Bloodbound - Stormborn

Genre: Power Metal

Sveriges i särklass bästa band, med en böjelse för fulsnygga skivomslag, slår till igen med en uppföljare till 2012 års In The Name Of Metal. Det nya albumet heter Stormborn. Ett mustigt intro med talad passage sätter en mörk stämning, som sedan tar vid i första låten, Satanic Panic – som kan råka vara en av de ballaste låttitlarna jag hört. Tunga gitarriff, balla trummor, vansinnig, skriksång och hårdhet utan motsvarighet. Samma spår fortsätter det på genom Iron Throne och stämningen är satt; Bloodbound är här igen. Med fart och tyngd och med melodi och säckpipor. Tacopajälskaren Patrik Johansson, som har så mycket för sig nu för tiden, gapar och skriker på detta, sitt tredje album med Bloodbound. Han låter bättre än tidigare, skrikigare, tyngre, elakare och samtidigt med samma unika charm som innan. Han cementerar bilden av Bloodbound som Sveriges bästa band med den rösten.

 

Bloodbound - Stormborn

 

Titelspåret Stormborn, som känns helt annorlunda. Det känns som om allt plötsligt låter tystare, trots att musiken ska vara tjock som majonnäs. (Det kan vara min absolut sämsta liknelse någonsin.) Gynekologen Pelle Åkerlind bak trummorna, som i sig bör vara en av Sveriges bästa trummisar, gör gott ifrån sig i albumet som helhet, men till och från önskar jag att trummorna låtit maffigare, tyngre. Det märks inte minst i just titelspåret. Trots det saknas det ingen maffighet i andra låtar, som i ovan nämnda Satanic Panic eller varför inte We Raise The Dead. Albumets teman är inte långt ifrån vad Bloodbound redan behandlat; satanisk ondska som skulle göra Attila Dorn från Powerwolf rosig om kinderna och ära till heavy metal som kunde ge Manowars egen Joey DeMaio ståpäls. Det där med onska förresten, i Nightmares From The Grave, när barnakören kommer in så påminns jag om tvillingarna i The Shining. Det kan man ju tolka hur man vill. Dessutom kommer säckpipan in i bilden i låten för en extra dimension. Jag gillar det.

 

Låtmaterialet är starkt; flera sköna låtar har jag redan nämnt. Faktum är att det enbart är ett par stycken som jag inte riktigt tycker sitter där de ska. Främst titelspåret som av någon anledning inte gjorde något för mig. Självklart måste Tomas Olsson, hobbyfiskaren och ledgitarristen nämnas. Låtskrivaren som har så många av Bloodbounds största låtar på sitt samvete. Ledgitarren har alltid varit ett av Bloodbounds starkaste kort – vid sidan av samarbetet med otroligt skickliga sångare – och så är också fallet på Stormborn, från de inledande riffen i Satanic Panic till solot i Nightmares From The Grave och till farten i Seven Hells håller Olsson hög standard och visar att han fortfarande är Sveriges heavy metalkung. Unholy Cross var ett fenomenalt album, medan uppföljaren In The Name Of Metal kändes som låtar som blivit över efter Unholy Cross. Nu, däremot, är det återigen heavy metal-magi. Utan tvekan ett av årets höjdpunkter.

 

Bäst: Nightmares From The Grave på låtsidan, men egentligen är det helheten; det är precis vad jag förväntade mig, och snäppet mer. Massor av pluspoäng.

 

Sämst: Det kan vara titelspåret faktiskt, jag kan bara inte förklara det på något annat sätt än att tyngden, maffigheten och styrkan som skulle öka där, bara uteblev.

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=13773

 

Musikvideo: Bloodbound - Stormborn

AC/DC - Rock Or Bust

Genre: Rock/Metal

Ett band som inte behöver någon introduktion. Ryktena har flugit över sociala medier det senaste året och överdrifter har bevisats sanna. Rock Or Bust är det första albumet utan äldre broder Young. Istället har kusin Stevie tagit hans plats på rytmgitarren. Mycket av förra skivan, Black Ice, var anonymt. Svängig rock n’ roll och mysiga riff. Jag ber till makter ovan att så inte är fallet den här gången. Man minns ju lätt hur episka albumen Let There Be Rock, The Razor’s Edge och naturligtvis Back In Black är; de som stilsatt AC/DC som något mer än svängig rock n’ roll och mysiga riff. Albumen som var det där lilla stora extra. Tyvärr blir man besviken när titelspåret drar igång. Mysiga riff som kunde komma från vilken AC/DC-skiva som helst; svängig rock n’ roll. Inte precis helvetsklockan. Play Ball tar vid och följer samma spår. De flesta låtarna gör det. De håller sig kring tre minuter rock n’ roll. 

 

AC/DC - Rock Or Bust

 

Några som sticker ut en aning är Rock The Blues Away som känns något mer på den melodiska sidan och Dogs Of War, lite elakare fyller den i vad War Machine påbörjade på den förra skivan. Ska också nämna Baptism By Fire som känns mer energisk – ganska mycket mer – än resten av skivan. Självklart har Angus Young en central roll och drar ett solo per låt. Det är så anonymt jag kan uttrycka det, och så anonymt det känns. Inga utsvävande gitarrutflykter och tio minuter solande (som när klassikern Let There Be Rock spelas live) i sikte. Man får precis vad man förväntar sig. När det sedan gäller Stevie Young som fyller i för Malcolm, så blir man absolut inte besviken. Rytmgitarren har samma roll som tidigare i AC/DC och Stevie gör ett bra jobb, utan att utmärka sig särskilt.

 

Brian Johnson är som han alltid varit; rösten låter exakt likadan nu som för trettiofyra år sedan. Charmigt, utan minsta tvivel, och nej, inget att klaga på när det gäller hans insats. Den är vad man förväntar sig av AC/DC. Faktum är att hela Rock Or Bust är det, och… jag som hade hoppats på att blåsas iväg av monumentalt tryck och galna gitarrsolon. Bra musik? Ja. Svängig rock n’ roll? Ja. Exceptionellt? Nej. AC/DC ber ingen om ursäkt, ber ingen om tillåtelse. De gör det de gör och de gör det med energi som är få förunnat. Djuplodande sorgespår i vakan av Malcolm Youngs sjukdom finns inte närvarande på Rock Or Bust; tvärtom gör de det de alltid gjort. Nämligen rock or bust. Det är utan tvekan musik som inte oroar och som tvärtom är menat att rocka bort bluesen, om man så säger. Det funkar på det viset, och för den som inte väntat sig eller hoppats på något mer: perfekt?

 

Bäst: Rock The Blues Away och Baptism By Fire

 

Sämst: Att jag förväntade mig för mycket

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=13767

 

Musikvideo: AC/DC - Rock Or Bust