Masterplan - PumpKings

Genre: Power Metal

Som alla och envar vet har planeterna ställt sig på linje, kosmos balanserats och några svarta hål täppts igen med typ sockervadd eller något. Power metal-genrens urfäder Helloween har återförenats (nästan; vila i frid Ingo) för en majestätisk turné i pumpans stjärntecken. I kölvattnet från detta uppstår också en episk tragedi. Roland Grapow har nämligen bestämt sig för att tjäna en hacka eller två på återföreningen, medan han står utanför och grätar över att han inte fick vara med. Och med hans nuvarande band Masterplan i kreativt stillestånd fanns det bara en sak att göra; spela in en cover-skiva med en handfull Helloween-låtar från Grapows ämbetstid i det legendariska bandet. Det var en tolvårig period som uppgjordes av fem fullängdare, med kulmination i The Dark Ride (2000). Masterplan är en helt annan sak. Den senaste fullängdaren var sorglig, och därefter kom en liveskiva som inte lämnat några intryck alls. Grapow är en skicklig låtskrivare, som ges prov på enligt några av urvalen här, men också på Masterplans första skivor och den allra första med Serious Black. Han ligger bakom några power metal-hymner av högsta klass, men för att det ska bli något måste han omges av rätt folk. Något som inte stämmer i Masterplan; där finns inte längre någon Uli Kusch, någon Janne Warman eller någon Jørn Lande.

Masterplan - PumpKings

Låtarna är i stort sett samma som Helloweens original, enkelt monterade i Masterplans doningar, med lite fräschare produktion än de tjugofem år gamla originalen. Musikaliskt är de välbekanta, och Grapows teknik fungerar ännu i de bästa stunderna. Still We Go har fortfarande kvar samma intro; det var inte nödvändigt då och det är inte nödvändigt nu. Refrängerna har en förmåga att låta otroligt sega och tröga, något som inte kan attributeras till två punkter. Den första är det jag redan nämnt; bristen på nytt. Kraftigare, framhävda keyboards hade kunnat förvandla storvulna partier till den epik de förtjänat och en i mixen dämpad gitarr hade fått även den stundtals väldigt dolda basen att framhävas. Den andra punkten är sångaren. Rick Altzi ersatte Jörn Lande i Masterplan för fem år sedan och har sedan dess släppt en fullängdare (två om PumpKings räknas) med bandet. Altzi har varken Michael Kiskes himlavalvspipa, Andi Deris charm eller Jörn Landes råa inlevelse. Den förstnämnda bör han inte ens gå i närheten av (varför The Chance är så menlös att den inte ens går att skratta åt). Han duger inte till power metal-vokalist, så att han fortsätter försöka är förbryllande. Karln har haft sina ljusa stunder (Ancestral Dawn, någon?) men vid det här laget är dags att ge upp hoppet. Släpigt, trött och knappt ens en skugga av de stora namn han här försöker nå upp till.

Innan jag blir alldeles för nitisk ska det också låtas bli sagt att Pumpkings har ett par uppvägande kvaliteter att ta i beaktning. Visserligen är det mest indicier, men det ska likväl bli sagt. The Time Of The Oath har den där välpassliga episka bakgrunden mot vilken Grapows gitarr gott kunde fått luta sig i större utsträckning, och som sådan är den även här svår att misslyckas med, medan den underskattade Mankind lyckas förvånansvärt bra. Den har till och med hyggligt bra sång av Altzi. Originalet var ju långsammare även med Kiske, och medan den inte når dit är den nya versionen godkänd. Vidare känns Music, som gjorts tyngre och dovare, mindre som ett experiment och mer som en prickad punkt. Tråkigt bara att den i grunden är en rätt halvtaskig låt. I grund och botten är PumpKings ett uppenbart cash grab som hafsats ihop efter Helloweens återförening med Kiske och Hansen, och det går bara inte att komma ifrån att det känns som om låtarna berövats sin själ. Ett par spår är helt okej, men ingen i sitt rätta sinnesstånd skulle spela PumpKings när originalen står att finna ett par klick bort. Och vem fan samplar Crazy Train till The Dark Ride? Det är ju fullkomligt antitetiskt till vad som gjorde fanstyget så bra från början. Betala inte för det här.

