Lunar Shadow - Far From Light

Genre: Heavy Metal

Baserat i utgångspunkten att heavy metal befinner sig i en period av stagnerad utveckling har en rörelse som grundar sig i återuppväckelsen av traditionell heavy metal. Däri åsyftas inte att om igen kopiera och rendera gamla riff och apa efter Maiden eller Sabbath för tusende gången. Snarare är det de ideal om mörker, död och omfångsrik känsla genom storskaliga kompositioner och en episk intonation. Medan en inte nödvändigtvis måste hålla med om nämnda utgångspunkt är det snart sagt omöjligt att förneka att musiken sprungen ur tankesättet många gånger skänkt upphov till en skara band som lyckats förkroppsliga just den eftertrånade känslan; exempelvis Atlantean Kodex och till viss del Eternal Champion vars debut var en av fjolårets mest intressanta. In i bilden kommer här tyska Lunar Shadow och deras debut Far From Light. Härvid rytmiskt kraftigt och och välfyllt med tvillinggitarrer i full attack enligt Priests och Maidens gamla skala; komplexa strukturer och progressiva byggnader jobbar tillsammans med Max Birbaums ändlöst vindlande leads med känningar av tidiga In Flames, utfyllt av en rytmsektion som ger fullt understöd och gör dessa sektioner väldigt intensiva.

Lunar Shadow - Far From Light

Lyriken, med grund i det historiska och fantasy - vedertaget för genren - har en mörk kant som gränsar till det Lovecraftianska. Dessvärre tar avsaknaden av djup och immersion i Alex Vornams sångprestation ändå en del från upplevelsen. Stundtals gnällig och nasal förkroppsligar han inte den power som musiken runt honom utstrålar, och bristen på kraft och eftertryck gör att de massivare partierna, som de mörka thrashvibbarna i orubbliga The Kraken - en episk behemot på nio minuter - inte får det stöd som behövs. Hårdare semi-growls fyller ut i vissa ställen, bland annat i vrålsnygga shredfesten The Hour Of Dying, och lyckas på så vis ge något mer djup och mer kontrast till Vornams ljusare mellanregister. Inte för att Vornam på något vis är en dålig vokalist; smått lik Jason Tarpey (Eternal Champion) och med en dos sjuttiotalspatos är det inte svårt att se tjusningen han i sina starkaste stunder skänker, med närmast hypnotisk inlevelse. Den naturliga stjärnan här är Birbaum, vars exceptionella ledgitarr lyser genom de långa spåren som utgör skivans 55 minuter. Från den långsamma, melodiska sologlansen i Cimmerias avslutande minuter till den frantiska riffattacken tillsammans med Kay Hamacher i Hadrian Carrying Stones eller They That Walk The Night.

Musiken kunde bestämt tränga än djupare i skärseldsmörkret; den avslutande lilla balladen Earendil, akustisk och mjuk känns mer som en mellanakt till tyngre riter. Om det är ett varsel inför vad som komma skall återstår att se, men i dagsläget hade den gjort sig bättre tidigare i spellistan, medan den längre balladen Gone Astray - vars känsla och stämning är mycket lik Earendils, om än med snirklig ledgitarr från Birbaum - kunnat klippas helt. Egentligen är det produktionen, som inte ger gitarrsoundet den mörka klarhet det förtjänat som är syndaren i detta drama; också trummorna och basen hade tjänat på att vara fylligare, för att verkligen uttömma hela reservoaren i de långa, progressivt baserade instrumentala passagerna som Birbaum så stiligt leder. Ett inte helt enormt problem visserligen, då känslan likväl infinner sig när musiken som allra mest drar en in. Då är det lätt att återkomma till The Kraken, detta epos om den väldiga leviatan som döljer sig havsdjupens dunkel, och dess fullkomligt galna andra hälft. Just där är det världsklass, och trots små brister visar Lunar Shadow att de alls icke kommer att lägga band på sig i det området. Fans av traditionell heavy metal och dess moderna inkarnationer bör bli utom sig.

