Amon Amarth - Jomsviking

Genre: Death Metal

Amon Amarth går ju knappast att räkna till mina favoritband. Egentligen är jag inte mer insatt än att jag kan tralla med till Twilight Of The Thundergod. Förra skivan, Deceiver Of The Gods (2013), lämnade mig måttligt road. Dessförinnan var det den något bättre Surtur Rising (2011). De sex skivor som släpptes innan Twilight Of The Thundergod (2008) vågar jag knappt påstå att jag hört enstaka låtar från. Så därför, cue the fanboys som ska riva upp rövhål nummer två åt mig när jag nu ska sänka jätte-jättefärska Jomsviking. Skillnaden i uppsättningen är att Fredrik Andersson tackat för sig och nu enbart trummar i This Ending. Trummorna spelas därför på Jomsviking av gästinhopparen Tobias Gustafsson, ett igenkänbart namn efter nästan tjugofem år i Vomitory. Att trummorna därför är i säkra händer går inte att tvivla på.

Amon Amarth - Jomsviking

Detsamma gäller naturligtvis resten av Amon Amarths line-up, som levererar i densamma ådra fansen säkerligen är vana vid, och älskar. Johan Söderbergs och Olavi Mikkonens veritabla bulldozer av riff, fläskiga tvillingattacker och leads som slingrar sig värre än Jörmungandr själv runt tidsoceanerna. På samma sätt förhåller det sig genom hela det stabila materialet. Jag hör ingen omedelbar arena-favorit i stil med (ja, just det) Twilight Of The Thundergod, men Jomsviking är inte kort på heroiskt storslagna ögonblick och krigshymner. Raise Your Horns, hyllningen till mjödet innan striden är maffig och skön, men kunde kanske mått bra av en mer livlig refräng. Öppningsspåret First Kill bjuder på det där feta, snabba med slickande gitarrleads, men saknar istället en refräng som får igång mig. Jag hör kort sagt inget som är perfekt, medan det allra mesta har något som är riktigt bra.

Den episka känslan är också en viktig del av Amon Amarths sound. Som vanligt är produktionen klar och gitarrerna har ett hårt sound. Det är dock inte utan att de kan ges en viss skönhet när det behövs. Den episka känslan kommer också fram i atmosfären, som kanske har satsats mer på här än tidigare. The Way Of The Viking verkar snabbt bli mångas favorit. Snabb, Amon Amarth-stylad death med den där melodiskt storslagna känslan, och visst är det en kapabel visa. Däremot gillar jag den episka atmosfären och ledgitarren One Thousand Burning Arrows bättre; där massivt tryck inte är främsta prioritet. Kanske inte hundraprocentig, men ledgitarrdrivna låten funkar riktigt bra. Just de melodiska toucherna gillar jag nog bäst med bandets sound, eftersom att Söderberg och Mikkonen satt näst intill så bra som det är möjligt. Avslutande Back On Northern Shores är ett mycket bra exempel på det.

Du har hört Amon Amarths tidigare skivor, så du vet vad du kan förvänta dig av Jomsviking. Typ Manowar på döds-steroider. De har sin utpräglade formula klar och skiter fullständigt i alla som anser att de borde avvika från den. Johan Heggs ondsinta men klarspråkiga growls är bland de bästa i genren - kommer från en som vanligtvis inte är överdrivet growlkåt - och vi slipper som vanligt gissa oss till vad han sjunger. Legendariska Doro Pesch gästar mysigt nog i A Dream That Cannot Be. Den här duetten, där Hegg får brytas av mot en kvinna med hungra gånger mer stake i rösten än han, är en av skivans höjdpunkter, välsignad som den är med feta riff, grym uppbyggnad och just Doro Pesch. Albumet bör säkerligen hålla Amon Amarth-fans nöjda, och för den inte helt vana lyssnaren ger det femtio minuter icke-att-skita-på-vikingadöds, som för övrigt får ett ganska stort lyft mot skivans andra hälft. Jag behöver kanske inte få ett nytt rövhål uppslitet av en fanboy-mobb, bekvämligt beväpnad med gummiyxa och neckbeards?

