Helloween - My God Given Right

Genre: Power Metal

Helloween som inte behöver någon sådär jättestor introduktion släpper idag sitt 15:e album, lagom till 30-årsjubiléet. De kanske i mångas öron aldrig nått upp till vad de gjorde med Kai Hansen och Michael Kiske på åttiotalet, men de är ju inget om inte produktiva med det de gör. Den nya skivan, My God Given Right, levererar ungefär vad en förväntar sig. Där finns det där typiska Helloweensoundet, inpräntat i en mängd låtar som ämnar cementera det legendariska bandets status. Ett album som låter som väntat, och på omslaget: ett namn som säljer. För den sakens skull, inget dåligt, men visst hade det varit kul om My God Given Right låtit mindre som en uppföljare till 2013 års Straight Out Of Hell (som i sin tur var lite mycket av en uppföljare till 2010 års 7 Sinners) och mer som en nytändning av klassiskt möter nytt.

 

Helloween - My God Given Right

 

Det finns en del snabb, rivig speed metal i låtar som inledande Heroes och Battle's Won, men också där bryts mönstret av klatschiga och trallvänliga refränger. Albumet rymmer också en del genuin power metal av tyngd och där Helloweens kvalitetsmärke verkligen stämplats på ordentligt; Creatures In Heaven blir genast en favorit och är efter en lyssning den solklara favoriten på skivan. Lovande spår finns i Living On The Edge och titelspåret My God Given Right, men något hindrar dem från att gå hela vägen. I den tidigare låtens fall är det en oinspirerad refräng som inte alls gör något intryck, trots en i övrigt grym låt med otroliga solon. Andi Deris låter i stort sett som han gjort på de senaste skivorna, med ytterst få undantag. På gott eller ont; som sångare står han sig. Det är också solitt jobb av Markus Grosskopf på basen i låtar som ovan nämnda Creatures In Heaven och Heroes där basen, trots att den på intet sätt är överdrivet utstickande funkar snyggt ihop med gitarrerna. Den väl fungerande duon Michael Weikath och Sascha Gerstner har albumet igenom, som de haft sedan Gerstners tillträde (framför allt 7 Sinners), en hel del snyggt skrivna riff och sköna gitarrleads att bjuda på, varvat med ett och annat solo. I det fallet ska jag nämna Living On The Edge igen, bara för att det solot var så bra.

 

Låtar som Lost In America och Stay Crazy skänker det där lättsamma, sköna gunget med ett mått av Helloweenhumor (lyssna noga, SAOL, för det ordet ska vara med i nästa upplaga) som ändå går hem, trots att det är långt från första gången. Å andra sidan tar Russian Roulé saken för långt. Resultat: pannkaka. Här påbörjas en lång tirad om hur pannkaka i sådana här fall ses som något negativt, när det egentligen är jäkligt gott. Vi spolar förbi den diskussionen. Like Everybody Else är en halvballad som funkar löjligt bra för mig. Gitarrerna var bara för snygga för att jag skulle stänga öronen. Det varvas med ett par låtar som näst intill bara blåser förbi utan att göra något större väsen av sig. Men för mig är det ofta lätt att bara minnas albumets goda sidor; några låtar blir säkerligen värda att minnas. Ett lättsamt album som inte kräver särskilt mycket av vare sig Helloween eller lyssnaren. Den går inte direkt till favoritarkivet, men den ska heller inte förpassas till soptunnan; det är en musikalisk och spirituell uppföljare till Straight Out Of Hell och det märks. Här finns ett par snygga guldkorn och med lite tid och en lyssning eller två så kan säkerligen My God Given Right växa.

 

Bäst: Creatures In Heaven

 

Sämst: Russian Roulé

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=14034

 

Lyrikvideo: Helloween - Battle's Won