedermera ersattes både Blaze Bayley och Mark Knopfler (inte i ett duettframträdande tyvärr) av ytterligare ett par eftermiddagsskift. Så sent som i december har Saxon, Priest, Gamma Ray, Slayer, Serious Black och Motörhead hälsat på i Sverige, men det är ju rätt skönt att vara fattig, så att en får sitta hemma och rulla tummarna istället. En gedigen topplista över vad jag har missat.
 
I alla fall. En topp X-lista över årets album är inte i min smak, helt enkelt för att alla andra gör sådana. Låtar är roligare, för det går att plocka och välja på ett annat sätt. Men för den gnällige jäveln längst bak har jag gjort en topp tio över skivor också, längre ner. Jag har läst igenom en mängd topp 20-listor och finner en sak starkt utmärkande - och som kraftigt skiljer sig i min; den totala avsaknaden av power metal. Mestadels är det pseudo-djup death och black metal (jag lovar, Tribulations Children Of The Night var mest bara pretentiös) och amerikanska band. Visigoth kommer i närheten av power, men de känns inkvoterade på den enda lista jag sett dem. Var och en får väl välja själv, men jag ser avsaknaden av power metal som en bekräftelse på hur genren anses sämre än andra, mindre trve. Det kan ju också ligga en del i att de största sidorna är power-hatare, som Loudwire och MetalSucks.
 
#Ålrajtantajtan, det är väl lika bra att sluta slösa tid på kackel som ingen ändå läser (titty sprinkles). Dessutom blir min pilsner ljummen. Spotify bjussar på hela listan, här under. Och med en spoiler för förestående tidender redan nu. Grejt. Till höger en #Mysmys-lista med massor av musik från 2015, utan någon särskild ordning.
 
 
 
 
20Gods And Generals
Civil War - Gods And Generals
 

Medan skivan inte hängt med så där jättebra sedan den släpptes (med bottennapp som "Braveheart", jösses), är titelspåret en klass för sig. En uppenbar fortsättning på "Gettysburg" från första skivan, och handlar - liksom boken som gav låt och skiva deras namn - om slaget vid just Gettysburg. Det är i de här låtarna, och framför allt just "Gods And Generals", som Civil War verkligen utmärker en skillnad från Sabaton. Mycket ligger i Nils Patrik Johanssons tillbakadragna sånginsats och refrängen som bjuder till allsång, men också i att de håller mer åt det episka hållet än vad Sabaton gjort sedan medlemmarna gick skilda vägar. Trummorna, som förmedlar stridens hetta gör också sitt, men vi ska minnas att Civil Wars egentliga hjälte är Johansson.

 
---
 
19Lost Saga
Stratovarius - Eternal
 

"Lost Saga" är en sådan där sentida Strato-epic i stil med "Elysium". Inte så att den överlänser denna i längd, men i effektivitet. Avslutaren på Eternal drar genom varenda känsloläge, samtidigt som den spinner genom temposkiften och storslagna refränger. Matias Kupiainens solo som sedermera bryter av ungefär halvvägs genom låten är bara #Mums. Att den tycks handla om en viking på plundringståg gör den otypisk för Stratovarius, och det (troligtvis) enda som hindrar den från att stiga i listan är att Timo Kotipelto into låter som en blodtörstig bärsärk. Vad den däremot är, är jävligt episk, och bland det bästa Stratovarius gjort på länge.

 
---
 
18The Harmonic Passage
Winterage - The Harmonic Passage
 

Otippat. Ett symphonic power-band från Italien. Det känns som att det borde vara gjort redan, men Winterage lyckas. Hela debutskivan är #Mysmys, men ingen låt så mycket som titelspåret, som mycket väl kan vara den bästa teaser ett band kan slänga ur sig. Den har de där snabba gitarrleadsen, mustiga folkinfluenserna och trallvänligheten som gör den så memorabel. "The Harmonic Passage" är ett perfekt exempel på den italienska skolans melodiska power metal, och lyckas ändå vara helt egen.

