Lione/Conti - Lione/Conti

Genre: Power Metal

Ända sedan Fabio Lione hoppade av Rhapsody Of Fire hösten 2016 har vi väntat på något att fylla tomrummet det skandalösa beslutet lämnade. Inte för att karlen varit sysslolös sedan dess; han släppte album med Eternal Idol och Steel Seal kort efter avhoppet, och i februari väntar hans andra fullängdare med Angra. Dessförinnan har Serafino Perugino, högste höns på Frontiers Records, rekryterat Lione till ännu ett tvillingvokalist-koncept tillsammans med Alessandro Conti (Luca Turilli’s Rhapsody, Trick Or Treat). Att ge bandet namn efter vokalisterna kan däremot tyckas smått förrädiskt, för här hittas också Elvenkings trummis Marco Lanciotti, keyboardisten Filippo Martignano (Synful Ira) och inte minst gitarristen tillika bassisten Simone Mularoni (DGM), som också stått för det mesta bakom spakarna. Både Lione och Conti är kvalitetsvokalister av rang, men med några undantag kommer ingendera på den här plattan nära de storverk de är kända för.

Lione/Conti - Lione/Conti

Nej, Lione/Conti bjuder mestadels till med power metal enligt numren, fyra-fem minuter långa låtar i samma strukturer och närapå identiskt sound. Därvid utan större melodiskt flöde eller dynamiskt omfång mer än i några individuella höjdpunkter här och var. Det är ju inte nödvändigtvis något negativt i sig, för i Mularonis regi är plattan ren och snyggt polerad, även om den inte är tillnärmelsevis utforskande. Bekväm, men levererad med tillräckligt mycket finess för att backa upp den i grunden väldigt standardbyggda musiken. Mularoni är den klarast lysande stjärnan på plattan, med kraftiga gitarrpartier och flertalet storslagna solon och småepiska ledpartier. Den tydliga DGM-ådran finns tydlig och blir riktigt stark i snygga spår som Glories och Misbeliever, medan exempelvis Gravity påminner en hel del om Kamelot i melodiprogressioner och sånglinjer, och öppningslåten Ascension för tankarna till sentida Rhapsody-alster. Martignanos keyboards ger understödseld till Mularonis blästrande gitarr, även om den också kommer fram i en del rytmtunga sektioner och ett par glassiga solon.

Bägge vokalisterna gör ju så bra ifrån sig som en kan vänta, och trots att de ändå har smått snarlika röster lyckas duetterna ändå passa dem, kanske mycket tack vare Mularonis starka insats. Ändå är det långt ifrån Liones starkaste stunder i Vision Divine eller rent den sista plattan han gjorde med Rhapsody Of Fire, och Conti har också gjort så mycket bättre ifrån sig i sina hemvister till vardagen. Kanske är det just där som det märks att Lione/Conti är ett Frontiers-hopkok; de medverkande har de tekniska kunskaperna och ”fett med skills” som ungdomarna säkert inte längre säger, men själen tycks fattas. Här hittas också den givna balladen, i Somebody Else, som börjar trist, men lyckas utvecklas tack vare mastiga baslinjer och fin utveckling från Mularoni; och just som låten blir intressant så tappar den och blir till ett ingenting. Plattan är bra, om det råder ingen tvekan, men den är inte exceptionell. En hade förväntat sig något större än albumorienterad power metal. Lione/Conti kommer inte att fylla tomrummet efter Liones utträde ur Rhapsody Of Fire, i det hänseendet kan vi bara hoppas att Vision Divine får arslet ur vagnen och det strax.

 

Bästa låtar: Ascension, Gravity, Glories

 

    

 

Musikvideo: Lione/Conti - Ascension

In Vain - Currents

Genre: Death Metal, Extreme Metal, Progressive Metal

Vart börjar en ens för att beskriva In Vain. Denna norska kvintett som med sin senaste fullängdare, Ænigma (2013) gjorde så starkt intryck. Denna veritabla monstermamma till institution inom black death-rörelsen, som under det gångna decenniet gjort sig ett namn. Progressivt tunga och ombytliga är de svåra att placera i ett enda fack, och fjärde fullängaren Currents ändrar inte precis på det. Det är däremot ett lika intellektuellt album som framför allt den närmaste föregångaren; Currents är ett eklektiskt album, måhända inte lika explorativt som Ænigma, men likväl starkt och bekvämt i vad det är. Låtksrivaren tillika gitarristen Johnar Håland har klart vuxit och mognat i sin roll; Currents är inte ett album som exploderar och genast presenterar sig, det krävs mer än en genomgång för att börja skala tillbaka de imponerande snyggt byggda och välformade lagren som bygger upp helheten.