 

Bästa låtar: One Thousand Burning Arrows, A Dream That Cannot Be

 

    

 

Musikvideo: Amon Amarth - First Kill

Defecto - Excluded

Genre: Progressive Metal

Defecto, fyra danska pågar, med en EP i bagaget, släpper sin debut i Excluded. Det är progressivt rent genre-mässigt. Sångaren och gitarristen Nicklas Sonne känner vi igen från Section A, också de aktuella med nytt skivsläpp. Jag får känslan att Defecto med sin debut eftersökt något atmosfäriskt och väldigt stämningsfyllt, men det framkommer inte i alla låtarna, utan utan känslan som släpps fram genom den klara produktionen är klar och snarare vad en förväntar sig att höra i en heavy metal-skiva. Den består mest av flera korta låtar - under fyra minuter - som vid första anblick bara skrapar på ytan. I vissa fall funkar det perfekt, i andra inte. Skivan inleds med det något tomma titelspåret. Det engagerar inte, utan kör fyra minuter och tar slut. Som tur är finns det andra ljusare stunder på skivan.

Defecto - Excluded

Jag undrar lite smått om de har svårt att bestämma sig för vilken genre de vill spela, eller om deras genreval bara är svårdefinierat. Stora mått av en progressiv skopa kommer väl till pass. Jag nämner Drifting Into Blackness som åtnjuter ett maffigt riffparti, följt av ett nästan lökigt keyboardslingrande som leder till ett (väldigt kort) solo. Men det känns kanske mindre som progression, vilken ska leda någonstans, och mer som famlande, greppande efter en identitet. Kanske beroende på låtarnas korta speltid. Skillnaden är påtaglig, i jämförelse med Sonnes ”huvud”band, Section A. Mycket bärs upp av skickligheten i Nicklas Sonne, vokalisten, goda musikaliska insatser till trots. Visserligen är mycket av det melodiska arbetet och ledgitarrdrivna partier av hög standard, men många riff känns inte hela vägen, liksom det mesta av de growls som förekommer. Ibland låter han som något som kunnat passa Bon Jovi, medan han i andra ögonblick är betydligt råare i framtoning. På så vis formar han känsloläget i musiken på ett ganska eget sätt. Ombytlig och grym är han i låtarna Rage och melodiskt snygga Don’t Lose Yourself, som funkar riktigt bra trots kort speltid.

Into Oblivion är skivans näst längsta låt, på nästan sju minuter. Den kommer nära slutet, men är egentligen bara början på vad Defecto är kapabla till. Den bygger upp, och hoppar sedan ner i en avgrund, för att åter bygga upp. Den annorlunda låtuppbyggnaden går att uppskatta, och jag önskar att den förekommit mer på skivan. Avslutar gör sju minuter långa The Sands Of Time, hemsökande i atmosfär och med skivans bästa refräng, melodier och gitarrarbete. Det är så här jag önskat att hela skivan låtit. Det är dessa två låtar, de som fått ta sin tid, som sätter prägel. Mycket mer än skivan i övrigt. Framför allt önskar jag att Don’t Lose Yourself och singeln Sovereign fått åtnjuta en fetare längd, då de är bra låtar bägge två. Framför allt just Sovereign, där det förekommer en på tok för kort soloduell. Medan musiken aldrig blir direkt dålig känner jag att jag vill gilla den mer än jag är förmögen att göra. Det finns naturligtvis anledning att hålla sin första skiva koncis och lätt att ta till sig, men på sina ställen - inte hela tiden! - känns Excluded som om den försakat djup för den känslan. Mitt slutbetyg väger lite på den sista halvpoängen, men tippas slutligen upp till en trea tack vare den snygga avslutningslåten, som verkligen höjer nivån på skivan. Fler sådana, Defecto.

