Sinbreed - Master Creator

Genre: Power Metal

Efter en relativt snabb genomgång av debutskivan och uppföljaren Shadows finns det något av en bakgrund, när nummer tre, den färska Master Creator drar iväg. Albumet inleds melodiskt nog med den snabba Creation Of Reality, som fokuserar mycket på ledgitarren, spelad av Flo Laurin. Han hanterar också rytmgitarren den här gången. Kvar finns inte Marcus Siepen, som lirade på förra skivan, och som vi känner som Blind Guardians eviga rytmgitarrist. Från Blind Guardian hittar vi fortfarande trummisen Frederik Ehmke. Musiken böjer sig inte, utan plöjer utan pardon. Sinbreed fyller i en del av de luckor som kändes ofyllda på Shadows. Vi har samma sorts speed metal-riff, i Across The Great Divide, och samma sorts melodiska power i inledande Creation Of Reality.

Sinbreed - Master Creator

Laurins många snygga stunder inkluderar inte minst det simpelt ljudande, men exkvisit framförda titelspåret, och hypnotiska mid-tempomanglaren The Riddle, mörk och elak. Också just i titelspåret märks det tank-liknande tryck vilket Ehmke lägger på kaggarna. Han tar, och ger sig själv, mer plats här än i Blind Guardian. Av någon anledning var hans gästspel i Avantasia det första jag hörde av Herbie Langhans, i vetskap om karlns namn. Utan att lägga för stor vikt på det hade jag tidigare sprungit på honom i Seventh Avenue, som säkerligen aldrig slipper undan epitetet ”kristen metal” - hur nu det beskriver ett sound. Sinbreed är i alla fall en typiskt tysk aggressiv variant av power metal, populariserad av band i stil med Grave Digger och Iron Savior, men med ett betydligt modernare sound. När han gästade Avantasia sänkte han sången med en oktav.

Sinbreed ger Langhans mer utrymme att vara sig själv, och han är skrikig och hård, med en raspig röst i stil med Andi Deris (Helloween) och kanske något av Andreas Babuschkin (Paragon). I lugna partier, som i balladen At The Gates, visar han en något känsligare sida, men håller ändå inte det raspiga, hårda, helt i schack. Det funkar, på något vis, trots att At The Gates kanske är en halvmesyr och något trist, musikaliskt, med tråkigt pianospår och något förutsägbar uppbyggnad. Moonlit Night har skivans bästa riff, och en nästintill galen Langhans snyggaste insats den här sidan om goth-power i Avantasia. Den melodiska refrängen går inte i samma tempo som mycket av resten av skivan, utan bryter av och ger en stämningsfylld bild, trots att den helt klart är en del av samma helhet.

Från Shadows känns utvecklingen naturlig; de är tajta, och gör sin grej på ett snyggt och respektabelt sätt. Å andra sidan kanske det har gått något för fort sedan förra skivan. De bästa låtarna är av otroligt hög kvalitet, men här finns också ett par utfyllnadsspår. Master Creator är över på 45 minuter jämnt, och den längsta låten - inledande Creation Of Reality - sträcker tre sekunder över femminuters-strecket. Albumet är koncist, utan skitsnack, men det saknas något större att inge mer karaktär och visa vad de verkligen är kapabla till. Sinbreed har i slutändan sållat sig till den mogna skaran tyska speed power-band, och bör ta plats bland dem naturligt; de lyckas blanda in sin egen touch, och med Master Creator ta ett steg framåt. De bästa låtarna här är de något mer renodlade power-låtarna; Moonlit Night och The Voice, framför allt, men Sinbreed har inte sparat på krutet i de aggressivaste bitarna heller. Det finns inte i överkant mycket till experiment på Master Creator. Det är i mycket ett sorts album en kunde förvänta sig av ett redan väletablerat band, tio-tolv år in i karriären. Sinbreed gör det med sådant eftertryck att de inmnydigar samma auktoritet som ett sådant band.

