Bloodbound - Stormborn

Genre: Power Metal

Sveriges i särklass bästa band, med en böjelse för fulsnygga skivomslag, slår till igen med en uppföljare till 2012 års In The Name Of Metal. Det nya albumet heter Stormborn. Ett mustigt intro med talad passage sätter en mörk stämning, som sedan tar vid i första låten, Satanic Panic – som kan råka vara en av de ballaste låttitlarna jag hört. Tunga gitarriff, balla trummor, vansinnig, skriksång och hårdhet utan motsvarighet. Samma spår fortsätter det på genom Iron Throne och stämningen är satt; Bloodbound är här igen. Med fart och tyngd och med melodi och säckpipor. Tacopajälskaren Patrik Johansson, som har så mycket för sig nu för tiden, gapar och skriker på detta, sitt tredje album med Bloodbound. Han låter bättre än tidigare, skrikigare, tyngre, elakare och samtidigt med samma unika charm som innan. Han cementerar bilden av Bloodbound som Sveriges bästa band med den rösten.

 

Bloodbound - Stormborn

 

Titelspåret Stormborn, som känns helt annorlunda. Det känns som om allt plötsligt låter tystare, trots att musiken ska vara tjock som majonnäs. (Det kan vara min absolut sämsta liknelse någonsin.) Gynekologen Pelle Åkerlind bak trummorna, som i sig bör vara en av Sveriges bästa trummisar, gör gott ifrån sig i albumet som helhet, men till och från önskar jag att trummorna låtit maffigare, tyngre. Det märks inte minst i just titelspåret. Trots det saknas det ingen maffighet i andra låtar, som i ovan nämnda Satanic Panic eller varför inte We Raise The Dead. Albumets teman är inte långt ifrån vad Bloodbound redan behandlat; satanisk ondska som skulle göra Attila Dorn från Powerwolf rosig om kinderna och ära till heavy metal som kunde ge Manowars egen Joey DeMaio ståpäls. Det där med onska förresten, i Nightmares From The Grave, när barnakören kommer in så påminns jag om tvillingarna i The Shining. Det kan man ju tolka hur man vill. Dessutom kommer säckpipan in i bilden i låten för en extra dimension. Jag gillar det.

 

Låtmaterialet är starkt; flera sköna låtar har jag redan nämnt. Faktum är att det enbart är ett par stycken som jag inte riktigt tycker sitter där de ska. Främst titelspåret som av någon anledning inte gjorde något för mig. Självklart måste Tomas Olsson, hobbyfiskaren och ledgitarristen nämnas. Låtskrivaren som har så många av Bloodbounds största låtar på sitt samvete. Ledgitarren har alltid varit ett av Bloodbounds starkaste kort – vid sidan av samarbetet med otroligt skickliga sångare – och så är också fallet på Stormborn, från de inledande riffen i Satanic Panic till solot i Nightmares From The Grave och till farten i Seven Hells håller Olsson hög standard och visar att han fortfarande är Sveriges heavy metalkung. Unholy Cross var ett fenomenalt album, medan uppföljaren In The Name Of Metal kändes som låtar som blivit över efter Unholy Cross. Nu, däremot, är det återigen heavy metal-magi. Utan tvekan ett av årets höjdpunkter.

 

Bäst: Nightmares From The Grave på låtsidan, men egentligen är det helheten; det är precis vad jag förväntade mig, och snäppet mer. Massor av pluspoäng.

 

Sämst: Det kan vara titelspåret faktiskt, jag kan bara inte förklara det på något annat sätt än att tyngden, maffigheten och styrkan som skulle öka där, bara uteblev.

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=13773

 

Musikvideo: Bloodbound - Stormborn