 

Bästa låtar: The Kraken, Cimmeria

 

    

 

Lunar Shadow - Hadrian Carrying Stones

Dream Evil - Six

Genre: Heavy Metal, Power Metal

Dream Evil sparar inget krut när de efter sju långa år i tystnad släpper sin sjätte fullängdare, träffande nog betitlat Six; uppföljaren till erkända In The Night (2010). Direkt i första låten - bandets själbetitlade - öppnar det starkt, och återfångar tyngden och kraften i en Manowar-rökare, samtidigt som den påminner om den egna klassikern The Book Of Heavy Metal, från skivan med samma namn (2004). Fredrik Nordström och Markus Fristedt anammar Dio-lika riff, och den sistnämnda glassar friskt med ledgitarren utan att för den skull bli särskilt melodisk. Niklas Isfeldts sång säger att sju år lika gärna kunnat vara igår. I hela fem minuter håller Dream Evil lågan tänd och hoppet hinner stiga att deras comeback ska ha varit värd väntan. Sedan säckar albumet ihop i sn samling utfyllnad, same-old same-old och kass humor. Mindre power och mer heavy, skitiga riff - som stundtals inte alls går av för hackor - fylls av trista strukturer, ooriginella melodier och refränger som mest känns som upprepningar av varandra och majoriteten av låtarna på United (2006) och In The Night.

Dream Evil - Six

Saken är den att det är snyggt framfört och spelat, Nordströms produktion klanderfri och inget säger att det inte borde funka. Dream Evil har helt enkelt lyckats med konststycket att på något sätt suga den mesta känslan ur musiken, likväl som på de två senaste skivorna. Den traditionella heavy metal-stilen som stundtals varvas borde kännas fräsch full av attityd, som Astral Doors nyligen lyckades helt okej med, exempelvis, men är mest trött. Exemplen Sin City, Hellride eller Six Hundred And 66 är menlös utfyllnad utan momentum att tala om, medan Too Loud och Broken Wings, som bägge återfinns mot slutet av albumet, har lite mer fart, tuffare riff men ändå faller när känslan tappas, med trista refränger och en Isfeldt som borde vara trött på att sjunga om exakt samma soppa om igen. Därmed inte sagt att det är rakt igenom uselt; Creature Of The Night är en historia i långsammare tempo. Rytmsektionen är behaglig, trots ganska ominnesvärda riff, och den smäckra ledgitarren funkar snyggt. En seriösare inramning gör att låten funkar - om än inte helt perfekt.

Six är stundtals medryckande, ibland hajar en till och någon gång tänker en ”jäklar, det skulle de ha gjort mer av”. Växer gör albumet marginellt med ett par lyssningar. Judas Priest-känslan plockas fram i 44 Riders, som efter några varv visar sig vara en av skivans få höjdpunkter. Refrängen tar en mer melodisk twist, och trots att texten är klyschig känns den mer subtil och snarare som en smått smörig hyllning än som en misslyckad parodi av Priest och Manowar och hela biker-grejen. Dream Evils allvarliga sidor har alltid varit deras bästa, och det här albumet ser på tok för få av dem. Kanske är det Century Media som aldrig vetat hur de ska handskas med power metal på rätt sätt (kika i kommentarsfältet till låten nedan för att se vad CM-fans förväntar sig). I slutändan är Six inget nytt under solen, utan mest mer av vad som hände på United och In The Night, utan att till fullo återkaptivera känslan som omgav 2004 års The Book Of Heavy Metal, trots en del försök. En handfull dugliga låtar på 13 år räcker inte, Dream Evil borde ha gjort detsamma när Gus G och Snowy Shaw tackade för sig.

 

Bästa låtar: Dream Evil, 44 Riders

 

    

 

Musikvideo: Dream Evil - Dream Evil

Alestorm - No Grave But The Sea

Genre: Pirate Metal (Yarr!)

