Alarion - Waves Of Destruction

Genre: Progressive Metal

Waves Of Destruction är nederländske Bas Willemsens  - under moniskern Alarion - debutskiva, och något han hanterar till stor del på egen hand. Ett storskaligt, ambitiöst verk tack vare karlns dramatiska låtskrivarteknik och en del högdragna element. Willemsen har också vett nog att inse när han behöver hjälp utifrån, och listan över albumets gästartister är således gedigen. Kvalitativ progressive metal bördig ur tulpanernas förlovade väderkvarnsrike är inget vi inte hört förr, då Arjen Lucassen och hans Ayreon uppenbart inspirerat Willemsen i Alarion. Trots det står den sistnämnda på egna fötter här. Två av låtarna är intron till de därpå följande, och medan de bryter av tempot lite och inte bygger upp till huvudnumret i mer än ett stråk av narration och en ljudeffekt och i någon halvmesyr, så är de inte antitetiska till helheten, utan passar ändå in.

Alarion - Waves Of Destruction

De båda låtarna som har intron, är skivans längsta och mest ambitiösa. Långa, progressivt uppgyggda spår med avlösande lugna och lite tuffare partier. Melodiska partier med välanvända keyboards och solon är effektfulla, men många riff är något underväldigande och det känns ofta som om det inte finns några riff alls att tala om. När det väl dyker upp ett snyggt riff - som mot slutet av långa Waves of Destruction: Struggle for Survival är det pondus och ett tufft sound, så potentialen finns uppenbarligen. Undantaget - det otroligt snygga undantaget - är A Life Less Ordinary, vars crunchiga riff och blästrande solon blåser bort alla tvivel på att Willemsen inte skulle kunna lira. Tydligt är däremot att Willemsen hellre bygger upp sin musik på snygga leads, spännande orkestration genom gästpianister och violin, samt intressanta gästsångare.

Främst Damian Wilson (Threshold, Star One), som hanterar de flesta spåren - och gör så med både inlevelse och karisma, då han känns ganska intim med musiken. Bäst är han i de snabbare med Colourblind som höjdpunkt, samt den storslagna tiominutersbesten The Whistleblower: Vindication. Melodiska refränger och vassa hooks sätter han snyggt, men kanske utan att lämna sin trygghetszon för mycket. Också Irene Jansen (Ayreon) - yngre syster till den betydligt mer välkända Floor - står för ett starkt inhopp, i en känslomässiga men hårdkantade Turn of Fate. Låten blandar Willemsens långdragna leads med ett subtilt pianospår av Tom Gorissen (Hymir), och når kanske inte helt fram till sin potential, men Jansen levererar på sin punkt. Som bonusspår finns den också i akustisk veva - börjar ganska trökigt, trots ytterligare skönsång av Jansen, men utvecklas till något ganska effektfullt. Ballader är trots det knappast skivans bästa sidor, då Clash With Eternity är långsam och trög och näst intill helt bortkastad tid.

 

Majoriteten av låtarna här är prickfria spår som bör gå hem hos gemene progressive metal-fan, men Waves Of Destruction kunde gott må bra av lite trimning. Ett par av låtarna är trots allt inte alls nödvändiga. Däremot är ambitionen bakom att berömma. Ingen liten del av albumets tjusning ligger i Willemsens kompetenta låtskrivande och småsubtilt dramatiska känsla. När Alarion lyfter från marken då tar det fart. De bästa låtarna här är otroligt starka, och när avslutande The Whistleblower: Vindication (förutom ovan nämnda bonusspår) går ut i lågor är känslan på topp. Av de ögonblicken går det inte att få nog.

 

Bästa låtar: Colourblind, A Life Less Ordinary, The Whistleblower: Vindication

 

    

Read the review on the Metal Archives

 

Lyrikvideo: Alarion - Chains Of The Collective

Sunburst - Fragments Of Creation

Genre: Power Metal, Progressive Metal

Redan de gamla grekerna insåg ju att det något mer nutida Grekland skulle bli en samlingspunkt för allehanda aggressiv power metal. På senare år har det sprungit upp en hel del musik - och nämnvärda är väl ändå Firewind, trots att de är ganska blasé vid det här laget. Bland det nya finns Sunburst, med debutalbumet Fragments Of Creation. Progressivt med starka känslor av Pagan’s Mind - riff som känns som om norrmännen själv kunnat skriva dem finns på ett par platser - samtidigt som det inte saknas power som kan utgöra rival åt vilket euro power-band som helst. Det är inte flower metal, med glättiga och tralliga refränger, utan en mörk, stämningsfylld ljudbild som fyller tomrummet. Vasilis Georgious närmast Roy Khan-lika röst, med små, men tillfälliga, stick av Matt Smith, kaptiverar och sveper med i inlevelsefull stämning, som varken viker sig för de känslomässiga aspekterna eller de maffigt tunga spåren. Georgiou är utan tvekan en vokalist att hålla öronen öppna för. Hans väldigt kraftiga stämma är något helt eget.

