Helloween - My God Given Right

Genre: Power Metal

Helloween som inte behöver någon sådär jättestor introduktion släpper idag sitt 15:e album, lagom till 30-årsjubiléet. De kanske i mångas öron aldrig nått upp till vad de gjorde med Kai Hansen och Michael Kiske på åttiotalet, men de är ju inget om inte produktiva med det de gör. Den nya skivan, My God Given Right, levererar ungefär vad en förväntar sig. Där finns det där typiska Helloweensoundet, inpräntat i en mängd låtar som ämnar cementera det legendariska bandets status. Ett album som låter som väntat, och på omslaget: ett namn som säljer. För den sakens skull, inget dåligt, men visst hade det varit kul om My God Given Right låtit mindre som en uppföljare till 2013 års Straight Out Of Hell (som i sin tur var lite mycket av en uppföljare till 2010 års 7 Sinners) och mer som en nytändning av klassiskt möter nytt.

 

Helloween - My God Given Right

 

Det finns en del snabb, rivig speed metal i låtar som inledande Heroes och Battle's Won, men också där bryts mönstret av klatschiga och trallvänliga refränger. Albumet rymmer också en del genuin power metal av tyngd och där Helloweens kvalitetsmärke verkligen stämplats på ordentligt; Creatures In Heaven blir genast en favorit och är efter en lyssning den solklara favoriten på skivan. Lovande spår finns i Living On The Edge och titelspåret My God Given Right, men något hindrar dem från att gå hela vägen. I den tidigare låtens fall är det en oinspirerad refräng som inte alls gör något intryck, trots en i övrigt grym låt med otroliga solon. Andi Deris låter i stort sett som han gjort på de senaste skivorna, med ytterst få undantag. På gott eller ont; som sångare står han sig. Det är också solitt jobb av Markus Grosskopf på basen i låtar som ovan nämnda Creatures In Heaven och Heroes där basen, trots att den på intet sätt är överdrivet utstickande funkar snyggt ihop med gitarrerna. Den väl fungerande duon Michael Weikath och Sascha Gerstner har albumet igenom, som de haft sedan Gerstners tillträde (framför allt 7 Sinners), en hel del snyggt skrivna riff och sköna gitarrleads att bjuda på, varvat med ett och annat solo. I det fallet ska jag nämna Living On The Edge igen, bara för att det solot var så bra.

 

Låtar som Lost In America och Stay Crazy skänker det där lättsamma, sköna gunget med ett mått av Helloweenhumor (lyssna noga, SAOL, för det ordet ska vara med i nästa upplaga) som ändå går hem, trots att det är långt från första gången. Å andra sidan tar Russian Roulé saken för långt. Resultat: pannkaka. Här påbörjas en lång tirad om hur pannkaka i sådana här fall ses som något negativt, när det egentligen är jäkligt gott. Vi spolar förbi den diskussionen. Like Everybody Else är en halvballad som funkar löjligt bra för mig. Gitarrerna var bara för snygga för att jag skulle stänga öronen. Det varvas med ett par låtar som näst intill bara blåser förbi utan att göra något större väsen av sig. Men för mig är det ofta lätt att bara minnas albumets goda sidor; några låtar blir säkerligen värda att minnas. Ett lättsamt album som inte kräver särskilt mycket av vare sig Helloween eller lyssnaren. Den går inte direkt till favoritarkivet, men den ska heller inte förpassas till soptunnan; det är en musikalisk och spirituell uppföljare till Straight Out Of Hell och det märks. Här finns ett par snygga guldkorn och med lite tid och en lyssning eller två så kan säkerligen My God Given Right växa.

 

Bäst: Creatures In Heaven

 

Sämst: Russian Roulé

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=14034

 

Lyrikvideo: Helloween - Battle's Won

Pyramaze - Disciples Of The Sun

Genre: Power Metal

Disciples Of The Sun är namnet på årets comeback. Men 2015 är inte första gången som Pyramaze cementerar en comeback. För sju år sedan fick de danska progressiv metallarna den minst sagt legendariske sångaren Matt Barlow tillbaka till hårdrocksscenen, till tredje albumet Immortal. Barlow gick sedermera tillbaka till Iced Earth (och sedan till Ashes Of Ares). Hans plats i Pyramaze togs av svenske Urban breed (Serious Black, ex-Bloodbound, ex-Tad Morose), men där blev det inte mer än ett par livespelningar. Åren gick och bandet föll närapå i glömska, det sista väsen de gjorde var 2011, när Michael Kammeyer, bandets grundare, gitarrist och främsta låtskrivare, tackade för sig. Därefter kom tystnad. Tills nu. Musiken har utvecklats en del sedan Immortal - helt naturligt, så klart. "Det låter inte som Pyramaze från tidigare album", var den första tanken jag fick höra om skivan, innan jag själv hört den. Det stämmer, men ju mer jag lyssnar på Disciples Of The Sun, desto mer känns den som en Pyramaze-skiva.

