Keldian - Darkness And Light

Genre: Power Metal

Som svävande på kosmiska vågor tycktes det komma ur ingenstans; närmast kultförklarade Keldians fjärde fullängdare. Det har vid det här laget gått ett decennium sedan norrmännens första platta, vari färsk power metal mötte syntrock i en spejsad debut genom Orions stjärnbild. Darkness And Light visar det sig, fortsätter ungeför någonstans där. Albumet spänner vitt mellan de till synes ganska stora genreskillnaderna och visar en mognad och låtförfattarkunskap hos Keldian som vuxit under åren. Från förra plattan, Outbound (2013), har de flyttat in kraftiga mängder 80-talsinfluenser och kraftiga syntar från Arid Aardalen. Där förra skivan gav en jämvikt mellan Aardalens keys och Christer Andresens ledgitarr och smaskiga riff skjuter Darkness And Light in ett massivt överhäng på Aardalens sida. Riffen känns underutvecklade och ofta mest närvarande utan att driva någonstans. Darkness And Light ser ett Keldian som vill återvända något till sina första, välmottagna, plattor, Heaven’s Gate (2007) och Journey Of Souls (2008). Det är samtidigt ett mer samlat album än de första två alstren, som inte tycktes ha någon klar riktning, mer än ”mot oändligheten och vidare”.

Keldian - Darkness And Light

Det finns vissa stunder då Keldian fallerar ganska rejält; när det behövs passionerad ilska och aggression. Märkliga singelvalet Blood Red Dawn, en otäckt samhällskritisk låt, har lite gruffigare riff och nedtonad keyboardnärvaro, men refrängen och inlevelsen känns ändå smått melankolisk, istället för att få blodet att koka. Tretton minuter långa I’m The Last Of Us borde vara en episk, explorativ behemot i klass med The Silfen Paths från förra plattan, men den är långrandig och stundtals trist, med stagnerade melodier och genomgående för långsamt tempo. Det är ändå en godkänd låt, men den storslagna färd genom tid och rymd som Keldian tidigare målat upp med sitt vidspända kanvas står ändå inte att finna, och det gör den smått anonym. Andresen är, när han glänser som mest när gitarren bryter ut i blästrande solon och övertar Aardalens annars väldigt överrumplande sound, som bäst på plattan. Han har några riktigt fina stunder, som solot i The Haunting och framför allt plattans sista minuter i Crown Of Starlight. Där går gitarr och keyboards så snyggt ihop att det inte går att låta bli att hänföras - om ändå hela skivan haft samma intensitet som de sista två minuterna!

Tyvärr finns det inte särskilt mycket engagerande material på Darkness And Light, trots att de flesta låtar har sina riktigt fina stunder. Inledningen är stark - riktigt stark - i Nightfall, melankoliskt melodisk och snygg balans i jämvikten. Crown Of Starlight återkommer också, med den där fulländade avslutningen och genomgående mystralliga melodier. Det är bristen på massiva ledgitarrer och maffiga riff som är Darkness And Lights största brist. Melodier och refränger är medryckande och mysiga och låter helt klart Keldian rakt igenom, men de poppiga trummorna (svårt att tro att där sitter Vreids egen Steingrim och mysplunkar) och det överdrivna syntsoundet gör att plattan låter mindre futuristisk space power metal och mer radiovänlig syntrockpop. Keldian byggdes ju aldrig för hastighet, men en högre växel någon gång vore inte fel. Allt det verkar visa att höjdpunkten som var Outbound var en engångsföreteelse. De mest inbitna fansen lär älska den, och Darkness And Light har verkligen några fina punkter - och ett par riktigt fina punkter - men mest är den bara… ”jaha?”

 

Bästa låtar: Nightfall, Crown Of Starlight

 

    

 

Keldian - Life And Death Under Strange New Suns

Chrysilia - Et in Arcadia Ego

Genre: Folk Metal, Symphonic Metal

Maybe it’s just me, but some tunes just seem to be made for the made for a rainy, dreary autumn afternoon; rain beating on the windows, sky grey and darkening. Chrysilia and their debut album Et in Arcadia Ego certainly fits this category, though in no negative sense of the word “dreary”. The Greek outfit blends symphonic metal with folk themes and a mythological dreamscape, brought to life by vocalist Chryso’s powerful voice and presence. Straight out of opening track By the Gates of Ypsus there seems to be no stopping the immersion brought about by the talented musicianship and thoughtful songwriting that focus not so much on the heavy side of metal, but on the sweeping melodics of classical music and the emotive performance by Chryso. If you are not incredibly picky about the amount of metal in your metal, Et in Arcadia Ego will prove to deliver.

Chrysilia - Et in Arcadia Ego

The symphonic keyboards never really take the upper hand, but rather play a role similar to those of Odysseas’s violin presence, bringing about melodic tinges and great, whirling melodic leads. The instrumental buildup in title track; dense, slow war drums set with an increasing violin melody and atmospheric keyboards just ooze epicness, like the calm before the battle. Then the twist comes, and it’s even deeper, no blast into full force, but an instrumental piece that builds onward with the drums and keys being the main focus - put this track over a war epic like Braveheart and it will not feel out of place. Still, it works best as a mid piece to halve the album lest it become overwhelming, while as a standalone track it might not do best. Instead, the serenely beautiful Desperate Wings or the ‘round the campfire feel of Chrysilia - vocalist Chryso bordering on bardlike - make better on their own. Still, the album is meant to be taken whole, and that’s how it does best. Though the mentioned ones are some of the less metallic tracks on here, there is no shortage of those, either.