In Vain - Currents

De båda gitarristerna Kjetil D Pedersen och Håland lägger av några sjukt elaka riff här och var, även om det inte alltid är helt mörkt och elakt. Black metal-vansinnet i As The Black Horde Storms ger i låtar som Origins och Standing On The Ground Of Mammoths rum även för influenser från 70-talsprogg och det Opethiska. Den sistnämnde har också agerat kompositör till dest mesta av musiken och låtit Pedersens förträffliga ledgitarr bana melodisk väg i hypnotiska progressioner och solon. Inte en enda låt på Currents är inte välsignad med näst intill perfekta sektioner där Pedersen fullkomligen glänser. Han backas upp av en stadig rytmsektion med gästande trummisen Baard Kolstad (Leprous, Rendezvous Point) och nyförvärvade bassisten Alexander Lebowski Bøe som varvar stadig uppbackning i de långsammare melodiska passagerna med skitig black metal-mangel. Korta, stiligt inflikade sektioner och passager med hammondorgel och saxofon välsignar flera av låtarna för att sedan tas över av passionerade instrumentala passager ledda av Pedersen.

Triviums Matt Heafy gästar Soul Adventurer, ger den en mer lättillänglig approach, medan den samtidigt känns lika explorativ som resten av plattan. Den är inte riktigt lika djuplodat mörk som mycket av musiken och inte lika lagd med growls, och kanske ändå plattans svagaste spår, även om ordet används ganska löst. Origins sedermera har sångmelodier som för tankarna till Keldian för att sedan brisera till något närmare Ne Obliviscaris när elaka growls tar vid. Albumet växer, låt för låt, och blir starkare och starkare, med en klimaktisk zenit i monstruöst snygga Standing On The Ground Of Mammoths. Speciellt från En Forgangen Tid blir albumet verkligen en kraft att räkna med. De subtila, halvjazziga sidorna finns hela tiden påminnande i bakgrunden medan långsamma behemot-riff och högtidliga sångprestationer från Sindre Nedland och Andreas Frigstad (rensång respektive growls) sätter stämningen antingen monstruöst elak eller melankoliskt mörk, samtidigt som Pedersens känsliga gitarr aldrig vill sluta. Ett med repeterade lyssningar löjligt starkt album, huruvida Currents kan matcha Xnigma står inte helt klart, även om den rent uppenbart simmar i samma nattsvarta vatten.

 

Bästa låtar: As The Black Horde Storms, Standing On The Ground Of Mammoths

 

    

 

Lyrikvideo: In Vain - Seekers Of The Truth

Victorius - Dinosaur Warfare: Legend Of The Power Saurus

Genre: Power Metal

Tyska Victorius släpper den här dagsfärska EP:n blott ett år efter releasen av deras fjärde fullängdare, den välmottagna Heart Of The Phoenix. Dinosaur Warfare: Legend Of The Powersaurus är ett koncept, eller början på ett, som ska fortsättas i kommande releaser. Rent kortfattat går det ut på att aliens för 65 miljoner år sedan anföll jorden, och dinosaurierna transformeras till mekaniska powersaurusar för att bekämpa dem. Plus en sabeltandad tiger som blir lasertandad. Hela konceptet är så förbannat korkat att det går runt spektrat och blir genialiskt. Inspiration har de hämtat, rätt uppenbart, från Gloryhammer, men det har också lyssnats friskt på Bloodbounds senaste släpp.

Victorius - Dinosaur Warfare: Legend Of The Power Saurus

Den består av fem spår sammalika-power metal som mest upprepas med fryntliga power chords och högtravande leads. I förgrunden David Baßins medgivningsvis riktigt klatschiga stämma sjungande ostiga texter om powersaurusar och lasertandade tigrar. Bäst på EP:n är just Lazer Tooth Tiger, som släpptes som singel i förväg. Också den är smått generisk, men med den klart snyggaste refrängen och bästa melodierna lyckas den ändå sticka ut, även om den inte räddar skivan som så. Som singel satte den ribban högre än resten av EP:n tyvärr inte mäktade matcha. Oturligt nog verkar Victorius (eller om det är skivbolaget som ligger bakom) tro att bara en tramsar till det så blir det automatiskt nästa Gloryhammer.

Dessvärre saknar de en låtskrivare i klass med Christopher Bowes i uppsättningen, och blir därför lidande av den rätt generiska stilen och soundet EP:n välsignats med. Det är i stort sett en tolkning av Gloryhammer i mer standardiserad power metal-stuk; inte för att det låter särskilt dåligt - tvärtom, i de finaste stunderna är det sådär tralligt och strösslat med ostighet - men inte heller särskilt speciellt. Meningen är inte att återuppfinna hjulet, utan snarare att upprätta Victorius som något av en institution och sondera terrängen efter intresse. Att döma av kritikernas ros lär vi få höra mer om powersaurusen; förhoppningsvis känns det mer unikt nästa gång. Det är tjugo minuter kul power metal, men inget som går till historien.

 

Bästa låtar: Lazer Tooth Tiger

 

    

 

Lyrikvideo: Victorius - Lazer Tooth Tiger