Metallica - Hardwired... To Self Destruct

Genre: Heavy Metal, Thrash Metal

Metallica dröjer lika länge mellan albumen som Symphonity. Åtta år sedan Death Magnetic (2008) har byggt upp förväntningarna för detta, deras tionde studioalbum, Hardwired... To Self Destruct. Detta har eldats på med singlarna tre, varav Atlas Rise! och Moth Into Flame visar upp en modernt stark sida av Metallica. Tråkigt nog hittar en det bästa från Hardwired... To Self Destruct i just singelmaterialet. Atlas Rise! är tvivelsutan en av Metallicas bästa låtar på 25 år trots ett Kirk Hammet-break som är rena kopian av Maidens Hallowed Be Thy Name (The Number Of The Beast, 1982). James Hetfield har ett par kvalitativa ledmelodier och sångmelodier, men är inget nytt under solen, och gör sig desto bättre i rytmsektionen tillsammans med Robert Trujillos bas, också den kanske något trist emellanåt. Lars Ulrich är mest anonym. Inte helt otippat är det Hammet som är bäst på skivan - liksom på föregångaren.

Metallica - Hardwired... To Self Destruct

Ändå lägger hela kvartetten till med en drös maffiga instrumentala partier i Moth Into Flame och Halo On Fire där det känns som om en äkta spelglädje genomsyrar musiken. Där ligger skivans starkaste sidor; när den är bra så trycker den verkligen till. Överlånga låtar drar ut på speltiden, som uppnår nästan 80 minuter. Nästan, men ändå har det gjort till en dubbelskiva helt utan anledning. En stor del av speltiden består av mid tempo-sagor med 90-talskänsla, med hämtningar från ...And Justice For All (1989). Soundet är som tur är maffigare och mer metalliskt än det extremt underväldigande materialet som följde Black Album (1991), från vilken Now That We’re Dead näst intill känns plockad. Hälften av materialet har mest anonyma riff, medan den andra hälften stoltserar med riffverk som fullständigt osar Metatallica-feel enligt Hammets vid det här laget väl invanda skola.

För mycket håller ändå ett bekvämt mid tempo, utan att något verkligen bryter av med vare sig fläsk eller pannkaka, vilket föranleder en stundtals dryg seghet. Mid tempo-väggen kan funka snyggt när den görs inspirerat, som smått hypnotiska Dream No More som ändå är snäppet för lång, men ManUNkind och Am I Savage? är istället utdraget filler-material som enbart förlänger skivans redan ansenliga längd utan att tillföra någon inspirerad känsla. Åtta minuter långa Halo On Fire bygger upp mästerligt, med långsamt intro som utvecklas stilrent efter Hammets ledning. En bara väntar på explosionen - som sedan aldrig kommer. Ett stort problem, förutom längden, är att skivan saknar attityd och djup, även om steget uppåt ändå är kolossalt efter några av karriärens största felsteg. Den som förväntar sig något elektriskt i klass med Creeping Death (Ride The Lightning, 1984) eller en käftsmäll som Battery (Master Of Puppets, 1986) blir mäkta besviken.

Däremot finns högoktanig tungmetall i ett par tuffare akter. Öppningslåten är kanske trist och standardiserad, men har ändå riviga riff. Den största smockan är avslutaren Spit Out The Bone, där tempot skruvas upp och tung inlevelse tar vid medelst kraftiga riff, en för skivan ovanligt arg Hetfield och för en gångs skull utstickande trumspel av Ulrich. Varför inte mer av skivan kunde följa i samma utsökta stil som den och den monumentala Atlas Rise! är bortom mig. Metallica lägger på onödigt många spår som går i samma stil och med på tok för mycket Load/Reload över riff och känsla, och överdådighet som vi hörde på Death Magnetic. Hade det funnits sans och vett inblandat hade albumet skalats ner till ”the bare essentials”, och kvaliteten och upplevelsen hade höjts ansenligt, och väntetiden hade berättigats. Musikaliskt kommer Hardwired... To Self Destruct ingalunda gå till historien, men möjligtvis omslaget i kategorin ”fulast”. Åtta år, och Symphonity gick om på bägge punkterna.

 

Bästa låtar: Atlas Rise!, Moth Into Flame, Spit Out The Bone

 

    

Read the review on the Metal Archives

 

Musikvideo: Metallica - Moth Into Flame

Hemina - Venus

Genre: Progressive Metal

Den australiska obygden kommer en progressivt lagd kvartett med två fullängdare i bagaget. Föregångaren Nebulae (2014) stapplade emellanåt men höll mått med några rent magnifika stunder. När nummer tre, Venus, avtäcks är det med viss spänning. Till denna fullängdare har steget att i större utsträckning gå hårt ut progressivt med spännande tidssignaturer och flertalet längre låtar. Det är mindre av slängigt melodiska refränger som till viss del fanns på Nebulae. Ett självsäkert album som inklusive bonusspår uppnår över 80 minuters längd. Det är uppenbart att det är på tok för långt; bara sex-sju låtar hade räckt till att uppnå en mer kompakt och greppbar full längd. Den överväldigande speltiden leder onekligen till mindre inspirerade mellanakter och trist utfyllnad; titelspåret Venus, långsamt uppbyggande med maffiga riff och Jessica Martins fingerfärdighet på basen, är intressant men i slutändan spretig utan att progressionen får komma till frukt.

