Poem - Unique

Genre: Progressive Metal, Rock/Metal

Greek prog outfit Poem has definitely adopted some sort of stealth technique when it comes to new releases. Just like their second full length Skein Syndrome (2016) their fresh third effort Unique somehow manages to simply… having been released, without you knowing you were waiting for it. It’s only upon giving the progressive darkness a whirl that you realize there was a need, a want, to hear it. Poem makes Unique a varied album, and deliver unto us a set of rhythmically heavy passages bringing the groove and the thunder, which break beautifully against the softer waves. This gives an enchanting blend of despair and pain, hope and transgression, in constant rhythmic fluidity, captured with a heartful of darkness and a gloomy sense of emptiness, even in the airier parts. Obviously so, given song titles like My Own Disorder and The Brightness Of Loss - about as far from rainbows and puppies as musical themes get. This isn’t to their detriment, as Poem channels these emotions naturally.

Poem - Unique

Vocalist and rhythm guitarist Giorgios Prokopiou brings passion in no small numbers, much like he did on the predecessor. The man is blessed with one of the most expressive voices in metal these days, bringing emotion somewhat like that of Mark Kennedy of Damnations Day (with whom Poem are touring, as of writing). Grungy motions are tossed into the mix in massive single My Own Disorder, while tracks like Euthanasia and the title track delve into prog rock, straying from the otherwise massive metal formula. The latter is a fine grower, that starts slow and calm and with a powerful delivery by vocalist Propkopiou, that then evolves into a slowly heavy rhythmic beast, that then again turns into the slow cooking breather, no less dense in atmosphere. It has been argued that the song is too long, and that some of the “saucier” parts could be removed. You could, sure, but not without losing the integrity of the song. In fact, it could serve to have the weightier parts elongated. A great track to be sure, though the album has several better.

From the very beginning, the album is set in motion showcasing Poem’s immense talent and prominence in penning weighty prog metal of great substance. False Morality, the shortest track, opens with airy groove and delightful vocal melodies. It’s followed by the aforementioned My Own Disorder, one of the most emotionally driven and heaviest songs in Poem’s discography thus far. Third is Four Cornered God, nearly eight minutes in length, which blends the softer edges from the albums latter half with the groove and heavy senses of the first two tracks. Though one might call Discipline and closing track Brightness Of Loss slight dips in comparison with the other material, there is still ample good parts to be found all over the album. Lead guitarist Laurence Bergström amasses heavily with distinct leads alongside the naturally heavy and easily flowing rhythms of Prokopious’ rhythm guitars, as well as Takis Foitos and Stavros Rigos on bass and drums respectively. All in all, Unique is a great step forward from the first two albums, which in hindsight have a sense of anonymitiy to them; it feels more cohesive - bigger, better and in every aspect more remarkable.

 

Standout tracks: My Own Disorder, Four Cornered God, Euthanasia

 

    

 

Musikvideo: Poem - False Morality

Quiet Riot - Road Rage

Genre: Heavy Metal, Rock/Metal

Quiet Riot var en gång i tiden ett mycket inflytelserikt band med ett finger eller två i mycket av åttiotalets hårdrocksscen. Deras tredje fullängdare Metal Health (1982) var första heavy metal-plattan högst upp på den amerikanska topplistan. Saken var också den att skivan visade sig något av en one hit wonder; den följdes av några mer eller mindre halvdana alster de kommande åren, och en nedång i kvalitet under resten av åttiotalet, komplett med mängder av medlemsbyten. Början av nittiotalet såg ett litet uppsving, och mot slutet av årtusendet återförenades Metal Health-uppsättningen för plattan Alive And Well (1999). Men det höll inte heller i sig. Mediokra releaser följde fram till 2007 då sångaren Kevin DuBrow dog av en överdos. Efter DuBrows bortgång släckte trummisen och ende konstanten Frankie Banali permanent ner Quiet Riot. Permanent i två år, tills plånboken blev tunn. De startade på nytt, och med samma mönster av medlemsbyten. Nu är vi framme i 2017, och efter ytterligare skiften är Banali redo att visa att Quiet Riot fortfarande är att räkna med.

