Eagleheart - Reverse

Genre: Power Metal

Räck upp handen om du klarar av att höra ordet Eagleheart utan att höra Timo Kotipelto sjunga ”the glory of iiigelhaart” i Stratovarius klassiker med samma namn. Trodde inte det. Men det är också ett tjeckiskt band som släppt tre skivor sedan 2008. Så nu när vi har helt annan musik på hjärnan kan vi lika gärna börja lyssna på det senaste; Reverse. Då det gått över ett halvt decennium sedan senaste fullängdaren, Dreamtherapy (2011), har vissa förändringar skett. Versatile trummisen Filip Smetana är nyförvärvad, men det största utropstecknet (om det så kan kallas) är att förre sångaren Vojtěch Šimoník har lämnat rum därhän till Roman Sácek, för att själv axla basen i större utsträckning. Deras melodiska power metal är, troligtvis ganska uppenbart, influerad av Statovarius och dess gelikar, men med deras närmast obefintliga lutning mot ett keyboard-orienterat sound har de mer gemensamt med den Helloween-baserade skolan. Det hörs smärre likheter med Supreme Majesty, och varför inte grekiska Valor. Ändå har de hittat ett sound som känns tämligen unikt, även i den här väldigt nischade genren.

Eagleheart - Reverse

Visst har Eagleheart kommit en bra bit sedan debuten Moment Of Life (2008), som släpptes för nästan tio år sedan. Ändå saknar tyvärr Reverse den direkta nedslagskraften och intensiteten som fanns i Dreamtherapy. Å andra sidan tycks den mer genomarbetad för långsiktig uthållighet. Öppningslåten Until Fear Is Gone känns platt vid första anblick, men efter några varv känns riffen tyngre, stilen rakare, och även om en fullt ut storslagen refräng som kunnat slita med en jäms med nötterna tycks saknas har den mängder av charm och känns i högsta grad mer intellektuell än gemene power metal-slängare. Sácek har vidare inte alls samma inlevelse som Šimoník, utan lämnar istället jobbet gjort men utan att göra det där lilla extra. I stil är de tämligen snarlika, och Sácek har ett imponerande omfång. Vad som saknas är den där gnistan, den som ska tända till och leverera. Visserligen är det något som albumet som helhet tycks sakna, på sätt och vis. I stort sett väntar en hela tiden på Eaglehearts egna Eagleheart. 

Det hjälps inte helt att öppningslåten åtföljs av ett par mer anonyma låtar, men framåt mitten tar det fart. Bildligt talat. Titellåten Reverse är albumets klart starkaste kort, med hårt slående refräng och en mer bakåtlutad inlevelse. Albumet delas i stort sett upp i två fem låtar långa halvor, där de de båda avslutande delarna - Reverse och Painting The Shadows By Light - är skivans mest inspirerade. Gitarrspelet är stiligt framfört, men kunde gott släppa fram en del keyboard-melodier i större utsträckning. Det finns några riktigt snygga melodier, såsom i All I Am och Erased From Existence (kanske låten skivan med mest singel-känsla), men på det stora hela är det egentligen inte helt exceptionellt. Kanske gäller just det också albumet som helhet, som trots sina många fina sidor inte riktigt når hela vägen. Eagleheart är långt från välkända, även inom power metal-kretsar, och de har ändå funnits sedan tidigt 2000-tal, och de visar här, liksom på Dreamtherapy, upp en intellektualitet och förmåga, inte helt olik Brnos mer smått mer välkända söner, Symphonity, att skriva stundtals förstklassig power metal med alla ingredienser att nå ut till större öron. Ändå finns här något som saknas (som Symphonity levererade), något som är svårt att sätta fingret på.