 
---
 
 
17Veil Of Elysium
Kamelot - Haven
 

Med risk att bli lynchad vågar jag sätta Kamelot på sjuttonde plats. Men det beror nog mer på den resterande listans kvalitet, än på Kamelot. Medan senaste alstret Haven (som mot all förmodan inte handlar om en resa till sjöss) håller sig med kvalitativt låtmaterial blir det i slutändan "Veil Of Elysium" som sticker ut mest. Det är så mycket Kamelot det kan bli, komplett med poetisk text och fullständig inlevelse av Tommy Karevik. Men det som säljer låten mest är nog den melodiska ledgitarren och sångmelodierna. "Veil Of Elysium" tar utan tvekan plats hos "Ghost Opera" och "Lost And Damned", bland Kamelots bästa låtar.

 
---
 
16Akhenaton
Serious Black - As Daylight Breaks
 

Visserligen har As Daylight Breaks vuxit till sig en aning, men redan när den var ny och färsk tyckte jag den luktade standard power metal, och att vi vet att Roland Grapow ska kunna bättre. Det har inte ändrats, trots att låtar som "I Seek No Other Life" och framför allt den känslomässiga och snygga "Listen To The Storm" förgyller. En sak var visserligen klar redan från början. Dra åt helvete vilken låt "Akhenaton" är. Speciellt den förlängda, episka versionen som blandar med introt "Temple Of The Sun". Urban breed påminner en del om hur han lät på Bloodbounds Tabula Rasa och gitarrarbetet är perfekt. Att låten egentligen - liksom skivan i helhet - är ganska standard märks knappt av när allting bara klaffar.

 
---
 
15The Devil's Footprint
Saxon - Battering Ram
 

Det börjar bli ordentligt svårt med placeringarna nu, när vi flyttar upp till den första låten hittills som inte är power metal. Och då är ändå Saxon jävligt nära power metal nu för tiden. Produktionen på den eminenta Battering Ram var gedigen och tuff, för en tung och storslagen ljudbild. Det var svårt att välja en bästa låt, men "The Devil's Footprint" tar kakan. Gode gamle Biff lägger ett lager mystik över låten och ger den ockulta känslan en påtaglig närhet. Men det är gitarrerna som vinner. Klassiska heavy metal-riff av Paul Quinn och Doug Scarratt, och det förbannade speed metal-solot är bland Saxons, och årets, bästa.

 
---
 
14Cone Of Shame
Faith No More - Sol Invictus
 

Underväldigande, är kanske inte ordet en förväntar sig när en räknar årets bästa låtar. Men det gäller egentligen Faith No Mores comeback Sol Invictus, av vilken jag förväntade mig mer. Trots det är den helt i Faith No Mores stil, och låtar som "Matador" och "Motherfucker" förgyller. Men "Cone Of Shame" däremot. Den briljerar. Tvivelsutan en blivande klassiker, som verkligen fångar Faith No Mores hela väsen, där halva låten är skrämmande uppbyggnad, inklusive kaffebryggare. Andra halvan är fullkomlig explosion i maffiga riff och galen galenskap av Mike Patton. Fullskalig perfektion.

 
---
 
13Shudder Before The Beautiful
Nightwish - Endless Forms Most Beautiful
 

Trve Nightwish-fans vältrar sig i Tuomas Holopainens komersiella framgångar, och resten grätar "Bring back Tarja!" Nu var i slutändan Endless Forms Most Beautiful inte något storskaligt mästerverk, vilket märks tydligt i det tänkta eposet "The Greatest Show On Earth", som var lite överallt och misslyckades med det mesta. Första låten däremot, "Shudder Before The Beautiful", är ett storskaligt mästerverk. Nu föredrar inte jag bara Floor Jansens röst framför Turunen och Anette Olzons, utan också hennes sångstil, och hur Holopainen införlivat den i Nightwish sound, oavsett om detta rör sig mer och mer mot pop-metal eller inte.

