Ashes Of Ares - Ashes Of Ares

Genre: Heavy Metal

Ashes Of Ares är väl nästan vad man kan kalla en supergrupp. Albumet är deras första och det bär bandets namn. Där huserar Matt Barlow (poliskonstapeln som vi känner igen som Iced Earths gamla sångare), som tagit med sig Freddie Vidales, som här spelar gitarr. Det sista namnet är Van Williams, trumslagaren från Nevermore som har lätt att visa var skåpet ska stå. De har nu alltså släppt sitt första, självbetitlade album. Jag är partisk, för jag var en fanboy för länge sedan. Men när handlade recensioner om att inte vara partisk? Men det är faktiskt så att redan från det att första låten, The Messenger, startar med sin tuffa attityd så blir man fasthakad och det går inte att inte vilja höra mer. Hela albumet är något som bör uppskattas av de flesta metalfans, därför att det är alldeles rakt på och kör på i tufft stuk ända från början. Det finns musik som känns som att det kunnat vara Iced Earth, och musik som känns som att det kunnat vara Nevermore. Men egentligen är hela albumet, rakt igenom, Ashes Of Ares, och inget annat.

 

Ashes Of Ares - Ashes Of Ares

 

Barlows karriär har jag försökt följa sedan hans återkomst till metalscenen i och med Pyramazes Immortal för fem år sedan. Det bör jag väl erkänna. Och han är fortfarande den bästa. Han klarar det thrashiga, det melodiska, de få falsetterna, det rent ut tunga, och han gör det med bravur. Insatsen i andra låten, Move The Chains, är mästerlig. Vidare ska göras känt att Freddie Vidales inte enbart är en grym bassist (som han gjorde prov på i Iced Earth), utan också en gitarrist med stor teknisk skicklighet och lyckas svepa bort allt tvivel på sådant med sitt framträdande på Ashes Of Ares första album. Det inledande solot i nummer tre, On Warrior's Wings, är gudomligt. Riffandet som utbryter strax efter tre minuter in i låten, sedan. Jösses! Van Williams är den av de tre medlemmarna jag kan tala minst om. Nevermoreveteranen sitter bakom trummorna och gör i Ashes Of Ares, liksom sina bandkamrater, en solid insats. Jag vill speciellt märka första låten, The Messenger, där hans feta trummor är på pricken. Men det är genom hela albumet ett par ordentligt bra trumbeats som finns att höra, även om de - för mig - får ge visst utrymme till förmån för Vidales riffande.

 

Albumet Ashes Of Ares har ett väldigt starkt låtmaterial, där det märks hur inne i musiken de medverkande artisterna är. Jag antar att det är lika kreativt som det känns. Den nästan långsamt tuggande Punishment med matiga riff och ett tyvärr galet kort solo har den där maffiga metalstilen, medan What I Am är thrashig och på så vis gör skillnaden. Likaledes finns det låtar som spänner över olika genrer, det finns melodiska element, i exempelvis den vackra The Answer, och en del progressivt. Man får ständigt de där riffen och solon bjuds det friskt på. Jag hörde Dead Man's Plight från den här skivan tidigare, delad av bandet via Facebook. Det är en Judas Priest-ig historia som trots sin charm inte övertygade mig. Det gläder mig att Ashes Of Ares gjorde som Maiden med El Dorado (inför skivan The Final Frontier). Dela med sig av ett av de något sämre spåren och blås skallen av tvivlarna när de får höra hur mästerlig slutprodukten är. Så även om jag skiter beröm över produktionen finns de ett par låtar som inte sitter precis på pricken. Däribland just Dead Man's Plight. Men det är lättare, och roligare, att peka ut de bra låtarna. Däribland den ovan nämnda On Warrior's Wings, som blir albumets höjdpunkt tack vare hur fenomenalt den är uppbyggd, grymma riff och framför allt bandmedlemmarnas starka insatser. Som slutsats, ett album som motsvarar mina förväntningar. Eller kanske gör det det bara för att jag förväntade mig att det skulle det? Spelar noll roll. Jag trycker på play igen.

 

Bäst: On Warrior's Wings

 

Sämst: Dead Man's Plight

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=13167

 

Musikvideo: Ashes Of Ares - This Is My Hell