 

Bästa låtar: Moonlit Night, The Voice, Creation Of Reality

 

    

 

Musikvideo: Sinbreed - Moonlit Night

Beyond The Black - Lost In Forever

Genre: Power Metal

Det är mycket att göra och det går fort för Beyond The Black. Start 2014 och har sedan dess spelat på Wacken två gånger. Första skivan förra året, och redan dags för uppföljaren. Med hypen som säkerligen omger Beyond The Black och pressen att leva upp till ett så ungt band som fått ta plats på världens största hårdrocksfestival två år i rad, måste tyskarna förhålla sig till första skivan på ett balanserat sätt. Det får inte bli för experimentellt i det tidiga stadiet, men Songs Of Love And Death var långt ifrån utan brister, och att göra en ny version av skivan vore ett stort misstag. Det är därför lätt att bli misstänksam när en ser låtlistan; ett tiotal låtar kring fyra minuter som bara kan tänkas vara ungefär snarlika materialet på första skivan, och två små låtar på ungefär sex minuter. Titelspåret Lost In Forever inleder, något likt den sjukt snygga In The Shadows på debutskivan, med lite pompa och ståt och för att visa att debuten inte var någon engångsföreteelse. Tråkigt nog har Lost In Forever neddragen refräng som inte vill någonstans, och trots lovande verser och en storslagen inledning når det inte fram.

Beyond The Black - Lost In Forever

Att Beyond The Black inte skulle kunna skriva slagkraftiga refränger är felaktigt, för Written In Blood lider av det motsatta problemet. Ganska tam i verser, men refrängen är snygg och rockig och med inlevelsefull sång av stjärnan Jennifer Haben. Nils Lessers ledgitarr visar stundtals vägen på ett vindlande snyggt sätt. Solon är något han också kan, men det känns som om han inte får chansen att visa upp det. Däremot passar han och Michael Hausers keyboardslingor bra ihop och lyckas rädda en del av de besvikande låtarna från att bli helt intetsägande. De första få låtarna imponerar inte lika nämnvärt som jag hoppats, där de lite pompigare låtarna alterneras med semi-ballader som egentligen mest känns som utfyllnad. Det verkar kort sagt inte leva upp till förväntningarna. Halo Of The Dark är den första låten som verkligen blåser till. Den börjar med ett minutlångt akustiskt intro ackompanjerat av Habens skönsång. Just som en tror att det blir en riktig smörballad smäller det och Lesser blästrar av ett storslaget solo tillsammans med maffiga riff av Christopher Hummels. Låten pendlar, vägrar sitta still och tänder hoppet för att skivan kanske inte är helt bortom räddning, som de första låtarna fick mig att börja tro. Härifrån tar det fart, och skivan får ett rejält uppsving.

Dies Irae vill visa en episk sida (märks ju redan i att de använt en låttitel på latin), med maffiga keyboardpassager och körsång som skanderar refrängen. Sexminuterslåtarna, Forget My Name och Shine And Shade tar inte oväntat ut svängarna mest. Den förstnämnda har smått orientaliska gitarrbitar och kanske Habens snyggaste insats hittills. Growls i kvinnofrontad symphonic metal är (tyvärr) vanligt förekommande, och Beyond The Black är inte undantaget. Turligt nog för deras eget bästa är det i väldigt låg nivå här - mindre än på debuten. Och ännu mer turligt nog så har de vett nog i skallen att använda det så att det ger effekt, och inte bara för den otroligt uttjatade skönheten och odjuret-grejen. Ska sanningen fram, så kan Jennifer Haben ta hand om sig själv. Visst, en del trist material har hon, men jag har svårt att hitta brister i hennes framförande - från början till slut visar hon tydligt att hon hör hemma i branschen.

Låt två, tre, fyra och fem kunde lätt ha klippts bort, och resterande material fått lite mer kött på benen, och givit skivan en mer kompakt, mer enhetlig känsla. Det är uppenbart att den första hälften av skivan är ämnad vara mer komersiell, med idel halvballader redo för radion. Den andra hälften är långt mycket bättre, och musikerna har fått utvecklas en del sedan debuten. Framför allt Lesser är att nämna, även om han gott kunde fått lite längre solon. Han får inte riktigt den tiden med den traditionella låtuppbyggnaden som används i de flesta låtarna. Beyond The Black hade inte behövt ha så här bråttom. Det hade inte varit någon skam alls i att ta det bästa materialet härifrån, jobba på det, fila på detaljerna och spara på det ett tag, för det bästa materialet härifrån är förstklassigt. Förväntningarna var höga, och i hela fem låtar fick en hållas på halster och tro att allt var förgäves. Det var det inte. Skivans andra hälft knäcker debuten lätt, även om den i sound och låtstil är väldigt lik. Det är egentligen det största problemet. Lost In Forever blev något av en förlängning av debuten. Det håller inte, utan det behövs mer utforskning; mer djupa. Till nummer tre duger det inte att köra en halv fullängdare till med radiolåtar; kvalitativ symphonic från början till slut nästa gång tack.