 

Bästa låtar: Reverse, Painting The Shadows By Light

 

    

 

Eagleheart - Until Fear Is Gone

Serious Black - Magic

Genre: Power Metal

Som supergrupp startade Serious Black 2014 ledda av Roland Grapow (Masterplan, ex- Helloween). Debuten As Daylight Breaks släpptes året därpå och följdes av Mirrorworld ett år senare. Grapow och bandets andra stora namn, Thomen Stauch (ex- Blind Guardian), tackade sedermera för sig och ersattes av Bob Katsionis (Firewind) respektive Alex Holzwarth (ex- Rhapsody), och vid det här laget är vi framme i 2017 och det tredje albumet på lika många år - Magic. Alex Holzwarth (ex- Rhapsody) som Thomen Stauchs (ex- Blind Guardian) ersättare är ett inte helt oävet val, och han välsignar Magic med några fylliga trumlinjer och ger en stadig stomme. I stort sett allting är en uppgradering sedan snarkfesten Mirrorworld. Riffen är smaskigare, melodierna lyser starkare, helheten starkare och bättre sammansvetsad. Katsionis och Dominik Sebastian (Edenbridge) gör några riktigt sinnrika stunder här och var på albumet, även om det inte uppnår perfektion. Dessvärre lider Magic ändå några väldigt stora brister.

Serious Black - Magic

Texterna verkar inte veta om de vill vara baserade i Joseph Hunts bokserie om häxorna i Caldwell eller alludera till en illusionistshow. Lägg därtill att vissa delar spelar för hårt på kärlekskortet och det blir ett rörigt tema, där det istället kunnat bli intressant om Serious Black gått djupare in i Hunts mytos och utforskat det istället för att fylla albumet med texter som knappt verkar skrapa på ytan. En mängd av låtarna har lovande intron av vilka det sedan inte görs mycket alls. Uppläggen är desamma; det gamla vanliga vers-vers-refräng-spelet. Den typiska låten inleds melodiskt med starkt intro, snygga - om än inte exceptionella - ledmelodier från Katsionis och Sebastian mot mer standardiserade rytmsektioner. Introt går sedan abrupt över till versen, med sakta gitarrtugg satt i bakgrunden. Övergångarna är ofta inte heller helt snygga; gitarren som precis tycks komma igång, patos höjas och känslan bli mer intensiv klipps plötsligt av - för efter en minut måste någon börja sjunga. Eller? Det är så klart något som i grunden kan funka om musiken är bra (exempel: Bloodbounds debut som herr breed så vackert fulländade). Så också här på ett par spår, då The Witch Of Caldwell Town lyckas träffa varje not rätt, med snygga riffprogressioner och en melodiskt trallig refräng - kanske i lättaste laget, och låten hade mått bättre av att behålla det snabba tempot, men är lik förbannat inte så dum.

Den knappa timmen speltid utgörs av 13 korta låtar - enbart Skeletons On Parade går över fem minuter i längd. Istället för att gå djupare och utforska längre instrumentala passager upprepar varje låt samma formel på relativt kort speltid, vilket gör att albumet känns som om det konstant upprepar sig, och efter ovan nämnda The Witch Of Caldwell Town (albumets klart starkaste spår) börjar en tröttna. Vid det laget har en redan hört hela albumet. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med variation. Avslutande One Final Song är den enda låten som känns annorlunda; en långsamt byggande ballad baserad i en känslofylld pianoslinga. Där ges också prov på tänkande utanför den väldkända lådan, med kul sångmelodier och en annorlunda struktur. Därtill visar sig också flera låtar, som exempelvis Binary Magic och Serious Black Magic, växa tack vare småskitiga riff och en viss underliggande attityd. Magic - och Serious Black själva börjar det visa sig - kommer knappast att gå till historien, men trots allt mitt gnäll är det (bortsett från utfyllnadsmaterialet) trallig power metal, och ger en stunds tillfredsställelse. Ge den ett par varv; den överstiger sin föregångare och matchar åtminstone debuten.

 

Bästa låtar: Burn! Witches Burn!, The Witch Of Caldwell Town

 

    

 

Lyrikvideo: Serious Black - Burn! Witches Burn!

