Poets Of The Fall - Clearview

Genre: Rock/Metal

Lagom smöriga Poets Of The Fall gillar nog att se sig själva som indie, och som outsiders på rock-scenen. Sanningen är egentligen att de alltid flörtat med mainstream-publiken, och långsamt gått mer åt det hållet i sin utveckling. När de nu släpper Clearview, det sjunde albumet på bara elva år, är det svårt att förvänta sig en death metal-skiva, men väl något lite skitigare i linje med Revolution Roulette (2008) eller det känslomässigt tunga från debuten Signs Of Life (2005). Dessvärre är det mesta här tunnare i stil, och böjt för att följa Marko Saarestos sång. Han är lika känslomässigt insatt som förr, det är snarare musiken runt honom som inte engagerar på samma plan. Rytmspelet är genomgående simpelt och ämnat för radiotid, utan att vara särskilt innovativt. Emellanåt är det ändå inte utan att det går att gilla. Shadow Play bjuder till med något tyngre sound i refrängen, och ett maffigare bas-ljud - till och med ett kort bassolo - även om verserna inte alls bär upp stämningen.

Poets Of The Fall - Clearview

Clearview hade mått bra av hårdare gitarrsound, enligt Jealous Gods (2014) och en bättre plats för Olli Tukiainen i mixen. Som det är känns gitarren - som i det förflutna varit riktigt kraftig och känslomässig - ofta som om den finns med över huvud taget för att det ska kunna kallas rockmusik. Med fler lyssningar blir det mer och mer uppenbart; medan materialet stundtals är tralligt och upplyftande och med känsla i typisk Poets-stil, saknas det ändå någonting riktigt kraftigt. Den där hitlåten i stil med Dreaming Wide Awake, War (bägge från Twilight Theater, 2010) eller Illusion And Dream (Signs Of Life, 2005). En del låtar växer ändå, och det duktigt. Singeln Drama For Life är hitlåt-försöket. Den börjar lite typiskt Poets, men framför allt med den upplyftande refrängen blir den bättre för varje lyssning. Om nu bara Saaresto ville knipa käft i solot. Gitarrsolon är nästan icke-förekommande på skivan, men när de kommer lyckas Tukiainen lyfta och göra låtens känsla rättvisa. Också Crystalline håller upplyftande känsla, en smådum disposition och kort speltid till trots. 

Undantaget - och skivans klart starkaste spår - är den rytmiskt uppbyggande och ändå väldigt kaptiverande semi-balladen Children Of The Sun. Den kan tvivelsutan komma att stå som en av poeternas bättre ballader - med lite tid – och de har gjort många. Naturligtvis är det inte den enda balladen här, utan i typiskt Poets-stuk ska Saaresto få smöra till det ordentligt i fler, tristare ballader som mest går förbi. Clearview är i mångt och mycket en naturlig följd på Jealous Gods, men lite mer urlakad, och satsar på säkra kort och utan samma intensitet i en del instrumentala partier. De korta låtarna hinner inte riktigt bygga upp stämningen, utan är nog mest baserade i att snabbt kunna uppfattas och smältas. Jag vill gilla det mycket mer än jag är förmögen att göra. Transitionen från alternativ metal till poprock har varit långsam och inte alltid helt oäven - till och med Clearview når slutligen upp i en trea, efter ett gäng lyssningar - men om det här är kulmen, själva slutprodukten; det slutgiltiga Poets-soundet... så är jag ändå lite besviken.

 

Bästa låtar: Drama For Life, Children Of The Sun, Crystalline

 

    

 

Lyrikvideo: Poets Of The Fall - Drama For Life

Almah - E.V.O.

Genre: Power Metal

Almahs femte album E.V.O. inleds med den stora frågan, "varför låter Edu Falaschi (ex- Angra) så gnällig och nasal?" Men det är förrädiskt, för det är bara introt till vad som utvecklas till en blästrande öppnare i Age Of Aquarius, vilket överglänser Falaschis sång. Brasilianarna leder därefter på melodiskt upplyftande strövtåg genom en del redan utforskade marker och en del som väntat på att upptäckas. Rytmsektionen med Raphael Dafras (Harmony) bas i spetsen är lite väl låg i mixen, men är en bärande faktor för vad som lyfter musiken. Galopprytmer och inspirerade riff från Marcelo Barbosa (Khallice) och Diogo Mafra (Dynahead) bygger upp, medan ledgitarrspår står för ledstjärnan. Till det kommer Falaschis keyboards, som är dränkta i ett översentimentalt sound emellanåt. Det låter stundtals nästan som om han försöker överglänsa sina gitarrister, trots att de gott borde kunnat få klara sig själva i längre partier.

Almah - E.V.O.

