Ghost - Prequelle

Genre: Rock/Metal

Ghost is that dividing line within today’s metal scene; you either love them or hate them, there is no middle ground. And somehow that middle ground is deceptively easy to fall into. I’ve given more than enough time to fall in all kinds of metal love with the once mysterious turned pop metal sound, but still find them good at best, with a few stellar tracks in their now four numbered string of full length albums. Prequelle is the fourth album and the funny titled sequel to 2015’s highlight in Ghost discography, Meliora, that once and for all saw the cult break into the mainstream. And they’ve certainly come some way since their beginnings with the ominous mysticism that surrounded their first two albums. Rats, the lead single and opening track, excluding intro Ashes that does invoke a mysticism that remains elusive through the rest of the album, harkens back to the old days of Opus Eponymous while also feeling new and different. Unfortunately it is wholly forgettable, with the minor exception of the twist that starts the chorus; rats.

Ghost - Prequelle

Prequelle isn’t that awesome, to put it bluntly. The cult surrounding Ghost will weed out the fanboys from the metal fans. You will either hate it or love it, usually predetermined before you’ve even heard the album. It has plenty of pitfalls, the simplification of the metal sound to appeal to a broader audience being an obvious one, emptying the album of depth. Several songs dance close to balladry, nervous around appearing too close to the band’s biggest hit to date, He Is, while also wanting to capitalize on its success. In other words, Ghost are looking for their next big radio hit. Perhaps Dance Macabre is that hit, sounding in some ways like a Ghost version of Living After Midnight (which I love, damn your blood), with the radio friendly rhythm pumping and guitar absence that envelops it, with Cardinal Copia’s vocals at a melodic high for the album. It’s silly as all heck, but it’s too catchy not to fall in an emoji kind of hearts for eyes love with.

Curiously, the finest selection among these ten is an instrumental affair, of which the album offers two; Miasma and Helvetesfönster (Swedish for ‘hell window’, or ‘window to hell’). Now while the latter remains fairly forgettable near the ass end of the 41 minute runtime, the former brings serious business at the middle of the album, drawing heavy rhythm play and guitar antics that sound just like Ghost always need to sound, and invokes a larger image without a single word sung. The saxophone added towards the zenith is pleasurable and just that quirky kind of awesome that has you nodding your head while being perfectly appropriate for the song. It’s right then, at the middle of the album when you’re yanked off your feet that you think maybe shit’s about to stir, but unfortunately it only lasts through Dance Macabre for cooling down once more.

Prequelle is a catchy piece of idolry, I’ll give it as much, because the Ghoul Writer clearly knows a heckin’ lotta more about pop songwriting than I do. But it’s catchy in comparison to Meliora like the way British Steel was to Stained Class; the entire sound, the emotive pull, everything simplified and made more accessible with any semblance of depth removed, except for a few rare cases. That said, British Steel remains a timeless classic being as how it brought Judas Priest into the NWOBHM, making heavy metal a more accessible part of pop culture way back in 1980. Prequelle does something similar, but in many ways it feels artificial and hollowed out. Perhaps it’s even Ghost’s weakest effort to date, but it’s still a good album - obviously not up to Meliora’s standard (which I called Ghost’s ‘The Number of the Beast’, back then), but still an entertaining listen, if nothing else. Perhaps in a few years we’ll get Meliora’s actual sequelle?


Standout tracks: Miasma, Dance Macabre




Musikvideo: Ghost - Rats

Poem - Unique

Genre: Progressive Metal, Rock/Metal

Greek prog outfit Poem has definitely adopted some sort of stealth technique when it comes to new releases. Just like their second full length Skein Syndrome (2016) their fresh third effort Unique somehow manages to simply… having been released, without you knowing you were waiting for it. It’s only upon giving the progressive darkness a whirl that you realize there was a need, a want, to hear it. Poem makes Unique a varied album, and deliver unto us a set of rhythmically heavy passages bringing the groove and the thunder, which break beautifully against the softer waves. This gives an enchanting blend of despair and pain, hope and transgression, in constant rhythmic fluidity, captured with a heartful of darkness and a gloomy sense of emptiness, even in the airier parts. Obviously so, given song titles like My Own Disorder and The Brightness Of Loss - about as far from rainbows and puppies as musical themes get. This isn’t to their detriment, as Poem channels these emotions naturally.

Poem - Unique

Vocalist and rhythm guitarist Giorgios Prokopiou brings passion in no small numbers, much like he did on the predecessor. The man is blessed with one of the most expressive voices in metal these days, bringing emotion somewhat like that of Mark Kennedy of Damnations Day (with whom Poem are touring, as of writing). Grungy motions are tossed into the mix in massive single My Own Disorder, while tracks like Euthanasia and the title track delve into prog rock, straying from the otherwise massive metal formula. The latter is a fine grower, that starts slow and calm and with a powerful delivery by vocalist Propkopiou, that then evolves into a slowly heavy rhythmic beast, that then again turns into the slow cooking breather, no less dense in atmosphere. It has been argued that the song is too long, and that some of the “saucier” parts could be removed. You could, sure, but not without losing the integrity of the song. In fact, it could serve to have the weightier parts elongated. A great track to be sure, though the album has several better.