 
---
 
12In The Shadows
Beyond The Black - Songs Of Love And Death
 

De här tyskarna är inte bara från Tyskland, de vet också att använda growls i sin musik så att det ger effekt, och inte bara är där för att sångaren råkar vara kvinna. Jag gissar mer än en gång att Beyond The Black, om de kommer med fler album, kan växa på den internationella scenen. Debuten Songs Of Love And Death var stabil, med ett gäng riktiga hits. Det är inledande "In The Shadows" som tar priset. En uppvisning i att de behärskar power metal och en otroligt kraftfull sånginsats av Jennifer Haben bringar tidender om ett band på väg uppåt. Om nu bassisten odlar ett människoskägg.

 
---
 
11Cirice
Ghost - Meliora
 

Medan alla nöter om "He Is", är det ändå "Cirice" (och till viss del den mystiska "Mummy Dust") som omvänder mig. Jag är kanske inte fullskalig Ghost-nöt, men jag får väl erkänna att de är hyggligt duktiga. "Cirice" är sjukt Sabbath-inspirerad i riff och rytmparti, och det händer mer än en gång att jag förväntar mig att höra Dio stämma upp, innan Papa Emeritus tar den platsen. Han kunde visserligen göra låten något starkare, men en viss skörhet går att höra i hans oheliga stämma, vilken gör låten svårplacerad, men löjligt bra. Videon vinner för övrigt priset som årets musikvideo. Att precis missa topp tio, och göra det med en sådan här låt...

 
---
 
10Sacred Mind
Blind Guardian - Beyond The Red Mirror
 
De aldrig helt uträknade Blind Guardian är en självklarhet. Beyond The Red Mirror har uppstått som en något rörig skiva där influenser tycks blandas inom en och samma låt. Alltid intressant; många av låtarna vägrar hålla sig till ett och samma spår. Men det blir också svårfångat, även om barderna aldrig håller låg lägstanivå. Flera låtar har fått kämpa om platsen, däribland "Ashes Of Eternity" och den eminenta "The Holy Grail".
 
Men det är ändå "Sacred Mind" som vinner, där Hansi Kürsch är överallt, musik sprallig men otroligt intelligent. Tematiskt känns den som en sorts uppföljare till låtarna på Imaginations From The Other Side (1995), med referenser till klassisk litteratur, poesi och även "populär" kultur som Twin Peaks. Inget av vilket är Blind Guardian främmande. Resultatet är en skrämmande bra låt, som växer varje gång en hör Kürsch väsa "don't come to close as I burn down this place, my spirit will set it all on fire!"
 
---
 
9Plumed Serpent
Colossus - The Breathing World
 
En trio som inte verkar kunna misslyckas. Hur en än vill kategorisera musiken; sludge, stoner, progressive, what-have-you, kvarstår faktumet att deras djupt emotionella musik påverkar på mer än ett plan. Årets The Breathing World, uppföljare till den lika bra Wake (2013), levererar i sju spår tung, trängande heavy metal, där ingen låt är överflödig.
 
Vore det inte nog så känns i stort sett varje textrad som hämtad ur mina egna tankar. "Plumed Serpent" har något litet extra, som jag inte kan sätta fingret på. Från Niklas Erikssons matiga riff, till Peter Bergs mustiga bas, till den förstnämndas hypnotiska sång, lyfter Plumed Serpent till en annan transcendens. Att lyckas med ett koncept som hjärnborrande hypnos.
 
---
 
8Dead Until Dark
Powerwolf - Blessed & Possessed
 
Powerwolf är ju som Powerwolf är. Alla gillar't inte. En del tycker såsen är goast. Och vi andra - som inte har fel - klarar inte av att stå emot. Visserligen har Powerwolf med kommersiella framgångars intåg skippat en viss nivå av det mörker som gjorde tidiga skivor så bra, men för den sakens skull har de inte sparat på krutet. Skivan innehåller klassiker som "Army Of The Night" och "Let There Be Night", och så klart den storslagna "Dead Until Dark". Fullständigt oemotståndligt. Ohelig trallvänlighet. Atilla Dorn har ett riv i rösten som ger den redan innan kraftiga refrängen extra explosivitet, och bröderna Greywolfs gitarrer är snyggast på hela skivan.
 
