Kiske/Somerville - City Of Heroes

Genre: Rock/Metal

Kiske/Somerville är en melodisk metal/power metal-hybrid som skapades av en skivbolagsdirektör med dollartecken i ögonen. Andra albumet, City Of Heroes, är efterlängtat och har låtit vänta på sig på tok för länge. De är två av hårdrocksvärldens bästa röster; Amanda Somerville dyker upp lite varstans; Trillium, Aina och ungefär en miljon gästframträdanden, där insatserna för Avantasia (främst live) bör nämnas. Michael Kiske behöver ingen introduktion. Precis som innan är det Mat Sinner och Magnus Karlsson, bägge kända från Primal Fear, som står för musiken bakom de två huvudaktörerna, på bas respektive gitarr och keyboards. Tjeckiska trummisen Veronika Lukešová gör sitt första framträdande och har i de båda musikvideorna som redan släppts visat upp stor energi. Redan från första ögonblick tar albumet fart för att visa upp att samtliga inblandade har energi och inspiration för det här projektet.

 

Kiske/Somerville - City Of Heroes

 

Det verkar som om Kiske fått lämna rum för Somerville, inte enbart i låtskrivningen utan också i produktionen. Somervilles röst hörs helt enkelt mer och det är ofta hon som får hantera de sköna refrängerna. Hon gör en riktigt snygg låt i Rising Up. Självklart har Kiske sina stunder också, men man ska inte förvänta sig några falsetter eller utsvävande sångeskapadar från hans sida. Det är mer återhållsamt och han kunde gott ha fått ta lite mer utrymme. Då och då verkar han mer ha rollen som bakgrundssångare. Han gör ändå fina och snygga insatser i låtar som Last Goodbye och avslutande Right Now. Som tur är består inte skivan enbart av hyllningar till Kiske och Somerville, utan bjuder också till på ett gäng legitimt grymma musikaliska insatser av de övriga tre. Framför allt Karlsson tillåts glänsa, som den fenomenala gitarrist han är och till på det har han i låtar som Rising Up och Run With A Dream lagt schyssta keyboardstämmor till de tunga riffen för att skapa en lättare stämning. Gitarrsolon råder det heller ingen brist på, utan han bjuder till i varenda låt. Lukešová visar också att energin inte bara är på film; hennes trumspel är tight och snyggt med precis tyngd för att tillgodose Sinners och Karlssons bas och gitarr, albumet igenom.

 

Skivan verkar vid första lyssningen sakna svaga spår, även om vissa sticker ut mer än andra. En positiv överraskning är att de två första låtarna, City Of Heroes och Walk On Water, som ju släpptes som musikevideor på youtube för ett tag sedan, är snäppet svagare än det mesta som följer dem. Det är helt enkelt ett album som är jävligt kul att lyssna på och som inte misslyckas med att göra en glad. Salvation är ett snyggt spår som bjuder på schyssta sångmelodier blandat med snygga riff och ett nästan egotrippande gitarrsolo av Karlsson. Lights Out är skönt melodisk, upptempo och i allmänhet jävligt mysig att lyssna på. Den påminner en aning om Don't Walk Away från första skivan. Ocean Of Tears är en ballad och är skivans svagaste spår. Den är, trots Somervilles snygga sång och en bra refräng av Kiske, inte särskilt engagerande och lyckas inte bli så där vacker som den har för avsikt att bli. Den smäller till lite och lyfter till andra halvan, men utan att det räddar låten helt. Men den förtar inte helheten för det. City Of Heroes är nog bättre än första skivan. De snygga musikaliska insatserna och Amanda Somerville på absolut topp försäkrar det. Det är helt enkelt en himla fröjd att lyssna på skivan, från början till slut är det bland den bästa feel good-musik jag hört. En av årets skivor, sanna mina ord. Duktig skivbolagsdirektör.

 

Bäst: Amanda Somerville och låten Rising Up

 

Sämst: Lite för lite Kiske

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=13859

 

Musikvideo: Kiske/Somerville - City Of Heroes

Ghost Ship Octavius - Ghost Ship Octavius

Genre: Progressive Metal

Ghost Ship Octavius är en ny skiva av bandet med samma namn. De är ett progressive metal-band som filat på skivan under ett par år och slutligen släppt det på helt egen hand. Det kommer en melankolisk stämning över musiken som lägger sig redan från första stunden, men utan att för den sakens skull föra något dåligt med sig. Det mörka håller i sig hårt och blir till ett signum för Ghost Ship Octavius. Stämningen vävs in bland hypnotiska sångmelodier och långsamma riff som avlöses i skönljudande gitarrsolon som med enkel hand visar upp gitarristernas skills. Hela tiden med Williams stadiga trumspel i bakgrunden. Van Williams, känd från Nevermore och numer också Ashes Of Ares, är bandets tyngsta namn och han har skänkt sitt eget sound till skivans trumspår. Trots det känns de inte riktigt så tighta som de gärna kunde ha fått vara (Ashes Of Ares-skivan hade samma "problem"). Därtill kommer Adon Fanion och Matt Wicklund som bägge är gitarrister och den tidigare även sångare.