From the very beginning, the album is set in motion showcasing Poem’s immense talent and prominence in penning weighty prog metal of great substance. False Morality, the shortest track, opens with airy groove and delightful vocal melodies. It’s followed by the aforementioned My Own Disorder, one of the most emotionally driven and heaviest songs in Poem’s discography thus far. Third is Four Cornered God, nearly eight minutes in length, which blends the softer edges from the albums latter half with the groove and heavy senses of the first two tracks. Though one might call Discipline and closing track Brightness Of Loss slight dips in comparison with the other material, there is still ample good parts to be found all over the album. Lead guitarist Laurence Bergström amasses heavily with distinct leads alongside the naturally heavy and easily flowing rhythms of Prokopious’ rhythm guitars, as well as Takis Foitos and Stavros Rigos on bass and drums respectively. All in all, Unique is a great step forward from the first two albums, which in hindsight have a sense of anonymitiy to them; it feels more cohesive - bigger, better and in every aspect more remarkable.


Standout tracks: My Own Disorder, Four Cornered God, Euthanasia




Musikvideo: Poem - False Morality

Quiet Riot - Road Rage

Genre: Heavy Metal, Rock/Metal

Quiet Riot var en gång i tiden ett mycket inflytelserikt band med ett finger eller två i mycket av åttiotalets hårdrocksscen. Deras tredje fullängdare Metal Health (1982) var första heavy metal-plattan högst upp på den amerikanska topplistan. Saken var också den att skivan visade sig något av en one hit wonder; den följdes av några mer eller mindre halvdana alster de kommande åren, och en nedång i kvalitet under resten av åttiotalet, komplett med mängder av medlemsbyten. Början av nittiotalet såg ett litet uppsving, och mot slutet av årtusendet återförenades Metal Health-uppsättningen för plattan Alive And Well (1999). Men det höll inte heller i sig. Mediokra releaser följde fram till 2007 då sångaren Kevin DuBrow dog av en överdos. Efter DuBrows bortgång släckte trummisen och ende konstanten Frankie Banali permanent ner Quiet Riot. Permanent i två år, tills plånboken blev tunn. De startade på nytt, och med samma mönster av medlemsbyten. Nu är vi framme i 2017, och efter ytterligare skiften är Banali redo att visa att Quiet Riot fortfarande är att räkna med.

Quiet Riot - Road Rage

Med titeln Road Rage och ett omslag som ger vibbar av åttiotal och gamla Mad Max-filmer får en hopp om något energetiskt, aggressivt och i alla aspekter sprakande. Något som tar de gamla synderna och revitaliserar dem för ett nytt årtusende; en återkomst för Quiet Riot, en gång för alla. Jag går in i upplevelsen med ett öppet sinne, och trots att Quiet Riot är signade på generisk AOR-skivbolag nummer ett, vill jag tänka att den här gången är det värdigt namnet som släppte den legendariska plattan Metal Health för trettiofem år sedan. Resultatet, ska det visa sig, är "road rage" i klass med en söndagsåktur i farmors Toyota. Road Rage är trött, urlakad rock utan minsta tecken på något en vågat hoppas på. Från den första noten är det totalt energilöst och helt och fullständigt generiskt, såtillvida att vilken studiomusiker som helst kunnat upprepa det och fått samma resultat. Trista mid tempo-rockers enligt samma gamla trötta strukturer.

Sedan återstarten 2010 har Banali värvat en mängd vokalister i mer eller mindre tappra försök (oftast mindre…) att ersätta den ikoniske DuBrow. Mark Huff, Scott Vokoun, Jizzy Pearl (med vem de spelade in EP:n Number 10 (2014), som kallades fullängdare, men bestod till hälften av gamla livelåtar, så den räknas inte), Seann Nicols och den nu aktuella James Durbin, som blev fyra i en omgång av American Idol (om nu någon fortfarande bryr sig om det). Om du undrar varför du aldrig hört talas om de fyra andra, så är det för att en sorgligare skara menlös, generisk, halvtalang sällan skådats den här sida Gene Simmons pojkar. Road Rage spelades först in med Nicols på sång och skulle ges ut tidigare i år - även efter dennes uppretade uttåg ur bandet - men planerna ändrades tack vare upphettad stämning och ordkrig från bägge sidor. Enligt en representant var Road Rage ändå inget att ha med Nicols - att de ändå tänkt släppa den är ju jävligt betryggande. Ingenstans på Road Rage visar Durbin, trots en i grunden åtminstone godkänd röst, någon större inlevelse eller känsla. Stämningen i rösten fluktuerar lika ofta som musiken. Det vill säga inte alls. Det bästa med hans insats är att han inte försöker vara en DuBrow-klon. Tråkigt då att han inte är något att ha.

Också resten av bandet är fullständigt borttappat. I grunden kompetent folk, men ingen som insett att metal kräver passion. Alex Grossi är ingen Carlos Cavazo (och ännu mindre någon Randy Rhoads). Trista riff, kassa solon, inget som sticker ut varken upp eller ner. Bassisten Chuck Wright kanske har varit med i omgångar sedan åttiotalet, men här finns inga uppvägande faktorer; basen drar bara med, följer gitarren och Banalis egna standardasierade trumlinjer. Också låtstrukturerna i sig är fullständigt generiska; snarlika sånglinjer, standardiserade trummor som försöker påminna om åttiotalet  så mycket att det blir pinsamt. Getaway försöker plocka lite åttiotalspoäng med arena-känsla, men faller i sin brist på djup, medan inledningslåten Can’t Get Enough försöker vara charmig och små-aggressiv, men misslyckas tack vare kassa riff, usla framträdanden och en i grunden sketen tanke. Till på det är produktionen under all kritik. 2017 ska väl åtminstone gitarren kunna vara klar och definierad? Basen knappt hörbar, sången upp och ner. Inget låter ens i närheten av vad det ska. Det största problemet är ändå musiken. Den är bara helt menlös. Ingenstans på albumet finns något som kommer i närheten av en duglig eller godkänd låt. Road rage är lika farlig som ett glas mjölk.


Bästa låtar: Tamefan ingen




Quiet Riot - Freak Flag