Quiet Riot - Road Rage

Med titeln Road Rage och ett omslag som ger vibbar av åttiotal och gamla Mad Max-filmer får en hopp om något energetiskt, aggressivt och i alla aspekter sprakande. Något som tar de gamla synderna och revitaliserar dem för ett nytt årtusende; en återkomst för Quiet Riot, en gång för alla. Jag går in i upplevelsen med ett öppet sinne, och trots att Quiet Riot är signade på generisk AOR-skivbolag nummer ett, vill jag tänka att den här gången är det värdigt namnet som släppte den legendariska plattan Metal Health för trettiofem år sedan. Resultatet, ska det visa sig, är "road rage" i klass med en söndagsåktur i farmors Toyota. Road Rage är trött, urlakad rock utan minsta tecken på något en vågat hoppas på. Från den första noten är det totalt energilöst och helt och fullständigt generiskt, såtillvida att vilken studiomusiker som helst kunnat upprepa det och fått samma resultat. Trista mid tempo-rockers enligt samma gamla trötta strukturer.

Sedan återstarten 2010 har Banali värvat en mängd vokalister i mer eller mindre tappra försök (oftast mindre…) att ersätta den ikoniske DuBrow. Mark Huff, Scott Vokoun, Jizzy Pearl (med vem de spelade in EP:n Number 10 (2014), som kallades fullängdare, men bestod till hälften av gamla livelåtar, så den räknas inte), Seann Nicols och den nu aktuella James Durbin, som blev fyra i en omgång av American Idol (om nu någon fortfarande bryr sig om det). Om du undrar varför du aldrig hört talas om de fyra andra, så är det för att en sorgligare skara menlös, generisk, halvtalang sällan skådats den här sida Gene Simmons pojkar. Road Rage spelades först in med Nicols på sång och skulle ges ut tidigare i år - även efter dennes uppretade uttåg ur bandet - men planerna ändrades tack vare upphettad stämning och ordkrig från bägge sidor. Enligt en representant var Road Rage ändå inget att ha med Nicols - att de ändå tänkt släppa den är ju jävligt betryggande. Ingenstans på Road Rage visar Durbin, trots en i grunden åtminstone godkänd röst, någon större inlevelse eller känsla. Stämningen i rösten fluktuerar lika ofta som musiken. Det vill säga inte alls. Det bästa med hans insats är att han inte försöker vara en DuBrow-klon. Tråkigt då att han inte är något att ha.

Också resten av bandet är fullständigt borttappat. I grunden kompetent folk, men ingen som insett att metal kräver passion. Alex Grossi är ingen Carlos Cavazo (och ännu mindre någon Randy Rhoads). Trista riff, kassa solon, inget som sticker ut varken upp eller ner. Bassisten Chuck Wright kanske har varit med i omgångar sedan åttiotalet, men här finns inga uppvägande faktorer; basen drar bara med, följer gitarren och Banalis egna standardasierade trumlinjer. Också låtstrukturerna i sig är fullständigt generiska; snarlika sånglinjer, standardiserade trummor som försöker påminna om åttiotalet  så mycket att det blir pinsamt. Getaway försöker plocka lite åttiotalspoäng med arena-känsla, men faller i sin brist på djup, medan inledningslåten Can’t Get Enough försöker vara charmig och små-aggressiv, men misslyckas tack vare kassa riff, usla framträdanden och en i grunden sketen tanke. Till på det är produktionen under all kritik. 2017 ska väl åtminstone gitarren kunna vara klar och definierad? Basen knappt hörbar, sången upp och ner. Inget låter ens i närheten av vad det ska. Det största problemet är ändå musiken. Den är bara helt menlös. Ingenstans på albumet finns något som kommer i närheten av en duglig eller godkänd låt. Road rage är lika farlig som ett glas mjölk.