Hemina - Venus

De musikaliska färdigheterna brister inte; som helhet är Hemina sammanlänkade och följer varandra på ett elegant vis. Istället är det låtskrivandet som inte alltid håller, där det känns som om de satt upp mål för hur något ska låta, men sedan inte förmäktar uppnå det. De kortare låtarna hittar ett mer kompakt sound, som på kort tid för fram mer än vad ett par av de längre låtarna klarar. The Collective Unconscious avrundas med thrashigt mörkt riffparti, men avbryts lite väl tidigt. Expect The Unexpected däremot, är en långsam och trist ballad vilken drar ner skivans känsla redan som spår nummer två. Intressant nog införlivas en saxofonslinga, vilken borde kunnat användas mer effektivt, och ett elektroniskt popljudande trumsound som inte är särskilt smickrande. Desto bättre när allt kommer tillsammans i maffigt mörka You, som av någon anledning blivit bonusspår och i några av de längre låtarnas finaler. Det instrumentala har ett visst övertag i Hemina, där det tillåts tala i långa perioder utan att fyllas ut med sång. Martin visar föredömlig användning av basen, där den tillåts vara sin egen stjärna med jämna mellanrum och lägga den extra dimensionen och fylla ut mellan Douglas Skene och Mitch Coulls ibland ganska standardiserade riff.

Å andra sidan visar också Skene och Coull sina bästa sidor när de lägger till den metalliska tyngden i matiga riff som återfinns och leder genom skivans flera långa spår. Tre stycken spräcker tiominutersgränsen och främst i dem, men även i några andra, visar Hemina galant hur de behärskar naturlig progression som ser låtarna utvecklas och skiftas. Allra främst kan här nämnas tio minuter långa I, som kanske är skivans allra starkaste spår helt på egen hand. Stundtals kan en räddande ledgitarr eller melodiska keyboards saknas, då sången (delad mellan Skene, Coull och Martin - den sistnämnda kunde gott ha fått mer utrymme) mestadels är den melodiska ådran; musiken byggs istället av en riffbaserad approach. Den ofta väldigt rytmiska känslan kan också bli sig väl lik låtar emellan, med snarlika riffstrukturer, men när de är unika - som High Kite Rides storslagna intro - blir det riktigt snyggt. Det största problemet är ändå till slut skivans längd; när jag klipper bort de svagare spåren och lyssnar en gång till med bara de starkaste visar sig Hemina i ett annat ljus. Kanske lite väl självsäkra där.

 

Bästa låtar: High Kite Ride, I

 

    

 

Lyrikvideo: Hemina - Moonlight Bride

Traumer - Avalon

Genre: Power Metal

Traumer omvälvs av en stark känsla av independent-släpp. Trots det är brasilianarnas debut The Great Metal Storm (2014) och även denna uppföljare släppta av skivbolag. Mindre sådana, men skivbolag icke desto mindre. Därför är det inte helt smickrande att vokalisten Guilherme Hirose står också för produktion och mixning, Traumers allra största problem. Trots att skivan är mastrad av Mika Jussila, som jobbat med några av Finlands (och till viss del världens) största band inom flera genrer. Karlen vet kortfattat vad han pysslar med, men förmäktar inte rädda Hiroses amatörmässiga produktionsarbete. Instrumenten är inte särskilda på något större vis, utan flyter ihop. Också sången är dovt begraven och utan att sticka ut eller på något sätt leda framfarten. Detta trots att Hiroses höga register kunnat gå riktigt fint ihop med den tralliga musiken.

Traumer - Avalon

När den hörs som den ska är basen (Regis Lima) något av det bättre i musiken. Baslinjerna är inte alltid jättesnygga, men de har charm och är något lite extra. Annars bygger mycket i Traumers musik på det traditionella power-ackordet och försök till högtflygande melodier. Just den biten hade gjort sig mycket bättre om Fábio Polatos gitarr och Nelson Fumiyuki Hamada Filhos keyboards fått skiljas mer och se större fokus. Skivan lyfter ändå något mot slutet och de fyra-fem sista spåren. Medan den första hälften mest sjunker och flyter ihop i varandra tack vare tråkigt låtskrivande och ointressanta insatser lyckas det ändå stiga ungefär vid The Song of Broken Hearts, och det håller sedan en måttligt högre kvalitet till slutet. Instrumenten känns lite mer säregna, något mer definierade. Lima lägger till ett litet bassolo i början av just The Song Of Broken Hearts, och trots att bassoundet är långt ifrån perfekt gör det ändå skillnad när det bryter mot den traditionella gitarr- och keyboardsoloformeln.

Traumer har också valt att göra covers på några av genrens absolut största, som om för att visa hur långt ifrån dessa de faktiskt står. Det gäller Angras Carry On (Angels Cry, 1993), Stratovarius Father Time (Episode, 1996) och den legendariska Eagle Fly Free, i original av Helloween, (Keeper Of The Seven Keys Part II, 1988). Jämförelsen mellan dessa covers och de originallåtar Traumer framför är är således naturlig. Traumer har inte låtskrivarförmågan att uppnå samma nivå som ovan nämnda storheter - just de låtarna släpptes ju också relativt tidigt i respektive bands karriärer. Avalon får ett litet lyft genom stunder som i finstämda The Song Of Broken Hearts med fint samspel mellan rytm och melodier, mysigt framdrivna av Hiroses sång, den korta och snabba Symphony som trots att den bara springer förbi är en av skivans bästa låtar, och ett kompetent trumspel rakt igenom av Filipe Santos. Avsaknaden av djup eller soundmässig kontrast blir ändå för kraftig, och Traumers andra försök stannar slutligen just där. Som ett försök.

 

Bästa låtar: The Song Of Broken Hearts, Symphony

 

    

 

Musikvideo: Traumer - Forever Starts Tomorrow