Septerra - Freedom Of The Dark One

Genre: Progressive Metal

Brasilianska Septerra formerades för över tio år sedan. Efter många om och men är nu det independent-släppta första albumet här; Freedom Of The Dark One. De är en country 'n' western-orkester utan dess like, mycket beroende på att de spelar progressiv power metal. Introt Nightfall hade de nog bara med för att de gillade namnet, för det är på alla sätt bara ett intro till första låten, Nightmare (The Terror From Within), som klippts loss. Men redan där börjar kvalitativt riffande och det är aggressiv power metal av den mörkare sorten som står att vänta. Det blir uppenbart redan i introt att Bruno Maistrello har fått mycket att göra, i egenskap av Septerras yxman. The Well Of Nothingness blandar feta, mörka riff med långsamma, akustiska partier, men trycker långsamt och obönhörligt framåt. Temposkiften och ombytlig atmosfär vägleder den första hälften, för att sedan explodera i stentuffa riff och blästrande solo. Maistrello får ofta visa sin expertis i flera kategorier.

Septerra - Freedom Of The Dark One

Thrashigare låtar som Forlorn Hope och melo-thrashiga Dark Symphony har också den saken gemensamt; Septerra håller sig inte till samma spår ens i enskilda låtar. Temposkiften och snabba övergångar snabba, massiva riffpartier mer tuff sång till hemsökande långsammare bitar. Renata Salles är en begåvad sångare, som förstår att använda sin röst effektivt. Den ligger naturligt åt det mörkare hållet, och för att matcha musiken håller han den där, trots att han säkert lätt skulle kunna gå uppåt. Han fluktuerar visserligen en del, men är stabil som sämst och chockartat tuff på sina ställen. I de lite skrikigare partierna kan han påminna lite smått om Bloodbounds egen Patrik Johansson, men det går över. Det bästa hos honom, är att han hittat stämningen i musiken och lyckas förhålla sig till den. Det är något som inte alla klarar av.

Beneath My Skin ser en ökning av keyboarden, som lagts över några riff och ger ännu en annan dimension. Septerras sätt att väva in keyboarden snyggt och oftast låta den vara underställd Maistrellos gitarr är föredömligt. Å andra sidan ska inte underskattas hur keyboarden kunnat användas för att skapa atmosfärisk inlevelse, speciellt i det tematiska mörker som Septerra förhåller sig till. Här har den inte utnyttjats till full potential, men det kan ju vara jag som är petig. Jag vet inte riktigt vad som förssiggår i Sacred Gates, med det helmysko rytmpartiet i verserna. Någon sorts rysk electro-polka, skulle jag gissa. Det låter inget vidare, men Salles visar vad han går för under låtens längd; från mörka, nästan gutturala domedagspartier till inlevelsefyllda skrik. Låten utvecklas, men den är förstörd från början, tyvärr.

Keeper Of Dreams har ett långt, sprakande intro som efter hundra sekunder blir till ett semi-akustiskt balladliknande mästerverk med tydliga folkinfluenser och melodisk inlevelse. Inte den heller håller sig i gungan, utan briserar med ett growl och pendlar sedan mellan behemot-liknande tyngd och det där finkänsliga. Den - liksom skivan i helhet - utmanar på flera plan och går helt klart hem. Progressivt helt klart, men att helt kategorisera det som power vore fel, för här finns fler element att ta del av. Ett varierat album, mycket kompetent och med full förståelse för bandets styrkor. Som det är, egentligen ganska grundläggande, men med potential. Skivan når en timmes längd, vilket kanske inte är helt nödvändigt; en del utfyllnad - och den experimentella Sacred Gates - kunde ha klippts bort för en lite mer enhetlig, koncis upplevelse. En upplyftande debut i mörkrets tecken, och jag hoppas på att det inte blev det sista vi hörde.

 

Bästa låtar: Keeper Of Dreams, Dark Symphony, Nightmare (The Terror From Within)

 

    

Read the review in English

 


Septerra - Nightmare (The Terror From Within)

Serenity - Codex Atlanticus

Genre: Power Metal

29 januari 2016 ser en mängd släpp. Först och främst Avantasia, men även Dream Theater, Cauldron och Eternal Of Sweden. Och, så klart, Serenity, som släpper sin femte fullängdare. Österrikarna har alltid haft en känsla för dramatik och fantasy, med legender och odödlig kärlek i fokus. Det märks direkt i introt - som också är titelspåret - som gott kunde varit film- eller tv-spelsmusik. Bombastiskt och överdådigt, och i stark kontrast till hur Follow Me sedan inleds; medelst simpel pianoslinga. Låten blir sedan något Kamelot-isk i känsla och tonläge, om än något mer lättstämd tack vare Georg Neuhausers sångröst. Lite snabbare och tuffare vill det sig musikaliskt i Sprouts Of Terror och Fate Of Light. Med snabba rytmsektioner och till och från ett par tuffa riff, men samtidigt med melodiska refränger lyckas det bli en skön avbrytning mot de mer symfoniskt bombastiska inslagen.

