Hammerfall - (r)Evolution

Genre: Power Metal

Hammerfall - (r)Evolution

 

Hammerfall har under det senaste decenniet blivit generiska och ganska tråkiga, med enbart ett par utstickande spår på totalt fyra album. För ett par dagar sedan släpptes (r)Evolution, bandets nionde album. Jag förväntade mig att det skulle bli ungefär som Infected; en långtråkig upplevelse. Men sedan hörde jag singeln, tillika öppningsspåret, Hector’s Hymn. Det är ett kraftpaket med sjuka riff och högt tempo. Det är, som alltid, Oscar Dronjak som är Hammerfalls bärande kraft. Hans gitarrspel och låtskrivande är det på r(E)volution inga fel på. Joacim Cans har den där något ensidiga rösten som han alltid haft, men det är nu med betydligt mer kraft än vad jag kan minnas från föregående album. Låtmaterialet varierar i styrka; vissa spår är otroligt kraftiga, medan andra stapplande tar sig igenom fyra minuter. Den ovan nämnda Hector’s Hymn är klart bäst, men spår som Ex Inferis och Origins är också bra, med bra gitarrarbete, en god insats av Cans och helt rätt stämning; inte för mycket solsken och regnbågar, utan ett snäpp mörkare. Titelspåret (r)Evolution är ingen höjdare; låten känns tråkigt uppbyggd och refrängen är, i brist på bättre ord, löjlig. Live Life Loud är ungefär samma. Det känns lite som utfyllnad. Jag vet inte helt vad jag ska tycka om r(E)volution. Det är klart ett bättre album än Infected, och flera album bakåt. Det kommer inte upp i samma poäng som Crimson Thunder, men kanske Chapter V: Unbent, Unbowed, Unbroken. Helt klart ett steg i rätt riktning från Hammerfall, i mina ögon.

 

Bäst: Hector’s Hymn, som helt klart hamnar i min best of-lista

 

Sämst: Winter Is Coming var ganska kass, mkay

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=13712

 

Musikvideo: Hammerfall - Hector's Hymn

Elvenking - The Pagan Manifesto

Genre: Power Metal

Elvenking - The Pagan Manifesto

 

Det är definitvt någonting magiskt med Elvenkings musik. Den förtrollar med hypnotiska teman, hednisk folklore och kaptiverande musikalisk genialitet. Med kraftiga album som The Winter Wake, The Scythe och framför allt de två senaste Red Silent Tides och Era i sin repertoar är de ett band att räkna med. Ändå krävs det en bildsökning efter ett omslag till en annan skiva för att jag ska få veta att album nummer åtta är ute; The Pagan Manifesto. Albumet börjar med ett intro, och därefter kommer tretton minuter långa King Of The Elves igång. Det är en låt som tar ut svängarna rejält och visar upp vad Elvenking har att bjuda på; Davide Moras (mer känd som Damnagoras) bak mikrofonen gör en storslagen insats, medan gitarristerna "Aidan" och "Rafahel" lägger till en mytisk aura, och violinisten "Lethien" fyller produktionen med alvisk magi. Musiken är melodisk, inga överraskningar där, med inspirerade riff och sångmelodier. Låtuppbyggnaderna känns ganska simpla, med undantaget King Of The Elves. Låtar som The Druid Ritual Of Oak och Black Roses For The Wicked Onetar med lyssnaren på svävande resor, med Damnagoras sång som melodisk front; ett sound som funkar. Väldigt trallvänlig musik, som även som sämst inte är något man stänger av. Den lugnstämda Towards The Shores är inte min favorit, men även där är det melodiskt värre och det går inte att ogilla. The Pagan Manifesto fortsätter på en fungerande stil och sluter sig till Elvenkings många högklassiga album. Det tar en välförtjänt plats bland deras bästa, intill de två föregående. Mycket bra.

 

Bäst: Det finns flera; Elvenlegions, The Druid Ritual Of Oak och Black Roses For The Wicked One är några  av dem.

 

Sämst: Towards The Shores var som sagt inte bäst, men att säga sämst är att ta i.

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=13714

 

Lyrikvideo: Elvenking - Black Roses For The Wicked One

Falconer - Black Moon Rising

Genre: Power Metal

Efter många år utan det minsta ljud bryter Falconer nu tystnaden, i och med det nya albumet Black Moon Rising, vilket de själva säger är mer traditionell Falconer. Och det får vi minsann hoppas, eftersom vi med mörk håg minns debaklet som var Armod. Det är ju i alla fall skönt att veta att det inte kan bli sämre. Skillnaden i musiken märks genast. Albumet öppnas med Locust Swarm; power metal i snabb rytm och tvillinggitarrer som duellerar mysigt. Tyvärr är det en annan sak som jag genast märker. Man kan dansa runt det hur mycket man vill, men sanningen är att ända sedan hans återvändå till Falconer på albumet Northwind så har Mattias Blads en gång så melodiska sångröst blivit - i brist på bättre ord - tråkig. Mer och mer, för varje album. Missförstå inte; han har fortfarande en riktigt bra sångröst. Den är bara inte vad den en gång var. I låten In Ruins skiner den gamla skolan igenom och visar hur det borde kunna vara jämt.

 

Falconer - Black Moon Rising

 

Den musikaliska biten påminner ofta om tidiga Falconer, och då framför allt de två första albumen. Det märks att de vill ta ett steg från Armods "mesiga" folktraditionella sida och köra snabb, skön power metal med folkstuk. Riff som avlöses i mastiga solon, som i Halls And Chambers, gör sig så mycket bättre än flöjtar och mandoliner. Om det nu var sånt som förekom på Armod. Baksidan är att det ofta vill låta lite tuffare än vad det är. Karsten Larsson bakom trummorna får inte en vilopaus, känns det som. Kanske felet ligger hos mig. Jag vill så gärna att det ska vara som gamla, hederliga Falconer som är så fryntligt och underbart på alla nivåer, men det blir aldrig riktigt det. Texter har Falconer alltid författat bra (inte ens Armod är ett undantag), och dessa gillar jag även här. Det ska för övrigt erkännas att med ett par lyssningar blir musiken bättre och bättre.

 

En sak jag vill peka på med laserpekare eller pekpinne, eller varför inte med fingret, det känns ju lättast, är gitarrerna. Stefan Weinerhall och Jimmy Hedlund är båda solida som sten, och flytande som lågorna som smider stål. Riff som i den underbara Wasteland är guld, precis som de många solon som förekommer albumet igenom. Där räcker det inte med att nämna en låt. Det jag vill komma fram till med min i många anseenden bristfälliga recension är att vad man tycker om musiken beror så starkt på vad man förväntar sig, och vad man känner just vid tillfället. Black Moon Rising är bra, så enkel borde recensionen egentligen vara.

 

Bäst: Wasteland, är jag böjd att säga

 

Sämst: Tror faktiskt att det är öppnaren, Locust Swarm

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=13690

 

Falconer - Black Moon Rising