 

Pyramaze - Disciples Of The Sun

 

Låtarna är i flera fall kortare än på tidigare skivor, något som ger ett något öppnare intryck. Att välja albumets knappt fyra minuter långa titelspår som singel och musikvideo är naturligtvis inte en slump; det ska satsas ett par danska øren i Pyramaze. Kammeyers ersättare är Jacob Hansen, som tidigare sjungit i Anubis Gate. Här spelar han alltså gitarr, men mest känd är han för sina produktioner, då han producerat skivor åt bland andra Volbeat, Pretty Maids och Týr, förutom Pyramazes två första och den här fjärde. Fina referenser, onekligen, men här är det hans gitarrspel som räknas in, tillsammans med Toke Skjønnemand. Och på det området levererar de; riffen är tunga, ofta snabba och avlöses av harmoniska leads och gitarrsolon av rang, som i den otroligt snygga Back For More och Unveil.

 

Norska Terje Harøy är en sångare av kaliber, med ett brett omfång och tryck i pipan. Han bidrar med en riktigt bra insats, och det är kul att de satsat på en okänd röst istället för att värva någon redan etablerad sångare. Harøys starka sidor kommer fram i låtar Disciples Of The Sun och Unveil där han med säker röst bringar musiken i hamn. Trummisen Morten Gade Sørensen (Wuthering Heights) lägger som tidigare en stadig stomme för Pyramazes musik att stå på och bygga vidare på. Han skiner i låten Hope Springs Eternal. Jonah Weingarten har också varit en stomme i Pyramazes musik. Amerikanen står för albumets keyboards och ger en extra touch som inte springer iväg åt för symfoniskt eller för elektroniskt eller någonstans alls, egentligen. Det leder helt rätt och ofta ligger hans keyboards snyggt i produktionen utan att ta för mycket utrymme; det är den där lilla kryddan och det är det som är så snyggt.

 

Låtskrivandet är som sagt inte detsamma som innan, men för den sakens skull är det inte ett milalångt kliv. Här saknas något upplyftande, nästan lökigt, power metal-aktigt och inte heller går det så djupt som framför allt Melancholy Beast gjorde. Teaserlåten Fearless är ett starkt spår som visar Harøys starka sång tillsammans med ett samlat Pyramaze. Det finns otroligt bra låtar, som Unveil (min solklara favorit), Hope Springs Eternal och Fearless, som helt klart visar något väldigt lovande med sina snygga riff till Weingartens vindlande keyboards och solida sånginsatser gång på gång av Harøy. Och det finns låtar som är stadiga, utan att vara favoriter. Exposure är den enda låten jag inte fastnat för alls. Musiken är kanske inte riktigt lika hypnotiskt fängslande som den var förr, men med varje lyssning ökar albumet. Jag tror och jag hoppas att den här comebacken inte bara för ett album. Musiken skrapar på ytan... nästa skiva, ta oss djupare.

 

Bäst: Unveil

 

Sämst: Exposure

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=13972

 

Musikvideo: Pyramaze - Disciples Of The Sun

Kamelot - Haven

Genre: Power Metal

Haven är alldeles rykande färsk. Det är Kamelots nya skapelse, som ämnar förgylla min onsdagafton. Skivan inleds med tre kraftiga låtar i Fallen Star, Insomnia och Citizen Zero, där nummer två är den bästa och mest sammanbitna. Därefter kommer singeln Veil Of Elysium som lyser upp skivan med sina fyra korta minuter och poesi som är som gjord för Kamelot (One day I know we will meet again / In the shade of a life to die for). Det är tre år sedan Silverthorn och Karevik har tagit vad som känns som en i allra högsta grad naturlig plats i Kamelot. Hans röst är stundtals egen, stundtals tror man att man hör Khan igen. Också Thomas Youngblood har snygga stunder med ett gäng grymma riff, och då vill jag framför allt nämna det tunga introt till Beautiful Apocalypse och låten Insomnia där gitarren och keyboarden går otroligt snyggt ihop.

 

Kamelot - Haven

 

Skivan har inte mindre än två ballader, där nummer två, Here's To The Fall är den klart tråkigare. Den första, Under The Grey Skies, är däremot helt okej, om lite typiskt och tråkigt uppbyggd. Alissa White-Gluz (Arch Enemy) kommer på besök igen, men utan att det har samma impakt som det hade på Silverthorn. Emellanåt är musiken rent av trist, som i de låtsat "vackra" stunderna i Revolution, vilken är en av White-Gluzs gästinhopp.  Trots att det då och då drar lite för mycket åt det symfoniska hållet behåller skivan en bra balans. Haven är en bra uppföljare på Silverthorn; snyggt producerad och inte alltför svulstigt överdådig, som Kamelot har kunnat vara på sina ställen i det förflutna (jag vet, det kallas 'att vara episk'). Snygga insatser av Karevik och Youngblood, men också av keyboardisten Oliver Palotai, vävs ihop till en väl sammanhållen skiva som bör göra bandets diehard-fans och power metal-fans nöjda.

 

Bäst: Veil Of Elysium, End Of Innocence och/eller Beautiful Apocalypse, jag har inte bestämt mig.

 

Sämst: Ecclesia. Gäsp.

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=13865 - Read the review in English

 

Lyrikvideo: Kamelot - Veil Of Elysium