Serenity - Codex Atlanticus

Singeln Iniquity plockar återigen fram känslan för filmmusik, när storslagna symfoniska element som hämtade ur Pirates Of The Caribbean läggs över midtempo-rytm och matiga riff. Neuhauser låter något återhållsam i refrängen, kanske för att släppa fram bakgrundskörer och alla de musikaliska elementen mer. Låten funkar bäst i de instrumentala partierna. Cris Tían gör sin första skiva med Serenity, efter att han förra året ersatt gitarristen Thomas Buchberger. Också Clémentine Delauney som gjorde en bra insats på förra skivan, War Of Ages (2013) har tackat för sin tid i Serenity, men inte ersatts, utan Georg Neuhauser huserar själv på området ledsång. Tían gör till och från en ganska anonym insats, medan han i vissa ögonblick lyckas dra till ett episkt solo här och där, främst i Caught In A Myth, som besitter ett riktigt monster till solo. Riff hanterar han allra snyggast i Fate Of Light, medan han ofta hamnar i viss skymundan för de symfoniska keyboardelementen och poppigare partier. Tyvärr, kan sägas, för gitarrdrivna partier är något som Serenity gör bra.

Neuhauser låter ibland skrämmande lik Tony Kakko (Sonata Arctica). Både på gott och ont, eftersom en gärna vill att sångaren är egen. Samtidigt är Kakko så bra att en liksom inte klagar över det. Till och från visar han upp en svårslagen skörhet, som i Iniquity, vilken ger det bombastiska i musiken ett annat djup. Flera av låtarna börjar lite i smyg med halvsmöriga keyboards, så en vet aldrig när det står ballad att vänta. Reason är en sådan låt, som sedan briserar i högdragna element, för att sedan bli småpoppig mysmetal utan något större värde bland de bättre låtarna. Balladen, smörig som bara den, kommer istället i My Final Chapter, och tillför ännu mindre till helheten. Otroligt typisk, och lätt att hoppa över. Semiballad blir det också i The Perfect Woman, som gästas av Amanda Somerville (Trillium, Kiske/Somerville), men låten är löjlig i uppbyggnad och gör inte hennes förmågor rättvisa. Hon borde ha fått vara med på Avantasias skiva istället.

Vi har hört förr hur Serenity har en dragning mot det episka, men trots det väljer de även nu på sitt femte alster att hålla låtarna i radiovänlig längd, utan att något verkligen får ta tid på sig. De längsta låtarna här, är inte mer än fem och en halv minut i längd. Det är synd att ett band med både kapacitet och passion inte låter ta ut ett riktigt äventyrssving, speciellt när det, framför allt i låtar som Iniquity och Caught In A Myth, låter som om de verkligen, verkligen vill. Låtarna går i sådana tankebanor, men hålls koncisa istället för att progressivt uppnå något större och mer utmanande för både musiker och lyssnare. Trots några keepers i låtmaterialet är det här inte skivan som kommer att omvända någon. Lika lite som det är skivan som cementerar mig som ihärdigt fan av Serenitys halv-mainstream, halv-filmsymfoniska power. Men det är en inte allt för sjåpig power-platta.

 

Bästa låtar: Caught In A Myth, Fate Of Light

 

    

 

Lyrikvideo: Serenity - Iniquity

Avantasia - Ghostlights

Genre: Power Metal

Många saker förbluffar mig när det gäller Avantasia. För det första, fansen. De som förväntar sig en ny Metal Opera, trots att de vet att de inte får någon, och sedan gnäller över att de inte fick någon. För det andra, hur Tobias Sammet tycks kunna överträffa sig själv gång på gång. Vi börjar från början. Mystery Of A Bloodred Rose har kallats ett uselt val till singel. Fullständigt begripligt. Den luktar mer köttfärslimpa än Meat Loafs armhålor, och är den enda låten på skivan där Sammet alena hanterar ledsången. Men det gäller att begripa att Sammet i Edguy aktivt tagit avstånd från epitetet "power metal", och nyligen kallade Avantasia för bombastisk rock. Kortfattat, han vill bli mer mainstream och är inte feg att göra vad många skulle kalla selling out. (Ja, det var ju låten han skrev när skivbolaget ville att han skulle ställa upp i Tysklands uttagning till Eurovision Song Contest.) Jag var inte alls överdrivet förtjust i Mystery Of A Bloodred Rose när jag först hörde den, men den växer. Inte till oanade skyar, men till en mysig trudelutt. Låten, som inleder skivan, följs av en oanad varieté, där Jørn Lande (Jorn, ex- Masterplan) har en stor roll.