 

Bästa låtar: Mankind, The Time Of The Oath

 

    

 

Lyrikvideo: Masterplan - The Chance

Prospekt - The Illuminated Sky

Genre: Progressive Metal

Den brittiska progressive-scenen är en ofta eklektisk aspekt i genren och har kanske alltid lutat större åt rock än metal. Inom det sistnämnda är det vanligtvis med större fokus på teknikalitet och invecklade strukturer snarare än de melodiska aspekter eller svävningar i extremare riktningar. Betänk härvid Prospekt, ett på ytan ganska typiskt band för genren, som liknats vid landsmännen Haken samt amerikanska Symphony X och med en del paralleller till Dream Theater. 2013 släpptes debuten The Colourless Sunrise, och efter ett par uppdateringar i rostern och filande på låtmaterial släpps uppföljaren The Illuminated Sky. Sångaren och keyboardisten Richard Marshall har ersatts av Michael Morris respektive Rox Capriotti. Den sistnämnde gör ett massivt jobb intill Lee Lulands tekniska gitarrspel, och ger musiken en varmt intensiv känsla. In The Shadows Of The Earths solopartier varvar Luland och Capriotti, med den förstnämnde som främste glassare; det är inte en duell-approach, men ett utbyte där de båda kompletterar varandra.

Prospekt - The Illuminated Sky

Redan från introt Ex Nihilo kommer en intensiv atmosfär vari Capriottis keyboards fyller ut Lulands intrikata riff och leder in i titelspåret. Inledningen däri gör starkt avtryck med progressivt mustiga riff och fyllig bas. Den starka uppbyggnaden visar sig ett starkt kort i det inspirerade låtskrivandet; Prospekt har polerat musiken i ett par år, och det märks i skapandet av en färgsprakande ljudvärld, närstående Hakens moderna touch med den melodiska, nästan power-orienterade ådran från Dream Theaters sentida alster.Morris sång sedermera, smått nasal, påminner en del om en inte fullt power-lutad Tom Braden (Artizan), men har inte samma djupa karaktär som Marshall införlivade på debuten. Han gör i alla bemärkelser en godkänd insats, men likväl är han aldrig albumets hjälte. Ett större djup hade varit önskvärt för att ge större omfång till Prospekts mörkare passager, och ges prov på alltför sällan. Cosmic Emissary får ett snabbt sådant inflik efter solot, och det höjer både låten och Morris själv.

Låtmaterialet är varierat, med skiftande fokus. Längre låtar som Alien Makers Of Discord tar med rätta stort utrymme. Detta med långvindande progressiva passager som inte helt införlivats i de kortare, lite mer koncisa spåren. Lite kortare In The Shadows Of The Earth ger en mer episk känsla i skivans starkaste intro, där Capriotti ger fullt blås mot skitigt starka riff från Luland. Samtidigt kunde skivan kortats ner några minuter då den dryga timmen speltid känns något längre än den faktiskt är, med Titan och två minuter korta balladen Distant Anamnesis som största syndare. Första hälften av japanskt inspirerade Akaibara är långsam och seg, men låten briserar och blir under sin andra hälft snarast magisk; trist att början inte funkar. The Illuminated Sky står aldrig riktigt ut som ett måste höra-album, men om en ger sig hän en lyssning finner en snart att upprepade lyssningar följer ganska naturligt. Dess instrumentala passager är vanligtvis starkast, i mycket tack vare det snygga låtskrivandet och Lulands skicklighet på gitarren; solon och ledpassager är riktigt bra, men också för rytmsektionen som, smått återhållen, ger uppbackning till Luland och den mer teatraliska känslan som Capriottis keyboards ger. Och kanske just därför, att trots alla dessa goda kvaliteter, är debuten strået vassare, med djupare sångregister när det behövs.

