Prospekt - The Illuminated Sky

Genre: Progressive Metal

Den brittiska progressive-scenen är en ofta eklektisk aspekt i genren och har kanske alltid lutat större åt rock än metal. Inom det sistnämnda är det vanligtvis med större fokus på teknikalitet och invecklade strukturer snarare än de melodiska aspekter eller svävningar i extremare riktningar. Betänk härvid Prospekt, ett på ytan ganska typiskt band för genren, som liknats vid landsmännen Haken samt amerikanska Symphony X och med en del paralleller till Dream Theater. 2013 släpptes debuten The Colourless Sunrise, och efter ett par uppdateringar i rostern och filande på låtmaterial släpps uppföljaren The Illuminated Sky. Sångaren och keyboardisten Richard Marshall har ersatts av Michael Morris respektive Rox Capriotti. Den sistnämnde gör ett massivt jobb intill Lee Lulands tekniska gitarrspel, och ger musiken en varmt intensiv känsla. In The Shadows Of The Earths solopartier varvar Luland och Capriotti, med den förstnämnde som främste glassare; det är inte en duell-approach, men ett utbyte där de båda kompletterar varandra.

Prospekt - The Illuminated Sky

Redan från introt Ex Nihilo kommer en intensiv atmosfär vari Capriottis keyboards fyller ut Lulands intrikata riff och leder in i titelspåret. Inledningen däri gör starkt avtryck med progressivt mustiga riff och fyllig bas. Den starka uppbyggnaden visar sig ett starkt kort i det inspirerade låtskrivandet; Prospekt har polerat musiken i ett par år, och det märks i skapandet av en färgsprakande ljudvärld, närstående Hakens moderna touch med den melodiska, nästan power-orienterade ådran från Dream Theaters sentida alster.Morris sång sedermera, smått nasal, påminner en del om en inte fullt power-lutad Tom Braden (Artizan), men har inte samma djupa karaktär som Marshall införlivade på debuten. Han gör i alla bemärkelser en godkänd insats, men likväl är han aldrig albumets hjälte. Ett större djup hade varit önskvärt för att ge större omfång till Prospekts mörkare passager, och ges prov på alltför sällan. Cosmic Emissary får ett snabbt sådant inflik efter solot, och det höjer både låten och Morris själv.

Låtmaterialet är varierat, med skiftande fokus. Längre låtar som Alien Makers Of Discord tar med rätta stort utrymme. Detta med långvindande progressiva passager som inte helt införlivats i de kortare, lite mer koncisa spåren. Lite kortare In The Shadows Of The Earth ger en mer episk känsla i skivans starkaste intro, där Capriotti ger fullt blås mot skitigt starka riff från Luland. Samtidigt kunde skivan kortats ner några minuter då den dryga timmen speltid känns något längre än den faktiskt är, med Titan och två minuter korta balladen Distant Anamnesis som största syndare. Första hälften av japanskt inspirerade Akaibara är långsam och seg, men låten briserar och blir under sin andra hälft snarast magisk; trist att början inte funkar. The Illuminated Sky står aldrig riktigt ut som ett måste höra-album, men om en ger sig hän en lyssning finner en snart att upprepade lyssningar följer ganska naturligt. Dess instrumentala passager är vanligtvis starkast, i mycket tack vare det snygga låtskrivandet och Lulands skicklighet på gitarren; solon och ledpassager är riktigt bra, men också för rytmsektionen som, smått återhållen, ger uppbackning till Luland och den mer teatraliska känslan som Capriottis keyboards ger. Och kanske just därför, att trots alla dessa goda kvaliteter, är debuten strået vassare, med djupare sångregister när det behövs.