Avantasia - Ghostlights

Det som av många kommer att kallas huvudnumret är tolv minuter långa Let The Storm Descend Upon You, vilken påminner en del om Masterplan. Sjukt snygg, även om Lande inte har riktigt samma stil som i The Scarecrow från skivan med samma namn (2008). Ghostlights är ett i högsta grad varierat album, till stor del på grund av de många gästsångarna. Om en känner för att vara extravagant kan en kalla det "spretigt". På tidigare skivor har gästsångarna gestaltat karaktärer som återkommit i flera spår även på samma skiva, med vissa undantag för sångare som bara hörs på en låt. Nu är det många fler gästsångare, och de flesta dyker bara upp i duett med Sammet själv på varsin låt. Dee Snider (Twisted Sister) har en otroligt mogen röst, trots att det är allt annat än vad en förväntar sig. Tyvärr känns The Haunting som en blekare version av Death Is Just A Feeling (från skivan Angel Of Babylon (2010)), med den läskige Jon Oliva (Savatage) i huvudrollen. Snider är bra, det är musikaliskt som låten aldrig lyfter. I Seduction Of Decay hör vi Geoff Tate (Operation Mindcrime, ex- Queensrÿche). Bottennapp. Värre än att sakna AC i bilen i tjugo minusgrader.

Därefter följer bland det bästa material Sammet skrivit; hans förmåga att antingen skriva musik som passar gästsångaren som handen i handsken, eller sätta rätt gästångare i rätt låt, är näst intill kuslig. Gothrockiga Draconian Love med Herbie Langhans (Sinbreed) lyckas förvånansvärt bra, och växer för varje gång en hör den. Isle Of Evermore är en ganska typisk ballad, och tråkigt nog har Sammet valt att låta Sharon Den Adel (Within Temptation) sjunga just den. Hon kan så mycket mer, och i jämförelse med vad hon gjorde på Metal Opera-skivorna (också ballader...) sticker inte Isle Of Evermore ut. Vidare måste vi prata om Sasha Paeth. Inte bara är karln en producent av kvalitet, utan också en kriminellt underskattad musiker. Gitarren främst, och det är den han spelar i Avantasia (liksom han gjorde i Heavens Gate). Hans riff är ofta det som lyckas ge musiken rätt stämning, från det där mörka, till det där episkt högdragna. Solon som de i titelspåret och det nästan återhållsamma lirandet i Let The Storm Descend Upon You känns ju nästan som ren uppvisning.

Avantasia turnéuppsättning ca 2012

Oliver Hartmann (ex- At Vance), som spelar massor live med Avantasia, gästspelar också som ledgitarrist i ett par spår, liksom Bruce Kulick (ex- Kiss). De glänser som allra starkast i Babylon Vampyres, som ger lite vibbar av Edguys Age Of The Joker-skiva (2011). Högt tempo, glänsande power metal. Medan jag inte direkt kan påstå att någon sångarinsats är dålig, finns det en som höjer sig - naturligt - ett steg över de andra. En man som är mer rädd för power metal än Sammet, men som ändå återkommer till genren gång på gång. Good guy Kiske. Om någon tvivlade på Sammets förmåga att skriva power metal försvinner det tvivlet genast i titelspåret och Unchain The Light, förgyllda av Michael Kiske underbara stämma. Framförallt titelspåret är ett utmärkt exempel på perfekt power metal, med Kiske i spetsen och melodiska hooks och ledgitarrspår av Paeth. Tyvärr har väl inte Kiske riktigt lika mycket matieral som på förra skivan, men att höja nivån som han gör är anmärkningsvärt.

Sammet har som sagt flutit iväg från power metal, men han har inte lämnat det helt. Ghostlights visar tydligt att den sidan finns kvar. Samtidigt visar Sammet hur han behärskar andra intilliggande genrer. Hans bombastiska rock lyckas få en egen identitet på det här, lite mörkare, Avantasia-albumet. Medan balansen är otroligt snygg, särskilt i Let The Storm Descend Upon You, och det finns otroligt välskrivna och snyggt framförda rockigare spår - A Restless Heart And Obsidian Skies, med Bob Catley (Magnum) ska nämnas - är det ändå power metal-låtarna som är bäst på skivan; Master Of The Pendulum, Unchain The Light och framför allt titelspåret. Vissa gästsångare kunde ha hoppats över, och ersatts med Kiske istället, men hitta den låt som inte skulle bli bättre om Kiske var med. Exakt. Den låten finns inte. Ghostlights är en skiva som inte tycks följa ett klart utstakat spår, som The Mystery Of Time (2013). Den är spretigare. Men variationen är, i mitt enkla tycke, en fördel. Här finns ingen Stargazers, men likt förbannat tror jag att Ghostlights kan ligga ikapp med Angel Of Babylon när det gäller Avantasias fetaste alster. Det kan vara Tobias Sammets magnum opus.

 

Bästa låtar: Let The Storm Descend Upon You, Ghostlights, Unchain The Light, A Restless Heart And Obsidian Skies, Master Of The Pendulum, Babylon Vampyres

 

    

Read the review in English

 

Lyrikvideo: Avantasia - Ghostlights