---
 
7Sirens (Die Alone)
Gloomball - The Quiet Monster
 
Fler än ett band släppte en grym debutskiva 2013 för att sedermera återvända för ytterligare awesomeness i år. Civil War och Colossus exempelvis, har hittat in i årets lista. Och så klart Gloomball, som blandar Motörhead och Poets Of The Fall. Emellanåt tufft och med stark doft av motorolja, för att sedan bli skört som glas. Årets The Quiet Monster visar upp starka kontraster mellan spår som tuffa "Straight To Hell" och hemsökande "Blue Is Turning Into Gray".
 
Men "Sirens (Die Alone)" har allt det i en enda låt. Björn Daigger och Jossi Lenk riffar till det för några av Gloomballs bästa riff. Alen Ljubics råhet i textrader som "All that is left now is my pain, and I will take it to my grave!" bryts av mot en nästan hypnotisk refräng, och en avslutning i stilla andakt. Oförklarligt bra.
 
---
 
6In Dreams
Ghost Ship Octavius - Ghost Ship Octavius
 
Ett lysande exempel på en stabil debutskiva, som skulle ha blivit något att hålla ögonen på, men inte kommit med på någon årsbästa vore det inte för två låtar som sparkar så jävla mycket stjärt. Den aggressiva "Sea Storm" var min första favorit, men den övertogs ganska snabbt av "In Dreams".
 
De tar sitt namn från det ökända spökskeppet Octavius, och har en genomträngande mystik som hämtad ur odöda havslegender i sitt sound. Magnifikt proggtrummande av Van Williams fylls på av en flämtande, borderline-galen, Adon Fanion som sjunger om hur det är att förlora förståndet till sina drömmar. Ledgitarrerna fyller på, Fanion går djupare, vansinnet är komplett. #JustALittleInsane
 
---
 
5Apocalypse 1992
Gloryhammer - Space 1992: Rise Of The Chaos Wizards
 
Topp fem. Det börjar kännas förutsägbart härifrån, tror jag. Gloryhammer är oundvikliga. Space 1992: Rise Of The Chaos Wizards är tvivelsutan en konsolidering av positionen som blivande stormakt - om de klarar av att släppa fler album, det vill säga.
 
"Apocalypse 1992", som avslutar skivan, tar priset över titellåten och den mysiga "Universe On Fire". Något repetitiv, men i samband med orkester-versionen (tack Audacity) gör den vilken lista som helst mer episk. Den är också annorlunda på mer än ett sätt, trots att den är förutsägbar (på ett bra sätt!). Christopher Bowes lägger ett keyboardsolo just när en förväntar sig ett blästrande gitarrsolo, exempelvis - full effekt. Sedan är jag löjligt svag för när Thomas Winkler tar ton och sjunger "Like tears of a unicorn lost in the rain, chaos will triumph this day". Aldrig, aldrig, har mänsklighetens undergång varit så episk.
 
---
 
4Salvation
Kiske/Somerville - City Of Heroes
 
En anledning till att Magnus Karlsson och hans Free Fall inte kommer med på listan (det skulle i så fall ha varit med låten "Kingdom Of Rock") är för att när jag lyssnar på den skivan, önskar jag att jag lyssnade på den här skivan istället. Karlsson ligger bakom det absolut mesta av musiken, så de är snarlika på många sätt, även om City Of Heroes lutar mer åt power/aor. Flera instant classics finns på skivan; "Rising Up", "Right Now" och "Breaking Neptune".
 
Däremot är det den känslomässiga "Salvation" som står ett steg över alla andra. Michael Kiske har kanske inte fått så stor roll på skivan som han kunde ha fått, utan mer fokus läggs på Amanda Somerville. Det skulle ju ha kunnat vara en dålig sak, om det inte vore för att Somerville är så löjligt bra. "Salvation" bjuder på långsamma keyboardslingor, följt av Karlssons typiska sound i en känsligt halvmörk, och ändå trallvänlig låt där Somerville är den egentliga stjärnan. Självklart är Kiske inte i vägen, utan de går i duett på bästa tänkbara sätt. Garanterat en höjdpunkt för alla tre.
 