Det soundet förstör helt låtar som semiballaden The Brotherhood och sega Indigo. Ta bort keyboardklinkandet och det blir ett lite tuffare sound, som kunnat funka bra i kontrast med det annars upplyftande soundet. Det funkar desto bättre i exempelvis Higher (som också ser en riktigt fin användning av Dafras bas), där det mer känns som om varje instrument finns där av en anledning, även om den kanske är en aning lutad mot keyboards. Ett annat problem är skivans längd, som trots bara elva spår och strax över 50 minuter känns mycket längre än den är. Mot de sista fyra-fem låtarna har en redan tröttnat - trots att den riffsnygga Final Warning återfinns där. Materialet sticker helt enkelt inte ut särskilt mycket från varandra, trots en del mer explorativa spår i upplyftande Infatuated och Speranza. Och också de känns väldigt lika resten av albumet.

Undantaget är egentligen inledande Age Of Aquarius, som utan tvivel är albumets bästa låt - och sätter en löjligt hög standard för resten av albumet. Den standarden kommer sedan inte att matchas mer än någon enstaka gång. Då tänker jag på ovan nämnda Infatuated och spridda delar där gitarr och bas får göra sitt ostört. Falaschis styrka ligger alltså inte i hans låtskrivande eller keyboards - vilket märkts tidigare i Almahs karriär, vilken jag har ganska svårt för, med några låtar som undantag. Hans styrka sitter istället i sånglinjer och hans sätt att känna sina röstmässiga begränsningar och hitta runt dem på ett bekvämt och fungerande sätt - Final Warning är ett bevis på det. Trots att jag är negativ är däremot albumet aldrig direkt dåligt. Det är helt enkelt inte särskilt bra heller. Det finns så mycket bättre bara inom genren själv, och Falaschis egen diskografi - som blev löjligt uppenbart igår.

 

Bästa låtar: Age Of Aquarius, Final Warning

 

    

 

Lyrikvideo: Almah - Pleased To Meet You

Angra - Rebirth

Genre: Power Metal, Progressive Metal

När en skiva får ett hundraprocentigt omdöme, eller närapå, så är det oftast en grav överdrift. När flera recensenter gör detsamma måste det väl betyda att det inte ligger långt från sanningen. Angras återfödelse 2001, efter Fireworks (1998) som helt gick upp i rök, är ett sådant album, med 96% i genomsnittsbetyg på nätencyklopedin Metal Archives. Ute var vokalisten Andre Matos (soloartist, ex- Shaman), och nytt blod i form av Edu Falaschi (Almah) äntrade scenen med ett mer Fabio Lione-likt (Angra (!), ex -Rhapsody) omfång snarare än Matos falsetter. Dessutom ett större fokus på Rafael Bittencourt och Kiko Loureiros (Megadeth) melodiska gitarrspel, som går hand i hand och i symbios med att musiken lutar mer åt renare power än den annars mer progressiva fusion som Angra brukar införa.

Angra - Rebirth

Det är ett sammamhängande album, som klart följer en inspirerad röd tråd genom spår som funkar mer eller mindre bra beroende på småsaker som lyfter eller sänker dem. Det långsammare rock-tempot i Heroes Of Sand exempelvis är mest blasé, medan Millenium Sun som byggs upp långsamt och stämningsfyllt växer stadigt. Låtarna som mest följer power-stuket är ändå de som funkar sämst, medan de som vågar vara annorlunda och gå mer åt det progressiva hållet håller högre klass. Rebirth råkar också lida av en mindre än perfekt produktion; soundet är något platt. Gitarrerna är inte tillräckligt fylliga och basen ofta i det närmaste obefintlig. Också trumsoundet hade mått bra av att tuffas till. Det saknas helt enkelt mer djup, något som gjort Falschis inlevelsefulla sång mer rättvisa. Mixens fokus på högtflygande ledgitarrspår är inte nödvändigtvis fel, för Bittencourt och Loureiro gör bägge två riktigt bra jobb. Däremot behöver det byggas upp mer av en starkare rytmsektion och en del mer minnesvärda riffpartier.

Angras fjärde album är stabilt i det det är, men lämnar en hel del att önska, framför allt i fråga om produktion. Medlemmarnas insatser är goda, och Falaschis karisma en väl värsig ersättare för Matos. 2001 var Angra ett tight och inspirerat band som ville upp från vad jag enbart kan minnas som det innehållslösa Fireworks (1998). På sätt och vis en pånyttfödelse, medelst främst flygande gitarrmelodier och en enad helhet. Den stora frågan som hänger i luften likt den där smygaren du släpper i fikarummet, är ändå, "är Rebirth värd 96% - vilket här skulle representeras av fyra komma fem feta Tortyrskallar?" Föga. Det är ett bra album, som Love Tyger borde kastat på mig tidigare än han gjorde, som efter en eftermiddag i mina lurar visar en del stora imperfektioner. Som vanligt däremot måste vi ta i faktor möjligheten att jag inte har en grå susning om vad jag talar om. Ja, så måste det vara.

 

Bästa låtar: Millenium Sun, Unholy Wars, Rebirth

 

    

 

Livevideo: Angra - Nova Era