 

Bästa låtar: In The Shadows Of The Earth, Alien Makers Of Discord, Cosmic Emissary

 

    

 


Prospekt - The Illuminated Sky

Unisonic - Live In Wacken

Genre: Power Metal

Låt oss klargöra att Live In Wacken inte är ett tillnärmelsevis ambitiöst live-album eller en ur någon som helst aspekt nödvändig release, trots dess många goda kvaliteter. Det är nu tre år sedan Unisonic släppte sin andra fullängdare Light Of Dawn, och alla fyra beståndsdelar har hållit sig upptagna med sina andra sidoprojekt. De båda fokalpunkterna Michael Kiske och Kai Hansen (vi kan väl lika gärna erkänna att ingen hittade Unisonic för att de bara älskar Mandy Meyer i Pink Cream 69) har också kontraktsmässigt framträdesförbud på grund av den pågående Helloween-återföreningen. Att det dröjer ett tag till innan Unisonic släpper en trea är således en självklarhet, och Live In Wacken ämnar enbart visa att de inte lagt hatten på hyllan. Inledningen, med storslagna For The Kingdom, melodiska Exceptional och rökiga My Sanctuary ger en stark start som inte matchas helt under resten av speltiden. Med undantag för några få moment är den övriga setlisten något av en besvikelse, med ett par temposänkande låtar (King For A Day är ju måttligt imponerande i sin seghet) istället för regelrätta ballader.

Unisonic - Live In Wacken

Kiskes mellansnack sträcker sig mest till utropet av ordet ”Wacken”. Kanske har det mesta andra klippts bort, vilket vore förståeligt. Grötigt tyskt mellansnack är väl av föga intresse för den bredare, engelskspråkiga publiken. Undantaget är hans introduktion till Helloween-klassikern March Of Time (en höjdpunkt, uppenbarligen, eftersom den i original är den i särklass finaste kompositionen på låtlistan), då han - på tyska - återminns det glada åttiotalet och hans och kollegan Hansens glada ungdom i Helloween. Den enda andra Helloween-låten är det smått trista valet A Little Time, som ges nytt liv av ett mittparti som infogar en del av Judas Priests ultimata klassiker Victim Of Changes, med själfull inlevelse från framför allt Kiske. (I Want Out och Future World återfinns med gästspel av Kiske på Hansens live-skiva.) Mellansnacket är alltså inte det bästa, men jösses, karlns röst är i bättre skick än någonsin. Låt det därvid inte hysas några som helst tvivel; Live In Wacken visar upp hans fenomenala sång, från det snabba power metal-stuket i For The Kingdom till det mer finkänsliga i Exceptional eller (som nämnt) Victim Of Changes-gästspelet.

Soundet är varken perfekt eller särskilt uselt. Smått burkigt, men med den tydligt charmiga live-känslan som är A och O på en live-platta. Gitarrerna, mästerligt framförda av Hansen och Meyer, känns något dova, framför allt under solon, medan trummorna (Kosta Zafiriou, som hoppade av Unisonic förra året) tar överhanden något. Dennis Wards bas är däremot maffig och framträdande i all rätt, medan Kiske har det naturliga rampljuset. Däremot hade Hansen gärna fått glassa mer, med sin naturliga charm och karisma. Han kommer fram en del på Star Rider, där publiken får hjälpa till i mittpartiet; helt klart rätt sätt att uppleva stjärnritten. Det saknas visserligen ett par småsaker på Live In Wacken; rockiga Never Change Me och inlevelsefulla Night Of The Long Knives hade gjort fina komplement. Vidare står mästerverket Over The Rainbow ingenstans att finna. Minuspoäng. Avslutar gör däremot bandets självbetitlade energiknippe, rappa och uppkäftiga Unisonic, som återfångar energin från början. Det är alltså en timme Unisonic och festivalspelning, med ett par låtar från de båda skivsläppen och två Helloween-klassiker, varken särskilt speciell eller särskilt förkastlig. En timme Unisonic, det finns värre saker. Typ en timme utan Unisonic.