Dvne - Asheran

Genre: Progressive Metal

Skotska kvartetten Dvne kommer med ett par välmottagna EP-skivor bakom sig, och med mycken beröm för sin senaste skapelse. Första fullängaren Asheran. Däri gör Dvne ett ambitiöst alster höljt i bortomvärdslig mystik och gedigna insatser. Deras progressiva stil har groove-lutningar vilka ger starka likheter till tidiga Mastodon, men även inkarnationer av sludge och stoner. Ingetdera går till överdrift, utan Dvne har lyckats mästra genrerna och bända dem till musikens fördel. Soundet är skitigt, produktionen avsiktligt inte i världsklass. Ett stilistiskt val som ger tydlig känsla av otämjd inlevelse och funkar riktigt bra tack vare de förekommande sludge och stoner-elementen som kräver den avslappnade inställningen för att kännas naturlig. Det är för den sakens skull inte oplanerat; Dvne vet vad de gör. Allan Patersons rafflande bas ger en varm, stabil stomme som samtidigt tar sig utrymme att inte bara följa gitarren utan hitta spännande uttryck. Själva öppningslåten inleds just med en groove-tastic baslinje innan Dudley Taits trummor fyller på, följt av mellanösterninspirerade gitarrmelodier och atmosfärisk keyboardslinga. Nittio sekunder in kommer så det långsamma rifftuggandet.

Dvne - Asheran

Riffen på Asheran är enorma, inbjudande och tankeväckande. Victor Vicart och Dan Barters samspel är påtagligt i hur de fyller ut varandra under de maffiga riffpassagerna. Solon, inte alls i största fokus, görs med känsla och stil, men är kanske inte helt fullt utvecklade som de kunnat vara. Asheran skänker inga slängiga refränger att greppa tag i. De individuella beståndsdelarnas klimax utgörs istället av intensiva, uppslukande instrumentala partier där de smaskiga riffen står i lika starkt fokus som ledgitarrens vindlande hänryckningar. Till den ändan är Vicarts sång underordnad musiken, men för den skull inte underarbetad. Förtvivlad, manisk, men inte lagd åt den aggression som möter honom i musiken, ger han uttryck för den kryptiska historian. Vissa stunder ser elakare growls, medan andra har rensång, alltid med helhetens bästa i åtanke. Låtarnas passager lyckas flöda naturligt, men tar inte alltid minsta motståndets väg. Det långsamma byggnationen i Thirsts mittpassage som blir till ett långvarigt instrumentalt passage med underbyggande ledgitarr mot maffiga, klara riff ger extra skjuts till den redan uppslukande atmosfären.

Dvnes fullängdsdebut är ett konceptalbum baserat i ett science fiction-mytos av inte helt lättydd karaktär. Att döma av bandnamnet hämtar Dvne en del från Frank Herberts sci fi-universum. Men den svårtyddheten - närmast kryptisk - tar inte från musiken som helhet. Det är de intressanta prestationerna och de multifacetterade låtarna som står i starkt fokus. Asheran håller sig intressant och mångsidig, under ständig uppbyggnad. Också Vicarts keyboards har rollen som atmosfärskapare. Mot det klimaktiska crescendot i avslutande Scion fyller han på med snärtiga - men inte fjäskiga - melodier bak de väldiga riffen. Den tio minuter långa uppbyggnaden kommer till frukt och ger en mäktig smak i öronhinnorna när tystnaden väl infinner sig. Det är ändå ett ganska omfattande album, med bara en låt - instrumentala Sunset’s Grace - på en speltid under sex minuter, och som så kan det vara svårsmält. Upprepade lyssningar lönar sig däremot, och för varje gång tycks Asheran sluka upp mer och mer, ända tills det inte går att hålla emot den väldiga känslan. En förstklassig debut.

 

Bästa låtar: Thirst, Scion

 

    

 

Musikvideo: Dvne - Thirst