Angra - Secret Garden

Genre: Power Metal

Brasilianska Angra släppte nyligen sin åttonde skiva, Secret Garden. Med sin progressiva och duktigt utförda power metal har de varit etablerade en längre tid, men utan att övertyga mig med mer än ett par låtar. Därför går jag in i den här skivan med så öppet sinne jag bara klarar av, eftersom att de öppnade mina öron när jag fick höra att de tagit in en ny vokalist. Värvandet av italienska Fabio Lione (som gjort sig känd lika mycket för sitt engelska uttal som för att han är vokalist i ultra-power metalbandet Rhapsody Of Fire) är antingen ett genidrag eller en tabbe av episka proportioner. Det kan bli hur bra som helst, eller bli för mycket Rhapsody och glättighet över det hela. Jag har redan hört negativa saker om skivan, men om man ska tro på källan Love Tyger så innebär det troligtvis att jag kommer att gilla den.

 

Angra - Secret Garden

 

Men många låtar är faktiskt inte jättebra. Inledande Newborn Me och låten Final Light blir rätt så tradiga, när det är uppvisning som gäller från Rafael Bittencourts sida. Andra låtar däremot, som tillåter det att bli snäppet råare, lite mer rakt på, som Black Hearted Soul gillar jag ordentligt. Just i den drar Lione, som är en stor favorit hos mig, till med sitt signum - de klassiska, svävande tonerna - när det passar, men går även utanför mycket av det han gjort med Rhapsody. I avslutande balladen Silent Call kan man ibland svära på att det är Michael Kiske som sjunger! Och i singeln Storm Of Emotions är han bättre än han varit i Rhapsody på mycket länge, när han i refrängen ger uttryck för låtens titel. Tyvärr är låten ingen superhöjdare musikaliskt, där nedtonad bas ska blandas med för mycket gitarrsolande. Ingen mindre än Doro Pesch gästar låten Crushing Room, medan Simone Simons från Epica bidrar med en trollbindande sånginsats i titelspåret.

 

Just de två glänser, även om jag gärna hört Liones röst däri också i titelspåret för att bryta av ge lite variation. Som det är blir det också där så att det är i överkant med musikalisk uppvisning. Crushing Room, och Doros insats och duett med gitarristen Bittencourt klagar jag inte alls på. Musiken vill mer än den kan ge. Skickliga musiker - som Angra består av - kan lätt 'overdo it', och det blir för mycket av det mesta. Så är fallet här, även om det på intet sätt är en dålig skiva. Jag gillar snarare när det är mer rakt på, medan de utsvävande låtarna gärna får bli färre, men inte försvinna helt! När det riffas på i låten Upper Levels gillar jag skarpt, Bittencourt och Kiko Loureiro duellerar snyggt utan att det blir för mycket. Som jag vill ha det. Likaså i låten Perfect Symmetry, som med snabba riff och melodier bygger mycket på Liones sångröst istället för överdrivna gitarrsolon, även om de förekommer. Huruvida Angra är bättre nu än de varit innan är jag inte rätt person att döma, men jag tror mycket väl att detta kan bli ett nytt spår, med en sångare av kaliber bakom mikrofonen kan det leda till spännande platser. Som skivan är blir det absolut inte för mycket Rhapsody. Det blir nog för mycket Angra.

 

Bäst: Fabio Lione och låten Black Hearted Soul

 

Sämst: Det är rätt oengagerande, och - det tror jag att jag varit tydlig med - för mycket

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=13813

 

Musikvideo: Angra - Storm Of Emotions