Amon Amarth - Jomsviking

Genre: Death Metal

Amon Amarth går ju knappast att räkna till mina favoritband. Egentligen är jag inte mer insatt än att jag kan tralla med till Twilight Of The Thundergod. Förra skivan, Deceiver Of The Gods (2013), lämnade mig måttligt road. Dessförinnan var det den något bättre Surtur Rising (2011). De sex skivor som släpptes innan Twilight Of The Thundergod (2008) vågar jag knappt påstå att jag hört enstaka låtar från. Så därför, cue the fanboys som ska riva upp rövhål nummer två åt mig när jag nu ska sänka jätte-jättefärska Jomsviking. Skillnaden i uppsättningen är att Fredrik Andersson tackat för sig och nu enbart trummar i This Ending. Trummorna spelas därför på Jomsviking av gästinhopparen Tobias Gustafsson, ett igenkänbart namn efter nästan tjugofem år i Vomitory. Att trummorna därför är i säkra händer går inte att tvivla på.

Amon Amarth - Jomsviking

Detsamma gäller naturligtvis resten av Amon Amarths line-up, som levererar i densamma ådra fansen säkerligen är vana vid, och älskar. Johan Söderbergs och Olavi Mikkonens veritabla bulldozer av riff, fläskiga tvillingattacker och leads som slingrar sig värre än Jörmungandr själv runt tidsoceanerna. På samma sätt förhåller det sig genom hela det stabila materialet. Jag hör ingen omedelbar arena-favorit i stil med (ja, just det) Twilight Of The Thundergod, men Jomsviking är inte kort på heroiskt storslagna ögonblick och krigshymner. Raise Your Horns, hyllningen till mjödet innan striden är maffig och skön, men kunde kanske mått bra av en mer livlig refräng. Öppningsspåret First Kill bjuder på det där feta, snabba med slickande gitarrleads, men saknar istället en refräng som får igång mig. Jag hör kort sagt inget som är perfekt, medan det allra mesta har något som är riktigt bra.

Den episka känslan är också en viktig del av Amon Amarths sound. Som vanligt är produktionen klar och gitarrerna har ett hårt sound. Det är dock inte utan att de kan ges en viss skönhet när det behövs. Den episka känslan kommer också fram i atmosfären, som kanske har satsats mer på här än tidigare. The Way Of The Viking verkar snabbt bli mångas favorit. Snabb, Amon Amarth-stylad death med den där melodiskt storslagna känslan, och visst är det en kapabel visa. Däremot gillar jag den episka atmosfären och ledgitarren One Thousand Burning Arrows bättre; där massivt tryck inte är främsta prioritet. Kanske inte hundraprocentig, men ledgitarrdrivna låten funkar riktigt bra. Just de melodiska toucherna gillar jag nog bäst med bandets sound, eftersom att Söderberg och Mikkonen satt näst intill så bra som det är möjligt. Avslutande Back On Northern Shores är ett mycket bra exempel på det.

Du har hört Amon Amarths tidigare skivor, så du vet vad du kan förvänta dig av Jomsviking. Typ Manowar på döds-steroider. De har sin utpräglade formula klar och skiter fullständigt i alla som anser att de borde avvika från den. Johan Heggs ondsinta men klarspråkiga growls är bland de bästa i genren - kommer från en som vanligtvis inte är överdrivet growlkåt - och vi slipper som vanligt gissa oss till vad han sjunger. Legendariska Doro Pesch gästar mysigt nog i A Dream That Cannot Be. Den här duetten, där Hegg får brytas av mot en kvinna med hungra gånger mer stake i rösten än han, är en av skivans höjdpunkter, välsignad som den är med feta riff, grym uppbyggnad och just Doro Pesch. Albumet bör säkerligen hålla Amon Amarth-fans nöjda, och för den inte helt vana lyssnaren ger det femtio minuter icke-att-skita-på-vikingadöds, som för övrigt får ett ganska stort lyft mot skivans andra hälft. Jag behöver kanske inte få ett nytt rövhål uppslitet av en fanboy-mobb, bekvämligt beväpnad med gummiyxa och neckbeards?

 

Bästa låtar: One Thousand Burning Arrows, A Dream That Cannot Be

 

    

 

Musikvideo: Amon Amarth - First Kill