 

Bästa låtar: Halo Of The Dark, Forget My Name, Burning In Flames, Nevermore

 

    

Read the review in English

 

Musikvideo: Beyond The Black - Lost In Forever

Ravensire - The Cycle Never Ends

Genre: Heavy Metal

Om den första tanken när du startar The Cycle Never Ends inte är ”har de här killarna lyssnat för mycket på Maiden?” så har du lyssnat för lite på Maiden. Galloperande riff som hämtade från Maidenklassikern Piece Of Mind (1983) inleder Ravensires andra album, The Cycle Never Ends. Och det är svårt att klandra någon för det, för Maiden är ju det bästa som finns. Däremot är det första intrycket väldigt mycket Maiden, och det är svårt att ta sig förbi när det väl inletts. Rick Thor låter som om han trillat ur ett tyskt heavy/power/speed metal-band, typ Paragon, Grave Digger eller Running Wild. Faktum är att han lätt skulle kunna misstas för Running Wilds piratkung Rolf Kasparek, inte bara i röst, utan också i sångstil. Men medan ovan nämnda band har ett mullrigare sound är Ravensires mer baserat i NWOBHM och framför allt en stor, stark Maiden-influens. Karlns black metal-bakgrund som bassist i Filii Nigrantium Infernalium visar sig inte nämnvärt, eftersom det mesta med Ravensire skriker 80-talsinfluenser, och inte extrem metal.

Ravensire - The Cycle Never Ends

Skivan inleds alltså med väldigt Maiden:iga Cromlech Revelations, och pågår i inte mer än 41 minuter och åtta låtar, uppradade för att gå in på en LP-skiva. Snabba Solitary Vagrant, med lite Motörhead-feeling, får upp farten, men klipps oväntat av efter knappt tre och en halv minut. Zé Rockhard (Inquisitor) och Nuno Mordred är bägge två duktiga gitarrister, som oturligt nog har en del ganska standard material att jobba med och en del som inte alls känns eget. Å andra sidan har de mycket sådant också, som det hypnotiska solot i Procession och duellriffen i Trapped In Dreams, som om än kanske lite Maiden-lika är drivande och har pondus i sig själva. Thor galloperar och bullrar på med basen, inspirerad av självaste Steve Harris, och försöker sig på några The Trooper-minnande ”whoahs”. Trots att han är ungefär det längsta en kan komma från Bruce Dickinson är det inte det värsta jag hört. Tvärt om, det funkar i sin egen ostighet och de drivande riffen lyckas göra låten mystrallig. Men här, liksom i Solitary Vagrant, klipps låten nästan abrupt av i slutet, just som Rockhard och Mordred (jag börjar tro att det inte är deras riktiga namn...) kör ledgitarrduell. Det är ett problem, eftersom att i jakten på att göra skivan mer LP-vänlig har musiken faktiskt fått ge vika.

Avslutar gör en trilogi kallad White Pillars. Här är det mestadels gitarristerna som är hjältarna. Snygga riff och flera ledpartier är bland skivans bästa. Återigen tydligt Maiden-inspirerat, men också med långa instrumentala passager -framför allt i sista låten, Temple At The End Of The World - som känns betydligt egna och som progressivt leder vidare och följs upp av typiskt 80-talsriffande. Thors här lite mer återhållsamma sångstil gör underverk, när det inte bara ska gå snabbt, utan det ska läggas stämning bakom verserna också. Skivans andra hälft är mycket bättre än den första, när influenserna känns mer som influenser och mindre som något som försökt emuleras. Och trots att jag har tjatat om hur mycket Maiden det är, så är det aldrig för mycket. Saken är att den här blandningen mellan åttiotals-metal och den tyska skolans aggressiva power metal kan funka, men den måste tillåtas tas ut i sin egen rätt och inte hindras av trettio år gamla begränsningar. Och kanske tona ner lite på Maiden nästa gång.

 

Bästa låtar: Trapped In Dreams, Temple At The End Of The World

 

    

Read the review in English

 

Ravensire - Temple At The End Of The World