TV-spel: Bioshock Infinite

Genre: TV-spel

Jag hann nyligen med att spela ut Bioshock Infinite, som höjs till skyarna och sägs vara det bästa spelet på många år. Tio av tio och nio av tio, överallt. Och jag håller med. Typ. Det är framför allt ett fruktansvärt vackert spel. Staden Columbia är magnifik. Den kvinnliga huvudrollen Elizabeth är inte bara välskriven utan ser ut som en karikatyr, som det är meningen att man ska vilja rädda. Ungefär som småsystrarna i de två tidigare Bioshockspelen.
 
Courtnee Draper som Elizabeth och Troy Baker (honom minns vi och hatar som Kai Leng i Mass Effect 3) som huvudpersonen Booker DeWitt gör fantastiska insatser, men bäst är Jennifer Hale (hon är Femshep. Säger inget mer om det) som halvgalningen Rosalind Lutece.

 

Premium Edition. Alternativt omslag. Hmmmm.....
Premium Edition. Alternativt omslag. Hmmmm.....
 

Gameplay känns som en naturlig uppföljning på Bioshock 2. Saker är desamma, om än i ny tappning. Plasmids har blivit vigors och tonics har blivit kläder. De funkar som förr och de flesta är roliga och gör att spelupplevelsen kan skifta från minut till minut. Tillägget av skylines var ett rent genidrag. Det är fullständigt skitkul att fara och flyga runt på dem! Att Elizabeth hänger efter och hjälper till är också nytt och färskt, så att man slipper bära omkring på en massa livlådor.

 

Som i Bioshock och Bioshock 2 får man veta en massa runtikringhistoria genom ljuddagböcker som man hittar här och där. Tyvärr ger de man hittar ingen riktig substans. Det gäller mest sci-fidelen. För Bioshock är definitivt science fiction. Sci-fidelen bygger på många världarteorin. Alltså att oändliga parallella universum existerar, där allt som händer går åt ett annat håll. Och annat sånt där som jag är för korkad för.

 

Elizabeth och profeten
Elizabeth och profeten

 

I de båda tidigare Bioshockspelen får man göra vissa beslut som påverkar spelets utgång. Det gäller främst småsystrarna, men även andra karaktärer som man får en grundlig presentation av innan besluten ska göras. Dessa beslut saknas i Infinite, så när som på ett enda. Och då har man inte fått den presentationen.

 

Och när Daisy Fitzroy skjuter Fink är det antagligen tänkt att man ska sitta klistrad, men jag har inte fått veta vilka de här människorna är och vad som verkligen driver dem. Inget mer än ytlig information. Kanske måste man bli mer insatt. Man träffar också på handymen, men får aldrig veta varför de är som de är.

 

Just det här med alla tears och olika världar får det att gå lite långt. Att DeWitt och Comstock är samma person, bara ur andra världar känns lite i överkant. Det gör också att känns för mig som om ingenting ska vara på riktigt. Allt känns för mig ganska långsökt och det drar ner på poängen. Jag ska försöka sammanfatta. Gameplay hittar jag inte många fel på. Det är jävligt kul att ränna omkring och utforska.

 

Det är det konceptuella som jag har lite svårare för. Storyn. Jag älskar Rapture. Columbia ger inte samma känsla. Men det är visserligen inte meningen heller. Slutsatsen är att det är ett helt fruktansvärt bra spel med lite konstig story. Åtta och en halv av tio, kanske? Bioshock 2 är det enda som får tio av tio i min bok.

 

Men jag hade hoppats att sångfågeln skulle vara sista bossen.

 

Det ser i alla fall helt jävla fenomenalt utDet ser i alla fall helt jävla fenomenalt ut