Mercury Rust - Mercury Rust

Genre: Progressive Metal

Det här är inte din gamla vanliga euro power-uppsättning, något som en kunnat tro när falupågarna Murcury Rust fått power metal-epitetet på sig. Den svenska euro power-scenen har fått lite av ett lyft den senaste tiden, men masarna kommer från skilda bakgrunder och har med sig olika influenser som möts på den självbetitlade debuten. Långtida Katatonia-batteristen Daniel Liljekvist och bassisten Pierre Stam är bägge bekanta från In Mourning som släppte ett av 2016 års allra bästa album, och vokalisten Christer Gärds känner vi från Eternal Of Sweden (vilka ju också släppte en högst kapabel fullängdare i fjol). Mercury Rust matchar ingen av de ovanstående konstellationerna utan ligger på ett helt annat plan, något som blir uppenbart redan efter en minuts speltid. Silent Storm tar sina första andetag i ett långsamt, atmosfäriskt intro tack vare Hammondorgelns högtidligt melankoliska sound och leder till ett på ytan simplistiskt gitarrdrivet sound, och varslar om 40 oanat hänryckande minuter.

Mercury Rust - Mercury Rust

Kanske inte en hel fot, men ett par tår åtminstone står ändå i power metal, en sorts back to basic-känsla med det demoniskt mörka i sinnet som Dio gav uppkomst till. Samtidigt är det bestämt mer progressivt på ett sätt som tycks komma helt naturligt och andas helt i ett med musiken genom Joakhim Åslunds inlevelsefulla och högst väsentliga Hammondorgel. Medan emellanåt kanske något överrepresenterad ger den musiken en distinkt 70-talskänsla med nickningar till Uriah Heep, Rainbow och Deep Purple. Behind The Gates är kanske inte riktigt så immersivt djup och fatalt mörk som ämnat var, men olycksbådande långsam manar den en Deep Purple möter Sabbath-stämning, och med ett långt instrumentalt mittparti som andas eklektiska influenser som spänner bort till orientalisk mystik - om än väldigt subtilt och med känsla för att hålla musiken på rätt spår. På så vis är den ändå talande för skivan som helhet. Något tycks saknas, en medryckande refräng och något massivt att fylla hela bergssalar med.

De musikaliska insatserna däremot klanderfria, då Mercury Rust vet vad de gör och de vet att skriva stycken som passar dem. Gärds är inte onödigt högt upp i registret, utan håller sitt raspiga mellanregister för musikens bästa. Han är inte alls lika drivande som en förväntar sig, utan Thomas Nyströms ombytliga och hela tiden intressanta gitarrspel - med en mängd själfullt levererade riff och solon tillika intrikata ledgitarrspår (Hiraeth kan nämnas) -  och framförallt Åslunds orgel och keyboards, medan Liljekvists energiska trumspel håller jämnt skägg. Mestadels går det i mid tempo, där det ger maximal effekt. Fuel The Fire däremot står på med snabbare ryck och visar att även det bemästrats. Albumet spänner bara sju låtar i längd, där avslutande End Of Time i det närmaste känns okaraktäristiskt positiv. Trots det finns inget direkt svagt spår, utan helheten växer genom ett ändå relativt jämnstarkt låtmaterial. Medan det ännu är långt från perfekt är Mercury Rusts debut ändå kraftig helt på sitt eget vis; spännande och unik. Är detta power metal, så är det progressiv 70-talspower anno 2017.

 

Bästa låtar: Fuel The Fire, Behind The Gates, Hiraeth

 

    

 

Lyrikvideo: Mercury Rust - Fuel The Fire

Space Unicorn On Fire - Gallop Through The Stars

Genre: Power Metal

Ett av de sista skivsläppen 2016 kom från slovenska Space Unicorn On Fire, som släppte sin debut Gallop Through The Stars bara dagar innan årsskiftet. Med det aktuella bandnamnet är det lätt att dra paralleler till Gloryhammer och Twilight Force, som tar Rhapsodiansk power metal till en modern spets i form av ostighet och det musikaliska utförandet, men sanningen är närmare band som inte blåser på fullt ut, som Veonity och Excalion, och humorn - som egentligen inte är en särskilt bärande del - snarare åt Helloweens håll. Trots relativt korta speltider införlivar Space Unicorn On Fire också en del intressanta temposkiften, tidssignaturer och ständig föränderlighet för en smått progressiv ådra, som kanske inte utforskas till sin fulla potential. Märkvärdig i det är Mr. Romantic, som bygger upp, bryter av och sedan fortsätter bygga innan den plötsligt tar slut. Likaledes följer skivan som helhet; den går i ständig förändring och bygger snart sagt konstant, med plötsliga avstickare och intressanta teman.

Space Unicorn On Fire - Gallop Through The Stars

Det ligger något melankoliskt över musiken, som aldrig låter den bli riktigt lika högtflygande som den ovan nämnda uppenbara jämförspunkten Gloryhammer. Istället har Space Unicorn On Fire för avsikt att gå lite djupare, med mer atmosfärisk inlevelse tack vare samspelet mellan Grega Stamenović och Matej Osredkar (bas respektive gitarr) satt mot Matjaž Ličars emellanåt tv-spelsinspirerade keyboards. Avslutningslåten Medzvezdna Mačkica är ett starkt exempel på det, liksom Commander - en av skivans absolut starkaste låtar - vilka båda påminner en del om ukrainska Sunrises mer dämpade låtverk. Stundtals lutar det i överkant mot Ličar, där snarare Osredkar borde kunnat lägga ledgitarrspår. Rok Tavčar har en röst som naturligt är smått lik Timo Kotipelto (Stratovarius) - märkbart i de lugnare partierna i exempelvis Broken Loose och introt till Mr. Romantic - och gör ett stabilt jobb skivan igenom, med en smått egen stil och drar även spåren som är på det inhemska slovenska riktigt fint.