---
 
3Unveil
Pyramaze - Disciples Of The Sun
 
Åter sprungna ur mörkret, med en skiva som andas en mer kommersiell lättillgänglighet än de tre föregående alstren. I spetsen Terje Harøy, tidigare i mediokra power-bandet Teodor Tuff. Vad de har skapat är en skiva med den rätta stämningen och känslan, trots att det inte är långt från att folk börjar skrika sell out. Disciples Of The Sun har vissa svagheter, men de allra flesta låtarna har växt till sig ordentligt och har egenheter som skivan vore inkomplett utan. Från #Mysmys-melodierna i "Back For More", till dystopiskt illavarslande titelspåret, till bassolot i "Genetic Process", till Pagan's Mind-lika "Unveil".
 
Rip-off? Ja, det låter så, till en början. (Jämför "The Celestine Prophecy" med Pagan's Mind.) Men "Unveil" är helt egen, och helt klart i toppskiktet bland Pyramazes repertoar. Harøy är rå och ärlig, och tar inte i fullt ut som exempelvis i "Fearless", förutom i konklusionen. Jonah Weingartens subtila, men ändå prevalenta, keyboards fyller ut Toke Skjønnemand och Jacob Hansens eminenta gitarrspel och Morten Gade Sørensen lägger till det lilla extra. Årets comeback, utan minsta tvekan. Final answer.
 
---
 
2Queen Of The Dead
Jørn Lande & Trond Holter - Dracula: Swing Of Death
 
Otroligt snygg konceptskiva med Jørn Lande i spetsen, i rollen som den ökände greven. Trond Holter ger skivan en extra push med sitt intensiva, rent av galna gitarrspel. Medan gitarrister som Malmsteen och Turilli shreddar sitt neoklassiska spel, kör Holter melodiskt och metodiskt och med hatt han stal från Slash. "Walking On Water" är det andra alternativet att välja, skivans singel.
 
Men "Queen Of The Dead" vinner på att den vågar vara annorlunda. De första fyra minuterna, mörk melodisk metal med Landes signum i riviga refrängstötar, mysiga riff som drar till minnes en viktoriansk bal som innebär Minas undergång, för att sedan brisera i fullständig gitarrorgasm när Holter drar mästerverket i hamn och fullbordar förbannelsen. Solot är så inåt helvete snyggt att jag tror jag börjar gräta om jag inte får höra det nu.
 
---
 
1Shadows Of The Valley
Iron Maiden - The Book Of Souls
 
Årets skräll. Jag sätter Maiden som etta. Det roliga här var ju vilken låt som petade till sig förstaplatsen. En näst intill komplett skiva, med ytterst få "dåliga" sidor. Vanligtvis brukar Janick Gers få löjeväckande mängder skäll, men det är han som - i maskopi med hjärnan Steve Harris - kommer med de mest inspirerade låtarna till The Book Of Souls. Titelspåret och "Shadows Of The Valley", som båda skrevs av just dessa, var de två som var främsta kandidater till den här platsen. Till sist bestämde jag mig för den sistnämnda, även om jag hinner ändra mig tjugo gånger fram och tillbaka innan meningen är slut.
 
De allra flesta pekar på introt och gapar om hur "Wasted Years" är så mycket bättre (detsamma gäller de flesta låtarna, exempelvis får "Empire Of The Clouds" skit jämfört med "Rime Of The Ancient Mariner" från Powerslave (1984)). I slutändan lyckas den som gör jämförelsen då käfta om vad någonting helt annat är, och inte vad det här är. För trots att det är enkelt att dra paralleller till tidigare alster, ska The Book Of Souls - och Maidens övriga sentida skivor - tas som något självständigt.
 
Egentligen är det otroligt orättvist att välja en låt, när jag vill välja många. "If Eternity Should Fail" är en låt som kraftigt ökat, liksom melankoliska "Tears Of A Clown". Och "Empire Of The Clouds" ska vi ju inte ens prata om. Men "Shadows Of The Valley" har något extra. En känsla, inlevelse, som påminner om "Paschendale" från Dance Of Death (2003). Bruce Dickinsons otroligt starka sång, speciellt i partiet ca 5:50, visar vem som är boss, samtidigt som riff och ledgitarrer går den extra milen för en framtida Maidenklassiker. Och hur jävla fet är inte refrängen? För att inte tala om Harris bas, och, och, och... 
 