 

Bästa låtar: The Sands Of Time, Into Oblivion

 

    

 

Musikvideo: Defecto - Excluded

Dyscordia - Words In Ruin

Genre: Progressive Metal

Den belgiska sextetten i Dyscordia släpper sin andra fullängdare i Words In Ruin. Deras progressiva metal gjorde en kapabel debut i Twin Symbiosis (2013). Också en inte alltför oduglig cover av Sonata Arcticas My Land har de släppt. Den är visserligen inte helt indikativ av musiken på Words In Ruin, så det är nog bäst att börja lyssna. Det märks rätt så snabbt att introt är meningslöst att ha som intro, och borde kort och enkelt ha satts ihop till ett längre spår tillsammans med Harlequin’s Grief, vilken är en välskriven, kapabel öppnare, utan att driva för djupt eller sväva ut. Den visar upp vad som förestår, och det med snygga musikaliska insatser. Det blir sedermera både djupare resor och betydligt mer inlevelse. Dyscordia kör med en del growl, som inte alltid tillför mycket. Exempelvis i den i övrigt riffigt snygga The Masquerade. På andra ställen blir det istället väldigt effektfullt, som i vissa partier i den snygga Bail Me Out.

Dyscordia - Words In Ruin

Även om jag inte är säker på om det är han som growlar, håller Stefan Segers rensång bättre i helheten. Men det finns också ett praktexempel på hur bra de två kan låta tillsammans, i låten Never Will, vars många musikaliska sektioner bygger upp och bygger upp till ett klimax där growl och rensång hand i hand leder finalen i hamn. Guy Commeenes ledgitarr är bland det bästa här, då varje låt är välsignat med hans blästrande leads och hypnotiska hooks. Martijn Debonnet och sångaren Segers hanterar också de gitarrer, vilket om jag räknat rätt sätter summan på tre gitarrister som bryter av och fyller på varandra effektfullt och med inlevelse. Solona är inte nödvändigtvis det bästa han gör, även om han sätter dem också. Istället är det hans ledslingor som lyckas slingra sig igenom hela skivan och utvecklas, förändras och ständigt hålla nivån jämn.

Chthonic Star är ytterligare ett exempel på mästerfullt låtskrivande, och effektfulla growls. Men även här är det i det närmaste Commeene som är stjärnan. Eller, snarare tillsammans med gitarrkamraterna Debonnet och Seger. Den sistnämndas något högre röst i avbrytning till de ganska prevalenta growlen flödar mästerligt med ledgitarrens vindlande gångar. Låten har också skivans bästa solo, där gitarristerna byter av med varandra. Medan låtarna inte nödvändigtvis är särskilt korta, med bara två spår under fem minuter, så är inget spår egentligen särskilt långt heller, med bara avslutande Words Of Fortune som spänner över sju. Låtarna är koncisa på det viset, men rymmer ändå progressionen som behövs för att musiken ska kunna föras framåt och är ständigt välkomponerade. Den lite kortare A Perfect Day är en bra, snabb visa. Högre tempo och med vindlande melodisk ledgitarr mot den näst intill hypnotiska rytmsektionen gör den snygg, men den krymper ändå jämfört med de något längre låtarna, som också de visar prov på det snabba spelet, men också får rum för lugnare, och absolut inte därmed simplare, partier.

Det finns tyvärr en fullständigt meningslös ballad inkastad, troligtvis enbart som utfyllnad, i den tre minuter korta Sacred Soil Of Souls. Det balla namnet till trots, så är låten på tok för kort för att kunna leda någonstans, och den når sin ände innan en begripit att den kommit till världen. De lugnare bitarna i övriga låtar tar ut det, som tur är. Framför allt i den närmast episka avslutande Words Of Fortune, vilken leder hela skivan runt. Albumet är något ojämnt vid sina ställen, men i de delar som är bra visar Dyscordia upp sig från sina bästa sidor. De melodiska bitarna är kanske bäst, men också de rent riffdrivna progressiva spåren har poäng och starka sidor. Ett album som säkerligen kommer att växa med fler lyssningar och rekommenderas den som känner att progressiv metal är värt att lyssna på. Eller jag ska nog snarare säga, i det här fallet är det värt att lyssna på.

 

Bästa låtar: Never Will, Chthonic Star, Words Of Fortune

 

    

 

Dyscordia - A Perfect Day