 

Bästa låtar: For The Kingdom, Star Rider, March Of Time, Unisonic

 

    

 

Livevideo: Unisonic - Unisonic

Orden Ogan - Gunmen

Genre: Power Metal

Det finns ingen ände på Orden Ogans framgångar inom power metal i dagsläget. De hyllas till höger och vänster som arvtagare till stora namn som Helloween och Blind Guardian. De har kallats power metals framtid, och är med nya albumet Gunmen på väg ut på turné med legendariska Rhapsody Of Fire. Folk kan helt enkelt inte få nog av det tyska bandet som började skörda framgångar med sitt andra album Vale (2008), och därefter gjorde ett namn för sig med Easton Hope (2010) och To The End (2012). Senaste albumet, Ravenhead, släpptes 2015, och Gunmen är deras sjätte platta sedan starten. Kortfattat är de inga nybörjare, och de har jobbat hårt för sin framgång. Den senare tidens framgång är däremot inte helt välförtjänt. Medan de tidigare albumen hade en del intressant låtskrivande har detta skalats ner för en enklare approach och mer simpelt power metal-stuk. Och de har, trots upprepade försök visat sig allt annat än enkla att komma in i. Gunmen följer storyn om Alister Vale, liksom alla Orden Ogans skivor, och kan nog enklast ses som en snarlik uppföljare till Ravenhead.

Orden Ogan - Gunmen

Liksom tidigare, och framför allt på föregående skivan, är refrängerna överblåsta med layered vocals i försök till Blind Guardian-approach. Men Sebastian Levermann är ingen Hansi Kürsch, och hans - rätt så mediokra, om sanningen ska fram - sångröst dränks i körsången. Det är inte tillnärmelsevis så teatraliskt annorstädes, varpå refrängerna, ofta lika långa som många, känns lösryckta och opassande. Till på det är sångmelodierna, framför allt just i refrängerna, oinspirerade och ofta med en deprimerande touch. Nu kräver jag inte Eagle Fly Free-stuk på en textrad som ”On fields of sorrow, I lost the love of my life / I'm standing right here where she left”, men nog kunde några refränger leda uppåt, med lite upptänd känsla istället för att sakta ner tempot och dränkas i körsången. I detta är Gunmen precis vad som hördes på Ravenhead, och även innan det. Just den refrängapproachen som de anammat har alltid varit ett hinder som stått i vägen för att komma in i Orden Ogans musik. Levermann är inte bara bandets vokalist och producent, utan också den ena gitarristen (intill Tobias Kersting) och keyboardist. Han dominerar, kortfattat, mycket av soundet. Han är visserligen mycket bättre som gitarrist än sångare, då både han och Kersting drar till med några riktigt giftiga riff på Gunmen, med storslagna riffpartier och smått progressiva gångar som ibland får ge utrymme för att refränger ska upprepas.

Come With Me To The Other Side gästas av Liv Kristine (ex- Leaves’ Eyes) och är, ganska överlägset, skivans starkaste spår, då Kristines kontrast till Levermann blir känslofylld. Också i övrigt är det den mest inspirerade låten på albumet rent musikaliskt. Dirk Meyer-Berhorn lägger fläskiga trumfills bakom smaskiga riff, och för en gångs skull känns refrängstilen ändå passande; inte deprimerande, som ofta annars, om än fortfarande med ett melankoliskt stråk. Vidare hittas starka partier inledande Gunmen, med ett fruktansvärt starkt intro där Levermann och Kersting glänser starkt, och vidare genom skivan i Vampire In Ghost Town och Ashen Rain, som även om de är något överlånga ändå är hyfsade. För det mesta följer dock musiken samma utstakade spår, och de mer utsvävade portionerna ges aldrig tillräckligt utrymme för att bli impaktfulla. Gunmen är ett marginellt steg uppåt sedan Ravenhead, men rättfärdigar ändå inte den hype som omger albumet och Orden Ogan. Den har, som den är, oklanderlig kristallklar produktion och starka musikaliska insatser, men kommer ändå till korta. Och vi kan konstatera att något inte står rätt till i universum när Orden Ogan och Rhapsody Of Fire far på turné med de sistnämnda som förband. 

 

Bästa låtar: Gunmen, Come With Me To The Other Side

 

    

 

Musikvideo: Orden Ogan - Gunmen