---
 
Topp tio album?
 
Det är en inte lika spännande lista, som sagt, och variationen är inte överdrivet stor jämfört med låtplaceringarna ovan, men bara för sakens skull. Meliora har stigit ett par grader, stark som den är, medan Beyond The Red Mirror och Ghost Ship Octavius inte alls levererat lika starkt i helhet. Årets viktigaste power metal-släpp är så klart Disciples Of The Sun, som växer och växer. Dracula: Swing Of Death är den som levererat ända sedan junari, aldrig tvivlat på en topp fem-placering. Mycket riktigt. Men hur lätt är det egentligen att mäta sig med The Book Of Souls, som tvivelsutan inte bara är årets, utan också decenniets album (hittills, i alla fall)?
 
Powerwolf - Blessed & Possessed Gloomball - The Quiet Monster Ghost - Meliora Colossus - The Breathing World Saxon - Battering Ram
Kiske/Somerville - City Of Heroes Gloryhammer - Space 1992: Rise Of The Chaos Wizards Jørn Lande & Trond Holter – Dracula: Swing Of Death Pyramaze - Disciples Of The Sun Iron Maiden - The Book Of Souls
 
Årets honorable mentions
 
Tales Of Gaia, ett nytt spanskt band, släppte sin debut-ep, Breaking Dawn, med den sjukt trallvänliga "The Magic Land", som hamnade precis utanför 20-strecket.
 
My God-Given Right, Helloweens senaste alster, är inget exempel på tyskarna i högform, men låten "Creatures In Heaven" visar deras starkaste sida. Ändå blev den petad och får nöja sig med en honorable mention.
 
"Black Hearted Soul" visar Fabio Lione i sitt esse, när han försöker dra Angras Secret Garden i hamn. Låten är kung, men skivan räcker inte riktigt hela vägen.
 
Sist men inte minst, ett sent tillägg till rostern; ett #WingmanProTip i form av Enshine och deras Singularity, ett otroligt #Mysmys album, där "In Our Mind" sticker ut lite extra.
 
Årets besvikelse
 
Venomous Maximus. Debuten Beg Upon The Light är ett av de bästa doom-album jag hört, med alla rätta ingredienser som kokades ihop i en häxkittel av renaste, maffigaste produktion. I år var det dags för en uppföljare i form av Firewalker. Och vad gör Venomous Maximus? De hoppar på retroproduktions-bandvagnen. Stort misstag, skivan lider trots kapabelt låtmaterial. Synd.
 
Årets överraskning
 
Disciples Of The Sun. Det är lätt att återkomma till den. För att klargöra; det kanske inte är årets nödvändigtvis bästa power-skiva på alla sätt och vis, men definitivt den viktigaste. Gloryhammer hade kanske kunnat vänta ett år till och Kiske/Somerville var inte lika bråttom, men Pyramaze hade inte kunnat vänta länge till. Pyramaze steg ur askan, upp från djupet, och kom - nästan rätt ur det blå - med årets comeback. En skiva jag inte vill leva utan. Nu hoppas vi på en uppföljare, och det strax.
 
Årets nykomling
 
Det är väl ingen större hemlighet att Beyond The Black har skivbolag bakom ryggen när de två år på rad - och innan de släppt ett album till och med - får äntra scenen på Wacken Open Air. Egentligen är musikerna ganska standard och de gör det som förväntas av dem. Men någon har uppenbarligen sett potential i frontkvinnan Jennifer Haben. Med all rätt. Hon har en kraftig röst till de tyngre bitarna och förmågan att visa sig skör när det behövs. Det ska bli intressant att se vad mer hon tar sig för i framtiden, och det bådar gott att det kommer ett nytt album redan nästa år.
 
Nästa år?
 
Börjar en jämföra året med förra året vinner ju 2015 stort, trots att 2014 hade Plagues Of Babylon. Love Tyger beskrev 2014 som ett låtarnas år, men detsamma kan inte sägas om 2015. En mängd album har imponerat, och imponerat stort. Både debuter och gamla rävar som fortfarande äger scenen. Och så har det ju kommit en ansenlig mängd helgrymma power-skivor. Så hur 2016 ska toppa det när vi fick höra hur kåt Tobias Sammet är på Meat Loaf i den tama teasern "Mystery Of A Blood Red Rose" återstår att se.
 