Talented guitarist Teo Ross gets more work on his hands in tracks like By the Gates of Ypsus and King of a Stellar War. Still heavy with folk elements however, the music never really seems to let the guitars reach their full potential. The riff work seems underdeveloped and the solos - when they appear - are bland. Perhaps in a natural sense, with the overall focus on John Matzakos’s keys, Odysseas’s violin and of course the operatic vocals of Chryso. Overall however, the blend of metal and classic elements with the folkier tunes is interesting and done well, evidently with a lot of passion and a sense of colorful storytelling. The entire album clocks in at just under 50 minutes (not counting bonus the bonus “operatic” version of Desperate Wings), but if you let it sweep you away it feels longer - in a good sense. Clearly, the album has its small flaws, little things to work on and bits and pieces that aren’t quite up to par with the best parts, but in all Chrysilia delivers a sweet debut; clever, mythological and heavily serene.

 

Standout tracks: By the Gates of Ypsus, Arcadia

 

    

 

Musikvideo: Chrysilia - The Menalon Trail

Sons Of Apollo - Psychotic Symphony

Genre: Progressive Metal

Ännu en ”supergrupp” med Mike Portnoy mitt i smeten? Vem såg det komma? Men vänta, det kommer mer. Dream Theater-veteranen får sällskap av Jeff Scott Soto (ex- Yngwie Malmsteen, ex- Axel Rudi Pell), Derek Sherinian (ex- Dream Theater), Billy Sheehan (Mr. Big) och Ron ”Bumblefoot” Thal (Bumblefoot). Det gör Sons Of Apollo till en minst sagt rutinerad uppsättning, vars debut Psychotic Symphony (jänkarvarning på den titeln) bör resultera i intressant lyssning. Det är ett album som ämnar ge rampljus åt samtliga inblandade, och gör det med ett visst fokus; de får allihop sina solomoment, men utan att någonstans stjäla något från någon annan. Eklektiska influenser från samtliga inblandades historik - och annorstädes - och med liknelser till Symphony X, Haken och Next To None (de sistnämnda för övrigt med Portnoys pojkvasker i betydande roll). Det lutar tungt mot Portnoys trumlinjer. Portnoy-fans vet i den bemärkelsen vad de ska få, och får det också.

Sons Of Apollo - Psychotic Symphony

De längre spåren, kring tio minuter i längd, är uppenbara fokalpunkter i spellistan och är de mest intressanta låtarna. Trots längden hålls de koncisa och spårar aldrig ur.De blandas med mer traditionellt uppbyggda spår. Även de senare har ändå starka progressiva drag; i Portnoys trumlinjer, omvälvande riffstrukturer och intressanta hooks. Coming Home ger en viss The Who-känsla, med flera extra lager tyngd, och Alive ser Soto i en stor roll i en överraskande välfungerande mid tempo-historia. Albumet utgörs av en knapp timmes musik, vari en del utfyllnad tyvärr ingår. Figaro’s Whore är bara en minut gitarrunkande och Divine Addiction är tyvärr ointressant och lättglömd. Mycket av albumets samlade intryck komprimeras slutledningsvis i tio minuter långa Opus Maximus; en instrumental avslutning på albumet, som med intensiva riffprogressioner, intressant rytmsektion och maffiga melodier mått ännu lite bättre om Soto fått lägga till en ytterligare dimension. Thal gör här ändå sin bästa låta på albumet (finns väl inte skäl att klaga på det övriga heller, i och för sig), med stiliga melodier och framför allt en intensiv avslutning med fläskiga riff och storvulen inlevelse.

Inledande God Of The Sun, med sitt långa, intensiva intro och orientaliska influenser på Sherinians keyboards är albumets höjdpunkt. Det är en i många aspekter Symphony X-lik behemot på elva minuter, vari medlemmarnas samlade förmågor och en omättlig energi skapar en tät atmosfär och stark inlevelse som sedermera inte matchas under albumets resterande speltid. Fans av Symphony X kan rent av gilla Psychotic Symphony i mängder, och vore Soto inte intresserad hade Russell Allen passat förnämligt i hans roll. Influenser från det hårdrocks- till AOR-baserade förekommer också, men i mindre utsträckning och då mest i undertoner och genom Sotos sång. Karlns sånginsats på albumet är förträfflig; hårdkantad och inlevelserik. Åren har tvivelsutan skänkt karln en viss dignitet som kommer till sin rätt här. Också övriga medlemmar levererar vad som kan avkrävas dem och mer, inte sällan med pondus, vilket gör Psychotic Symphony (jösses, titeln är fortfarande störtlöjlig) till ett intressant album som kan rekommenderas den progressivt lagde, även om den inte lämnar särskilt stora mängder mersmak. Om resten av albumet höll samma klass som God Of The Sun kanske.

 

Bästa låtar: God Of The Sun, Labyrinth

 

    

 

Musikvideo: Sons Of Apollo - Lost In Oblivion