Sunburst - Fragments Of Creation

Skivan gästas av den högst kapable Bob Katsionis (Firewind, Outloud) vars kompetens ämnar ge ett fylligare sound. Hans keyboards kanske ligger något begravda i mixen men gör sig ändå märkta på ett snyggt sätt utan att komma i närheten, eller ens försöka, ta rampljuset. Istället är det Gus Drax imponerande gitarrspel som sticker ut och håller musiken drivande. Det känns inte för ett ögonblick som om han inte har musiken helt i sina händer; starka riff leder till maffig stämning, samtidigt som han lägger snirklande leads i de snabbaste spåren, tufft och obevekligt. Solon som håller högsta klass, och licks som fyller varhelst han rör vid en sträng. Beyond the Darkest Sun ser Drax i det närmaste på egen hand. Ett svindlande solo i eget maner, fyllt vid sidan, av progressiva riff. Framför allt osedvanligt modigt att våga lägga ett instrumentalt spår på en debutplatta. När sedan den därpå följande Forevermore inleds i snarlikt stuk är det svårt att lägga band på pluspoängen. Den sistnämnda övergår ändå i en midtempohistoria byggd på mörka riff och en känslomässig sånginsats för ett starkt nummer på egen hand.

Från den första skivhalvan med inledande spår som Out Of The World, Dementia och den känslomässiga och snygga Lullaby leder skivan genom svärta, ljus och mellan massiva riffväggar och Drax oändliga leads. Mest anmärkningsvärd är kanske ändå den imponerande avslutaren, Remedy of My Heart. På 12 minuter är den ett imponerande försök, kanske inte helt i hamn, men leder fram, utvecklas och blir en stark upplevelse. Mer symfonisk än resterande material i uppbyggnad är det en utstickare av rang, som inte litar på konventionell låtuppbyggnad, men ändå fångar in och gör ett storslaget verk. Det imponerande i debuten som är Fragments Of Creation ligger i hur tajt Sunburst känns som band, och i starka individuella prestationer av framför allt Georgiou och Drax. Jag tvivlar storligen på att Drax kan se en gitarr utan att bränna av ett spontant solo, och om det vi börjat se av Georgiou på sistone är en indikator för något alls, så lär vi se mycket mer av honom. Helst också inom en snar framtid.

 

Bästa låtar: Out Of The World, Lullaby, Forevermore, Remedy of My Heart

 

    

 

Musikvideo: Sunburst - Out Of The World

Valerian - Stardust Revelation

Genre: Power Metal

Inled med ett överlångt, trökigt intro och avsluta med ett överlångt, trökigt outro och du har halva din power metal-skiva färdig. Ungefär så tänkte nog Valerian med sin debut Stardust Revelation. Indonesisk power metal är föga mitt mest studerade ämne. Låter det i stort som Valerian, kan det beskrivas ungefär som något mellan finsk melodisk power och den italienska, högtravande stilen. Elegy of the Unspoken Words är kanske skivans bästa satsning på feta riff och melodisk speed-hastighet. Daniel Natjaards keyboards här - och i mångt och mycket på övriga delar av skivan - är en höjdpunkt, då han levererar med känsla och fingerfärdighet. Just Elegy of the Unspoken Words är också skivans bästa spår gitarrmässigt. Det något korta solot skivans bästa, och riffen som avslutar låten med punch och kraft, trots ett något urholkat sound.

Valerian - Stardust Revelation

Ridwan Vincentius - en mycket anmärkvningsvärd herre - har en kvalitet som i sina aggressivaste stunder påminner en del om Tony Kakkos, som i snabba Symphony of Endless Desire. Det bryter - något udda - mot den mer harmoniska bakgrundssången. Han ger också sken av en thrashigare, nästan skrikig, ådra, som musiken inte alls reflekterar. Vincentius kan kännas malplacerad på sina ställen. En vokalist med känsla för att flöda bättre med musiken hade varit önskvärd, men när Vincentius så vill, så kan också han låta hyfsat. Ändå blir det mer och mer uppenbart ju längre skivan går; Vincentius passar inte. Titelspåret Stardust Revelation sticker som mest ut, då det huserar skivans bästa melodier och bästa refräng - med godkänd insats av Vincentius, icke desto mindre.

Hela produktionen hade behövt mer styrka, för att leverera all den aggressivitet som framför allt Vincentius vill förmedla. Också den punkten hade kunnat undvikas, eller åtminstone mildras, med en mer passande sångare. Låtskrivandet blir också det tunnare ju längre skivan lider. Trots en speltid på bara dryga 40 minuter räcker inte det bra materialet till helt och hållet. Medan skivan gärna får snurra en gång eller två blir den snabbt mest tjatig, och uppenbart är att inget särskilt memorabelt står att finna. För trots några i stort godkända låtar finns ingen låt som går utan brister. Återkommande, naturligtvis, saknaden av en sångare som passar musiken. Och så finns det så klart låtar som bara är fullsändigt menlösa oavsett. Valerian hade utan tvekan mått mycket bättre av att klippa ner skivan och släppa den som EP på fyra, fem spår. Då hade ett tätare sound kunnat prioriteras, och det hade hjälpt storligen. Och en ny sångare. Fan vad jag hakade upp mig på det.

 

Bästa låtar: Stardust Revelation, Elegy of the Unspoken Words

 

    

 

Valerian - Heroes Land Odyssey