Mycket går ändå att förvänta sig, men jag tänker inte djuploda mig i större utsträckning än att säga att jag förväntar mig att Iced Earth, Avantasia och Wizard hamnar på plats 1-3 på nästa års lista. Sedan kommer ju ett tjog andra skivor som får fylla ut resten, men det är nästa års problem. Nu är jag trött på det här.
 
#GoingOutInStyle (#AlsoWithAList) #TittySprinkles
 
#You

Dark Witch - The Circle Of Blood

Genre: Power Metal

Dark Witch har hållit igång sedan 1999 men först i år fått släppa sin debutskiva. Därför borde en kunna ana att de brasilianska pojkarna har byggt upp något helvetiskt bra när det slutligen blev dags. Aggressivt och med en stil som stundtals påminner om Persuader och ett skvätt Grave Digger, medan Abilio Martins drar tankarna till Bloodbounds Patrik Johansson i både sångstil och när han går upp i de högre, något ansträngda registren. Det bästa exemplet på det är vrålen i Firestorm. Det är en låt som borde tillfredsställa de flesta som går igång på aggressiv power metal, med en snygg melodisk sånginsats av Martins, på ett gäng tuffa riff och ett melodiskt mittparti med solo. Tyvärr består refrängen av ett upprepande av låtens titel, men det funkar ändå. Det är faktiskt ett av Dark Witchs största problem - refrängerna kunde ha mer drag och vara mer trallvänliga. Martins gör sitt bästa, men håller inte alltid hela vägen.

 

Dark Witch - The Circle Of Blood

 

The Circle Of Blood är en lång skiva, på 13 låtar och en timmes speltid. Det kunde gott ha kortats ner upp till en kvart, och då ge en maxad full längd. Som det är, finns det gott om utfyllnad. Mot albumets andra hälft känns det som om det flyter iväg lite, och det mesta känns som om det redan har hörts på första halvan. Death Rain är ändå ett speed metal-ljus där, med skrikig sång och tuff rytmsektion. Rytmiska midtempo-låten Cauldron har riktigt snygga baslinjer men lyckas inte med några underverk, liksom Stronghold. Låtmaterialet räcker alltså inte riktigt hela vägen, men detsamma kan inte sägas för de musikaliska insatserna. Martins, som jag redan diskuterat, är otroligt kapabel, men ändå inte skivans sanna hjälte. Istället är det Décio Andolini och Cesar Antunha som vinner.

 

Tvillingyxorna är lysande genom hela skivan, med ett solo inpetat i varendaste låt. Blood Sentence blir snabbt en favori. Mycket tack vare det snabba tempot, sköna känslan och så klart duellsolot som bara glänser till. Men på i stort sett alla plan är det en annan låt som står som överlägset bäst på skivan. Riffet - som andas tysk heavy/power - och det därpå följande korta solot som inleder andra låten, Wild Heart, är världsklass. Låten har ett annorlunda sound, och är tung på de instrumentala partierna. Martins, som också hanterar den biten, drar ett kort bassolo innan ytterligare ett frenetiskt gitarrsolo. En väldigt cool låt, som känns som om de vill visa sina musikaliska skills. Jag måste också nämna To Valhalla We Ride, som är ytterligare ett exempel på galet gitarrspel, med duellerande yxor och för en gångs skull en trallvänlig power refräng; tempot högt, frenetiska riff och exakt här ska plattan ta slut. Dark Witch är kapabla, och har släppt en lika kapabel debut. Den borde ha kortats ner, för här finns material nog att fylla en grym fullängdare. Tyvärr drar det ut på tiden och utfyllnaden och de inkompletta spåren håller för mycket i tyglarna. Men när Dark Witch glänser, då jävlar skiner de.