Faktum är egentligen att skivan inte på allvar blir bra förrän efter de första fem spåren, med Shooting Star som första höjdpunkt. Öppningslåtarna Let’s Go To Space och Double Helix sitter visserligen hårt med maffiga riff och snabb, oförsonlig anda, men lyckas inte rycka med som de försöker. De två balladerna på skivan lyckas också dra ner på känslan, även om ingen av dem är rent dålig. De är helt enkelt bara tråkiga och oengagerande. Lämna sedan över till de starkare spåren, från flashiga Mr. Romantic till dämpat smygepiska Commander med sitt balla keyboardsolo, och resultatet blir kanske en aning spretigt, men i slutändan ändå en intressant skiva som måste lyssnas på i sin helhet - och mer än en gång - och som inte ska tillåtas begränsas till bandnamnet. Den som enbart letar så långt och förväntar sig något i still eller klass med Rhapsodiansk power metal blir besviken, men går en in med ett öppet sinne så finner en något ganska unikt inom melodisk euro power. Space Unicorn On Fire visar på sin debut att de är djupare än vad namnet avslöjar.

 

Bästa låtar: Shooting Star, Commander

 

    

 

Space Unicorn On Fire - Broken Loose

Invisible Mirror - On The Edge Of Tomorrow

Genre: Heavy Metal

Invisible Mirror är knappast världsledande inom sitt fält. Det schweiziska bandet har inte ens en godkänd sida på Metal Archives i dagsläget. Inte heller kan en kalla dem sådär överdrivet aktiva. On The Edge Of Tomorrow är deras andra album. Den självbetitlade debuten släpptes 2010. Hur de då ska sticka ut, signade på ett obskyrt italienskt skivbolag vars enda namn på rostern som någon hört talas om är norska Guardians Of Time? Skivan börjar med ett kort intro till öppningspåret Frozen River, som sedermera visar sig ligga hårt på riffsidan och lägga taskarna mot stålet i en sorts Led Zeppelin möter power metal-känsla. Kontemporärt med en stark AOR-ådra som aldrig tillåts vara drivande. Inte heller vill de låta sig luta för starkt åt det melodiska hållet, utan håller det mer till ett åsidosatt karaktärsdrag. Det melodiska introt till Hungry For Love är i är skamlöst likt Avantasias Another Angel Down (The Scarecrow, 2008), men därefter går det lite mer i fläskigt speed metal-stuk. Textmässigt är låten lika töntig som namnet skvallrar om, men musikaliskt är den bland det fetaste på skivan.

Invisible Mirror - On The Edge Of Tomorrow

Grundaren Ricky Bonazza gör inte allt helt själv som på debuten, utan har värvat en grupp skickliga musiker kring sig och sköter mest basen och låtskrivandet på On The Edge Of Tomorrow. Baslinjerna är tyvärr ganska anonyma, med några undantag, och borde fått en tyngre roll i mixen; den känns inte riktigt lika drivande som Bonazza säkert önskat, utan snarare underordnad gitarrerna istället för att hålla jämnt skägg. Medan skivan börjar med mer uppenbara singelspår som Frozen River och Strike Back är den också mer generisk och har inget ögonbrynshöjande i form av sångmelodier eller på de i övrigt grymma gitarrsolona - även om just öppningslåten kanske har skivans bästa riff. Nej, skivan gör ett lyft mot sin andra hälft - kanske beroende på att försöket till aggression i Conspiracy Of Minds faller helt. Beyond The Sky är en maffig powerballad som kanske är det största undantaget till bas/gitarr-rollen, även om låten ändå är som allra bäst när Claude Magyar och Clode Savage håller soloduell för att gå över i ett långsamt ledgitarrspår. 

De bitar som håller hårdare i power metal än ren riffdriven heavy metal är kanske något bättre, men det finaste är hur väl musiken flödar och hur naturliga skiftena däremellan känns. Det mest minnesvärda är inte riffen, utan snarare uppbyggande ledmelodierna och gitarrsolon och helhetskänslan de lyckas förmedla tillsammans med Bonazzas bas och tuffa - men inte fjäskiga - trumfills. Nyvärvade vokalisten Chris Schwartz (Morphist) är starkt influerad av Matt Barlow (Ashes Of Ares, Sentinels) och Ronnie James Dio och bidrar med en präglat amerikansk känsla, medan han i de gruffigare partierna ändå påminner smått om en oslipad Alen Ljubic (Gloomball). Ibland lyckas han inte förmedla samma känsla som musiken, utan känns smått malplacerad. När han passar däremot, gör han allt rätt. Nämnvärd är den kusligt fina Believe. On The Edge Of Tomorrow är ganska spretig skiva, där Invisible Mirror hämtar kanske lite väl mycket från sina influenser och går i repeteringsbanan stundtals och det är svårt att inte vilja ha något lite mer kohesivt, men med lite tid och ett par lyssningar lyckas den ändå växa till sig. Lite grann.

 

Bästa låtar: Hungry For Love, Beyond The Sky, The Loner

 

    

 

Musikvideo: Invisible Mirror - Frozen River