 

Ghost Ship Octavius - Ghost Ship Octavius

 

På skivan gästar dessutom en hel del imponerande namn. Chris Caffery (Savatage), Mattias Ia Eklund (Freak Kitchen), Per Nilsson (Scar Symmetry) och Jeff Loomis (Arch Enemy, ex-Nevermore) skänker allihop sin expertis på diverse ledgitarr-bitar. Låtmaterialet som den imponerande skaran skrapat ihop visar sig vara av varierande karaktär. Bloodcaster är oroväckande aggressiv och ett allehanda snabbt och tungt spår som snabbt blir en favorit. Ett par spår driver iväg mot något dystert och oväckligt, typ Mills Of The Gods, där inte ens fina musikaliska insatser förmår dra upp betyget. Det är helt enkelt bättre när musiken är något tyngre, som i exempelvis In Dreams, som också den är en låt som blir favorit med sina slickande gitarrsolon och sköna sångmelodier. Burn Away är något av en blandning mellan de olika känslolägena och den funkar också bäst i de tyngre tongångarna.

 

Sea Storm är liksom Bloodcaster ohyggligt tung och med en stundtals rent av ondskefull, stundtals finstämd insats av sångaren Adon Fanion. Med sin blotta mörka stämning, magiska riff och - återigen - gitarrsolon är den helt klart albumets bästa låt. Skivan känns ibland ganska ojämn, med som jag nämnde, några spår som inte lyfter eller engagerar det minsta, medan andra river av ordentligt och visar vart skåpet ska stå. Den tunga, progressiva ådran drivs fram av den melankoliska sinnesstämningen som presenteras redan i öppningsspåret Saturn And Skies och visar sig vara viktig för skivan. Stämningen är inte fel på något sätt, utan ger skivan ett visst djup som jag inte skulle vilja byta bort. Här finns utan tvekan några minnesvärda spår och ett par som kommer att glömmas, men på det stora hela är lyssningen en god upplevelse.

 

Bäst: Sea Storm

 

Sämst: Mills Of The Gods

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=13855 - Read the review in English

 

Musikvideo: Ghost Ship Octavius - Saturn And Skies

Majesty - Generation Steel

Genre: True Metal

Försök nummer sju av tyska power metallarna Majesty har namnet Generation Steel. Redan av titeln osar det sannmetall och ära, stål och muskelkarlar i äkta Manowarstil. Skivan lutar stundtals mer åt heavy metal än åt power metal. Jag gillar Majesty bättre när de blir lättsammare och lutar mer åt power, typ låten Guardians Of The Dragon Grail. Den första hälften av Generation Steel kräver mycket för att jag ska kunna uppskatta den fullt ut, även om det lyfter en aning till skivans andra hälft. Klyschiga texter utan något att berätta avlöser varandra, till låtsat storslagna körer och försök att få igång allsång. Visst finns här klatschiga refränger och ett par matiga riff som inte går av för hackor, men någon känsla står tyvärr ingenstans att finna.
 
 
Majesty - Generation Steel
 

Jag gillar Jan Raddatz trummor på skivan. Faktum är att trumsoundet på Generation Steel lätt skulle kunnat platsa på Manowars senaste skiva. (Och basen är långt mycket bättre än på ovan nämnda Manowar-alster, men det är väl egentligen ingen stor bedrift, med tanke på hur DeMaio lät där.) Tarek Maghary sköter sången och låter lika bra som han gjorde för tio år sedan; en skön bedrift och hans sång finns det inget att klaga på. Ett par fina låtar finns bland materialet. Jag ska nämna The Last Reward, som på ytan är en typisk power metal-ballad som romantiserar ära och död i strid. Klyschigt så det förslår, men låten funkar faktiskt. Tyvärr får man gå igenom fem trista första låtar innan det kommer musik som känns värd att höra. Knights Of The Empire är duktigt snabb och skön, men med trist refräng. Children Of The Dark har en viss feeling, men sabbas till viss del av barnkörer.

 

Tyvärr, tyvärr, tyvärr, känns deras musik inte unik. Jag hade hoppats på det, men Majesty har alltid haft det här problemet. Trots att de är kapabla musiker och säkerligen har mycket att berätta genom sin musik. Det är klyschigt, något som jag vanligtvis inte har något problem med, och egentligen inte nu heller, men det behöver ockå samtidigt kännas nytt och fräscht, för att kunna få något som håller i längden. (Jämför med Wizard, som också brukar anses vara Tysklands version av Manowar, som lyckas hitta rätt gång på gång, samtidigt som de utvecklar sitt sound.) Majesty, som är tungt inspirerade av Manowar, men utan Wizards tyngd och råa egenhet, har släppt en power metal-skiva som kan beskrivas enbart så; en power metal-skiva. Här finns inget direkt unikt, inget som sticker ut åt vardera håll. Varken skitbra eller värdelöst.

 

Bäst: Att de fortsätter försöka

 

Sämst: Skivan är trots allt ganska intetsägande

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=13851

 

Musikvideo: Majesty - Hawks Will Fly