Angra - Secret Garden

Genre: Power Metal

Brasilianska Angra släppte nyligen sin åttonde skiva, Secret Garden. Med sin progressiva och duktigt utförda power metal har de varit etablerade en längre tid, men utan att övertyga mig med mer än ett par låtar. Därför går jag in i den här skivan med så öppet sinne jag bara klarar av, eftersom att de öppnade mina öron när jag fick höra att de tagit in en ny vokalist. Värvandet av italienska Fabio Lione (som gjort sig känd lika mycket för sitt engelska uttal som för att han är vokalist i ultra-power metalbandet Rhapsody Of Fire) är antingen ett genidrag eller en tabbe av episka proportioner. Det kan bli hur bra som helst, eller bli för mycket Rhapsody och glättighet över det hela. Jag har redan hört negativa saker om skivan, men om man ska tro på källan Love Tyger så innebär det troligtvis att jag kommer att gilla den.

 

Angra - Secret Garden

 

Men många låtar är faktiskt inte jättebra. Inledande Newborn Me och låten Final Light blir rätt så tradiga, när det är uppvisning som gäller från Rafael Bittencourts sida. Andra låtar däremot, som tillåter det att bli snäppet råare, lite mer rakt på, som Black Hearted Soul gillar jag ordentligt. Just i den drar Lione, som är en stor favorit hos mig, till med sitt signum - de klassiska, svävande tonerna - när det passar, men går även utanför mycket av det han gjort med Rhapsody. I avslutande balladen Silent Call kan man ibland svära på att det är Michael Kiske som sjunger! Och i singeln Storm Of Emotions är han bättre än han varit i Rhapsody på mycket länge, när han i refrängen ger uttryck för låtens titel. Tyvärr är låten ingen superhöjdare musikaliskt, där nedtonad bas ska blandas med för mycket gitarrsolande. Ingen mindre än Doro Pesch gästar låten Crushing Room, medan Simone Simons från Epica bidrar med en trollbindande sånginsats i titelspåret.

 

Just de två glänser, även om jag gärna hört Liones röst däri också i titelspåret för att bryta av ge lite variation. Som det är blir det också där så att det är i överkant med musikalisk uppvisning. Crushing Room, och Doros insats och duett med gitarristen Bittencourt klagar jag inte alls på. Musiken vill mer än den kan ge. Skickliga musiker - som Angra består av - kan lätt 'overdo it', och det blir för mycket av det mesta. Så är fallet här, även om det på intet sätt är en dålig skiva. Jag gillar snarare när det är mer rakt på, medan de utsvävande låtarna gärna får bli färre, men inte försvinna helt! När det riffas på i låten Upper Levels gillar jag skarpt, Bittencourt och Kiko Loureiro duellerar snyggt utan att det blir för mycket. Som jag vill ha det. Likaså i låten Perfect Symmetry, som med snabba riff och melodier bygger mycket på Liones sångröst istället för överdrivna gitarrsolon, även om de förekommer. Huruvida Angra är bättre nu än de varit innan är jag inte rätt person att döma, men jag tror mycket väl att detta kan bli ett nytt spår, med en sångare av kaliber bakom mikrofonen kan det leda till spännande platser. Som skivan är blir det absolut inte för mycket Rhapsody. Det blir nog för mycket Angra.

 

Bäst: Fabio Lione och låten Black Hearted Soul

 

Sämst: Det är rätt oengagerande, och - det tror jag att jag varit tydlig med - för mycket

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=13813

 

Musikvideo: Angra - Storm Of Emotions

Orden Ogan - Ravenhead

Genre: Power Metal

Orden Ogan kom jag i kontakt med efter förra skivan, To The End, och det är kul att se att de fått något av ett genombrott - med en planerad spelning på Sabaton Open Air i augusti - och den nya skivan, Ravenhead. Deras stil har tyckts mig ganska egen, med riviga riff, trallvänliga melodier och en vokalist med skitig röst när han vill, och ren sång när han är på humör för det. Det låter inte, som det är, eget, men det har det varit och det har lyst igenom i låtar som We Are Pirates! och The Things We Believe In. Nu är det alltså dags för mig att tackla den nya skivan, som föranletts av den inte helt imponerande singeln F.E.V.E.R. som kändes som att de flörtade för mycket med mainstream för min smak; som att de givit upp en del av det där 'egna'. De vill gärna fylla ut med instrumentala partier som ibland är precis vad som saknades, men som ibland känns helt malplacerade. Det stämmer för singeln F.E.V.E.R. där vi får ett kort stråksolo, innan slutrefrängen tar vid.

 

Orden Ogan – Ravenhead

 

En viktig ingrediens i power metal är melodiska, trallvänliga refränger - ju överdådigare, desto bättre - och det är något som inte saknas. Vokalist Sebastian Levermann är gott skolad och han missar inte många punkter. Just rösten däremot, har jag personligen svårt för. När det gäller gitarrsolon så är det svårt att bli överdrivet imponerad. Själv gillar jag mycket av den varan, men det verkar inte Orden Ogan göra. Ta solot i låten The Lake, som är över på ett par sekunder. Hur bra visar det gitarristens skicklighet? Duktiga riff finns däremot gott om; Evil Lies In Every Man (vars intro får mig att vilja dra täcket över huvudet och blunda tills dagsljuset kommer) bjuder ut rejält, men där också på en riktigt skön trumlinje av Dirk Meyer-Berhorn. Trots det känns låten en aning generisk och oövertygande. Desto bättre är det i exempelvis Deaf Among The Blind och titelspåret Ravenhead. Sammantaget får man en kollektion trallvänlig, bra framförd power metal som ändå lämnar... ett tomrum, och jag har svårt att peka ut exakt vad som bör fylla det.