Alestorm - No Grave But The Ham

Med femte fullängaren No Grave But The Sea färsk ur spam-burken gör sig Alestorm redo att åter ge sig ut på de sju haven - nu också för hundar! Grundaren, sångaren och keytar-isten Christopher Bowes har sedan sin begynnelse i Battleheart (som sedermera blev Alestorm) under 00-talets andra hälft visat (framför allt i Gloryhammer) att han kan vara en låtskrivare i världsklass. Något som visade sig väldigt frånvarande på Alestorms senaste fullängdare, Sunset On The Golden Age (2014), en osammanhängande historia som kom kort efter Gloryhammers närmast fulländade debut Tales From The Kingdom Of Fife (2013). Alestorms sound är definierat vid det här laget, och de strövar inte långt därifrån. Elliot Vernons folkiga sound och maniskt fryntliga keyboardleads ligger överst, och Bowes raspigt sarkastiska sång, antitetisk till den annars mer traditionellt uppbyggda power-stilen. Storslagna allsångsrefränger, melodier inspirerade av episk filmmusik och en egen stil fullpackad med humor, keytars och dragspelssyntar, det är och förblir Alestorms sorti. I den bemärkelsen är heller inte No Grave But The Sea nyskapande, även om den är ett lyft efter föregångaren.

Alestorm - No Grave But The Sea

Lika lite bör Alestorms satiriska läggning komma som en chock. Bowes, som inte ens tog sin black metal på allvar, har fyllt snart sagt hela skivan med ploj. Singeln Mexico är hur löjlig som helst, med fåniga keyboards och ännu dummare text om att segla till kaktusarnas land och supa, med Bowes - i sinom tid klassiska - ”yo ho, Mexico”. Men lik förbannat är den Alestorm i sitt esse, i klass med Keelhauled, och det är omöjligt att inte älska den. Och stundtals gör de sin grej riktigt, riktigt bra. Glassiga melodier fyller maffiga dubbeltramp och nya gitarristen Máté Bodor lägger köttiga riff mot tryggt framförda baslinjer från Gareth Murdock. Hooks och melodier som påminner (av uppenbara skäl) om Gloryhammer, medan Vernons keyboards håller stilen kvar i Alestorms eget kölvatten. Det är ändå inte bara shits and giggles; några av Alestorms bästa verk har gjorts med en seriösare intoning. To The End Of The World och avslutningslåten Treasure Island dignar med fylliga riff och ruffa sångmelodier. Samtidigt är det inte ens i de stunderna gjort med samma intensitet och råhet som på de allra första skivorna, Captain Morgan’s Revenge (2008) och Black Sails At Midnight (2009); de har haft svårt att släppa hela supa och festa-grejen, vilken i längden blir tröttsam.

Trist nog är skivans mellansektion - från bandets självbetitlade låt och hyllning till den festfyllda piratlivsstilen, till småsega Man The Pumps - ett kvalitetsdopp efter en stark öppning. Visserligen har även de låtarna strösslats med sina egna kvalitativa egenskaper; de simpla melodierna i Fucked With An Anchor eller den snabbare tuffheten och riffen i Pegleg Potion (den klart starkaste låten i skivans mitthalva). De långsammare låtarna är inte alls lika medryckande som till exempel Mexico eller titellåten; Bar Ünd Imbiss kanske har några av Bodors finaste solon på skivan, men är annars bara seg i det långsamma tempot. I det allra mesta är No Grave But The Sea mer av samma sak från Alestorm; några flin och nickningar här, och kul, upplyftande stämning där. Bowes svävar iväg mer - och är inte bunden till piratpartytemat - med Gloryhammer, ett band som redan från start verkar ha plockat upp Alestorms falnande känsla. Skivan tar ett steg i rätt riktning och lyckas fånga en del av de tidigare albumens känsla, jämfört med sin föregångare, och med sin underbara närvaro på sociala medier visar ändå Alestorm att de är metal-scenens mesta komiker. Att smilbanden kommer att dras råder det inget tvivel om. Och helt klart är att No Grave But The Sea bjuder på rom, öl, äventyr och mjöd; allt en pirat behöver.

 

Bästa låtar: Mexico, To The End Of The World

 

    

 

Musikvideo: Alestorm - Mexico