 

Bästa låtar: Wild Heart, To Valhalla We Ride

 

    

 

Musikvideo: Dark Witch - Wild Heart

A Sound Of Thunder - Tales From The Deadside

Genre: Power Metal

Vi har i år sett en mängd högkvalitativa skivor, och då framför allt inom power metal. A Sound Of Thunder och deras femte fullängdare Tales From The Deadside hamnar i skymundan. Till viss del tack vare att den släpptes samma dag som Gloryhammers skiva, och det har helt enkelt dröjt innan jag fått arslet ur vagnen och lyssnat på den, mer än någon låt här och där. När det nu till slut skett är det väl lika bra att jag talar om ifall det är värt eller inte. Det är alltid uppfriskande att lyssna på female fronted metal som inte A) måste spela symphonic metal, och B) tvunget ska ha kassa growls med för att göra en skönheten och odjuret-grej. Nina Osegueda är en duktig sångerska som vet att fånga mörkret i musiken och ge det en levande atmosfär. Trots inlevelse räcker bland inte rösten till, och när hon vill ge sig upp mot de högre registren så blir det ansträngt. Tales From The Deadside är en konceptskiva baserad på Shadowman (otippat nog en superhjälte med egen serietidning, för sådana tjatas det inte om tillräckligt nu för tiden). Därför har var och varannan låt har talade intron och outron. Det kan ju ses på två olika vis.

 

A Sound Of Thunder - Tales From The Deadside

 

Antingen är det för extra atmosfär, där en berättarröst tar historien framåt. Eller så är det för att fylla i på grund av låtarnas tillkommakortanden. Jag tycker själv att de sabbar musikens flöde, men det kan också bero på att jag inte är insatt i storyn, och ska sanningen fram så är jag inte ens nyfiken på den. Visserligen sabbar det inte flödet lika mycket som spotifys reklamavbrott, men vad gör en åt saken? Ingen låt förstörs lika mycket som Tower Of Souls, där berättarrösten avbryter mitt i musiken. För mig är det musiken som är viktig, och trots att skivan och känslan blir lidande av berättarröster hit och dit håller musiken faktiskt måttet. Den håller till i gränslandet mellan heavy och power metal. Riff- och gitarrdrivet enligt heavy, men med melodier som drar åt power, utan att det blir bombastiskt eller vad en brukar kalla ”flower” metal. A Sound Of Thunder håller sig i mörka trakter, både musikaliskt och textmässigt. Gitarristen Josh Schwartz har gediget material att jobba med. Gitarren är bland det bästa med musiken, som tyvärr ställer Osegueda i för stort fokus. Visserligen har hon riktigt snygga stunder, som i Losing Control (The Unquiet Shadow), en av skivans bästa låtar.

 

Musiken är mestadels mid-tempo, med den där mörka känslan, framfört av Schwartzs illavarslande gitarrspel. Halvtitellåten Deadside är det bästa exemplet; långsamt drivs den framåt, med lugnare partier, starka verser och ett solo av klass. Mot låtens andra hälft går tempot upp, och gitarrarspelet blir bättre och bättre. Låten, som är skivans bästa, framhäver A Sound Of Thunders starka sidor; musikalisk versatilitet, Oseguedas inneboende mörka krafter, och den perfekta blandingen mellan heavy och power metal. Undersidor hittar vi i högtempo-låten Punk Mambo, som kör för hårt tryck på trummorna, och Osegueda låter mest bara jobbig och skrikig. Låten förstörs definitivt av saxofonsolot (eller?) som är totalt fel på alla plan. A Sound Of Thunder är definitivt ett band som borde få mer uppmärksamhet, för de kan sin musik, de vet vad de vill få fram och de gör det på ett övertygande sätt. Det sämsta med Tales From The Deadside är - om jag nu inte klargjort det tillräckligt redan - berättarrösten som kommer in i tid och otid. En eller två gånger är okej, men mer än så blir jobbigt. Det är ett bra album, inte exceptionellt. Ett par riktigt grymma låtar räcker inte att bära upp en hel timme. Föregångaren The Lesser Key Of Solomon, släppt förra året, är bättre.

 

Bästa låtar: Deadside, Losing Control (The Unquiet Shadow)

 

    

 

 

Lyrikvideo: A Sound Of Thunder - Tower Of Souls