 

Att den första hälften av albumet är den bättre går inte att komma ifrån, men trots det finns det en sak jag vill påpeka, som gäller hela skivan. Något som Orden Ogan varit bra på. Det är att med musiken förflytta lyssnaren (läs: mig) till en helt annan värld, alternativt tidsperiod. Då tänker jag främst på We Are Pirates (min favoritlåt, från en tidigare skiva), som skeppar ut en på de sju haven med saltstänk och nergrävda skatter. Med Ravenheads omslag och musikvideon till singeln i åtanke är det lätt att en försjunks i ett övervuxet träsk, där mörker och oävet vatten lurar för att dra ner den ovarlige i fördärvet. Ta exempelvis orkestraliska orglar som inleder Sorrow Is Your Tale - i vilken Joacim Cans gästsjunger för att skapa en skön duett, ty rösterna bryter varandra effektivt, med Levermanns råare stämma mot Cans rensång - och singeln F.E.V.E.R., eller den kusliga inledningen till Evil Lies In Every Man. Detta är en stämning som fortgår från albumets början till dess slut; albumet ger en enhetlig känsla utan att låtarna blir för lika varandra. Huruvida de gått ifrån sin egna stil är svårt att avgöra, för steget är isåfall inte ett jättekliv. Här finns kvalitet, någonstans i träsket, men jag är inte övertygad om att Orden Ogan är Tysklands bästa power metalexport.

 

Bäst: Titelspåret Ravenhead satt som en fläskläpp

 

Sämst: Here At The End Of The World var bara blaha

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=13810

 

Musikvideo: Orden Ogan - F.E.V.E.R.

Blind Guardian - Beyond The Red Mirror

Genre: Power Metal

Det har dröjt fem år sedan Blind Guardians senaste skiva, At The Edge Of Time, och det är nu äntligen dags för uppföljaren Beyond The Red Mirror, som är en tematisk uppföljare till den för bandet klassiska Imaginations From The Other Side. Skivan, som är bandets tionde, inleds medelst gregoriansk sång, i begynnelsen av den nio minuter långa The Ninth Wave, som öppnar albumet med storslagna arrangemang och typiska Blind Guardian-melodier. Storslaget orkestraliskt; symfoniskt som man förväntar sig av sentida Blind Guardian, där gamla tiders speed metal är som bortblåst. Därpå tar singeln Twilight Of The Gods vid, vilken känns hälften rörig och hälften precis på pricken. En omedelbar favorit blir Ashes Of Eternity, där vissa spår av tyngre metall uppstår, utan att den för den sakens skull bryter sig ur albumets symfoniska helhet.

 

Blind Guardian – Beyond The Red Mirror

 

Hansi Kürsch visar att fem år sedan den senaste skivan inte har påverkat hans röst negativt ens lite, lite grann. Han sätter alla partier precis som alltid; höga register i bakgrundssången och de mörka delarna med sin karakteristiska stil och cementerar albumet som en värdig uppföljare, inte bara till förra skivan, utan även Imaginations From The Other Side - trots de musikaliska skillnaderna däremellan. Rent musikaliskt föredrar jag själv de riffbaserade låtarna, framför de som bygger på symfoniska och orkestraliska upplägg. Ovan nämnda Ashes Of Eternity är en, men också The Holy Grail, som påminner om något som skulle kunnat dyka upp på Somewhere Far Beyond; snabba riff, tunga trummor och hård men melodisk sång av Kürsch.

 

Albumets längd - över 70 minuter - tillåter att bandet svänger ut en del, musikaliskt. Där ryms både snabba, eldslickande gitarrsolon och majestätiska keyboardleads i en och samma låt. Och alltid med Kürschs stämma som grädde på moset. Trots det är jag inte alltid världens största beundrare av när Blind Guardian invecklar saker och ting för mycket. Det har sin skönhet på många ställen, helt klart, som i åtta minuter långa The Throne, men kan ibland bli för mycket som exempelvis i Prophecies. På det hela tycker jag däremot att det var mer av den varan på förra skivan, så Beyond The Red Mirror håller sig förhållandevis bra på den biten.

 

En låt som verkligen inte biter är den korta balladen, Miracle Machine, som enbart vill visa upp Kürschs lager-sång. Själva sången går inte att gnälla på, men låten ger ingenting mer än ett kort avbrott. Men som lyfter de bra punkterna upp mer än vad de sämre tynger ner. Helheten blir till en inte helt ny riktning för Blind Guardian, men inte heller bakåtsträvande. För mig känns det som om den sammanfattar albumen tillbaka till Nightfall In Middle-Earth. Huruvida Beyond The Red Mirror överträffar någon av dessa skivor kan jag inte avgöra efter en kort genomlyssning - eller ens ett par - men att det är en grym skiva i äkta Blind Guardian-signum bör inte gå att ta miste på. Alla ingredienserna finns där; en ljudfest för äkta power metalfans där hela Blind Guardians kvalitet sätts upp, bjuds ut och älskas. Verkligen trollbindande.

 

Bäst: The Holy Grail

 

Sämst: Miracle Machine

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=13806

 

Lyrikvideo: Blind Guardian - Twilight Of The Gods