 

Bästa låtar: In The Shadows Of The Earth, Alien Makers Of Discord, Cosmic Emissary

 

    

 


Prospekt - The Illuminated Sky

Unisonic - Live In Wacken

Genre: Power Metal

Låt oss klargöra att Live In Wacken inte är ett tillnärmelsevis ambitiöst live-album eller en ur någon som helst aspekt nödvändig release, trots dess många goda kvaliteter. Det är nu tre år sedan Unisonic släppte sin andra fullängdare Light Of Dawn, och alla fyra beståndsdelar har hållit sig upptagna med sina andra sidoprojekt. De båda fokalpunkterna Michael Kiske och Kai Hansen (vi kan väl lika gärna erkänna att ingen hittade Unisonic för att de bara älskar Mandy Meyer i Pink Cream 69) har också kontraktsmässigt framträdesförbud på grund av den pågående Helloween-återföreningen. Att det dröjer ett tag till innan Unisonic släpper en trea är således en självklarhet, och Live In Wacken ämnar enbart visa att de inte lagt hatten på hyllan. Inledningen, med storslagna For The Kingdom, melodiska Exceptional och rökiga My Sanctuary ger en stark start som inte matchas helt under resten av speltiden. Med undantag för några få moment är den övriga setlisten något av en besvikelse, med ett par temposänkande låtar (King For A Day är ju måttligt imponerande i sin seghet) istället för regelrätta ballader.

Unisonic - Live In Wacken

Kiskes mellansnack sträcker sig mest till utropet av ordet ”Wacken”. Kanske har det mesta andra klippts bort, vilket vore förståeligt. Grötigt tyskt mellansnack är väl av föga intresse för den bredare, engelskspråkiga publiken. Undantaget är hans introduktion till Helloween-klassikern March Of Time (en höjdpunkt, uppenbarligen, eftersom den i original är den i särklass finaste kompositionen på låtlistan), då han - på tyska - återminns det glada åttiotalet och hans och kollegan Hansens glada ungdom i Helloween. Den enda andra Helloween-låten är det smått trista valet A Little Time, som ges nytt liv av ett mittparti som infogar en del av Judas Priests ultimata klassiker Victim Of Changes, med själfull inlevelse från framför allt Kiske. (I Want Out och Future World återfinns med gästspel av Kiske på Hansens live-skiva.) Mellansnacket är alltså inte det bästa, men jösses, karlns röst är i bättre skick än någonsin. Låt det därvid inte hysas några som helst tvivel; Live In Wacken visar upp hans fenomenala sång, från det snabba power metal-stuket i For The Kingdom till det mer finkänsliga i Exceptional eller (som nämnt) Victim Of Changes-gästspelet.

Soundet är varken perfekt eller särskilt uselt. Smått burkigt, men med den tydligt charmiga live-känslan som är A och O på en live-platta. Gitarrerna, mästerligt framförda av Hansen och Meyer, känns något dova, framför allt under solon, medan trummorna (Kosta Zafiriou, som hoppade av Unisonic förra året) tar överhanden något. Dennis Wards bas är däremot maffig och framträdande i all rätt, medan Kiske har det naturliga rampljuset. Däremot hade Hansen gärna fått glassa mer, med sin naturliga charm och karisma. Han kommer fram en del på Star Rider, där publiken får hjälpa till i mittpartiet; helt klart rätt sätt att uppleva stjärnritten. Det saknas visserligen ett par småsaker på Live In Wacken; rockiga Never Change Me och inlevelsefulla Night Of The Long Knives hade gjort fina komplement. Vidare står mästerverket Over The Rainbow ingenstans att finna. Minuspoäng. Avslutar gör däremot bandets självbetitlade energiknippe, rappa och uppkäftiga Unisonic, som återfångar energin från början. Det är alltså en timme Unisonic och festivalspelning, med ett par låtar från de båda skivsläppen och två Helloween-klassiker, varken särskilt speciell eller särskilt förkastlig. En timme Unisonic, det finns värre saker. Typ en timme utan Unisonic.

 

Bästa låtar: For The Kingdom, Star Rider, March Of Time, Unisonic

 

    

 

Livevideo: Unisonic - Unisonic