 

Bästa låtar: Tamefan ingen

 

    

 

Quiet Riot - Freak Flag

Jorn - Life On Death Road

Genre: Heavy Metal, Rock/Metal

Något som gått många förbi är det smått oceremoniösa uppbrott mellan Jørn Lande och Trond Holter och Thomas Bekkevold som följde förra årets coverskiva Heavy Rock Radio (2016). En split som enligt vittnesmål är allt annat än vänskaplig. Förvisso var keyboardisten Alessandro Del Vecchio och trummisen Francesco Jovino med även på den skivan, men valet av ersättare till gitarr och bas är minst sagt märklig historia, då det ursprungligen norska bandet nu blivit ett inavelsprojekt för Frontiers Records. Förutom frontmannen består bandet nämligen av medlemmar ur Primal Fear, Level 10, Silent Force och Voodoo Circle - alla återfinns i flera av dem. Voodoo Circle är faktiskt precis samma uppsättning som Jorn fast med Herbie Langhans på sång. Nu kan väl varken Alex Beyrodts (gitarr) eller Mat Sinners (bas) förmåga och erfarenhet ifrågasättas (men väl deras lämplighet), men förlusten av Holter är likväl kännbar. Han fick behålla Swing Of Death-projektet vari Lande ersattes av Nils K Rue (Pagan’s Mind), och Lande fick se sitt eget band falla helt i skivbolagets händer.

Jorn - Life On Death Road

Nu ska det visa sig att Life On Death Road, som släpps precis ett år efter förra albumet, ändå i stort leds av Lande och hans kärlek till sina egna hjältar, även om stilen ändrats något. Mannens ikoniska röst driver albumet och är centralpunkten i musiken. Albumet inleds med titelspåret och avslutas med Blackbirds, de i särsklass bästa spåren här. Däremellan finns ett album som i sig uppnår full längd, bestående av utfyllnad, trötta Whitesnake och Deep Purple-inspirationer och generiska troper. Beyrodt och riffen går den mest basala linjen och tar efter varenda sjuttio- och åttiotalsskiva som gjorts, med försök till virtuositet i lösryckta och överlånga solon, som ofta känns så opassande till helheten och känslan som Lande inger, att de framstår som forcerade. Också texterna är konstanta runkerier till svunna tider istället för de ofta inåtvända och explorativa texter Lande brukat kunna göra. Gitarrtonen och produktionen kanaliserar något av det äldre Jorn-soundet, istället för det tyngre, mörkare sound som fyllde de senaste skivorna. Även detta naturligtvis i jakten på ett old school-sound. Visst gör det sig snyggt i luftiga sånglinjer som i Hammered To The Cross eller snabba, småskitiga Fire To The Sun, men utvecklingen verkar ändå ha gått till det väldigt generiska.

Lutningen mot Beyrodts överdrivna gitarr istället för enhetlig bandkänsla skapar alltså en tangibel känsla av ett påskyndat album. Det märks att det egentligen inte är ett band så mycket som sessionsmusiker som gör sin grej, med stark fokus på malplacerat gitarrunkeri. De första singlarna, Love Is The Remedy och Man Of The 80’s (det sistnämnda för övrigt grammatiskt inkorrekt; en skriver ’80s) är tråkiga standardrocklåtar, långsamma Dreamwalker drar på i evigheter och har det mest opassande gitarrsolot på skivan. Låtskrivningen är helt enkelt allt annat än perfekt; istället för naturlig utveckling görs allt helt enligt formler och gitarrsolon kastas in där det istället borde läggas mer passande ledgitarrarbete. Lande själv gör sitt jobb, men är långt från så exceptionell som han i rätt sällskap visat sig. Under Tobias Sammets ledning i Avantasia har han gjort sina bästa låtar, liksom i Swing Of Death-projektet med Holter, medan Masterplans två första skivor visade hur magisk han kan göra melodisk power metal. I helhet är Life On Death Road något av en besvikelse, välspelad och prydlig men med avsaknad av atmosfär, några fina spår bland ett myller av standardhårdrock; Landes röst är långt från generisk, och därför är det synd att höra hur den får användas till det.

 

Bästa låtar: Life On Death Road, Blackbirds

 

    

 

Musikvideo: Jorn - Life On Death Road