Power Quest - Sixth Dimension

Genre: Power Metal

När brittiska Power Quest släckte ner verksamheten 2013, grundat i ekonomiska motgångar, var det som om en era gick i graven. Grundaren, keyboardisten och bandledaren Steve Williams gick över till Eden’s Curse. Men vid det laget hade Power Quest i vissa kretsar uppnått kultstatus, och en hängiven fanskara vägrade släppa taget. 2016 blev återkomsten officiell, med EP:n Face The Raven - ironiskt nog en historia om döden. Efter den mästerliga debuten Wings Of Forever (2002) och förträffliga uppföljaren Neverworld (2003) sjönk kvaliteten gradvis under den andra halvan av decenniet. 2011 släpptes Blood Alliance, frontat av Chitral Somapala (Red Circuit, ex- Firewind); ett mörkare album, om än med samma känsla för kvalitet och melodi som kännetecknat Power Quests karriär i dess bästa stunder. Till återkomsten - Sixth Dimension -  som släpps via Inner Wound Recordings, kommer stadige bassisten Paul Finnie tillbaka, liksom trummisen Rich Smith. Vidare har Williams efter en del hickningar värvat gitarristerna Glyn Williams (Triaxis) och Andrew Kopczyk (I Am I), samt frontmannen Ashley Edison (Dendera).

Power Quest - Sixth Dimension

Williams har, om något, utlovat en upplyftande återkomst; något som drar till minnes de äldre stunderna och deras keyboard-dominanta sound. Det om något vet Williams hur det ska gå till, görs uppenbart redan från start. Lords Of Tomorrow inleds med plattans ostigaste keyboardslinga och i allmänhet mest tralliga fem minuter. Williams har heller aldrig varit den som dragit sig från att själv lägga sig i bakgrunden; trots myckna keyboards och gott om storvulna solon och ledmelodier därvid, är gitarrerna i starkt fokus. Från de skitiga riffen i Face The Raven eller i Revolution Fighters till de ständiga solodueller som gitarristerna båda fläskar fram är det väldigt gitarrcentriskt, och varken Williams eller Kopczyk besviker. I den bemärkelsen är Sixth Dimension inte helt långt ifrån soundet på Blood Alliance, även om det är tydligt och uppenbart att det lagts mer krut på de trall-melodiska spåren för att återkoppla till de tidiga skivorna. Kings And Glory och Coming Home går framför allt att nämna i det sammanhanget, med sina melodiska twists och framträdande keyboards, samtidigt som de med ständigt hårdkantad gitarrnärvaro håller sig i nuet.

Edison har stundtals ett väldigt imponerande register. Visst, han förkroppsligar inte samma ostiga charm som Alessio Garavello visade upp på Wings Of Forever - men vem gör det? Han påminner ibland så smått om Timo Kotipelto (Stratovarius), medan han samtidigt har en del av just Garavello i sig (säkerligen ingen slump). Med ständigt starka refränger, bitande hårda stunder i till exempel Face The Raven och de höga noter han tar med självsäkerhet gör han sig till en väldigt värdig ersättare även till Garavello (som för övrigt producerat plattan). Williams keyboards och samspelet han har med de bägge ledgitarristerna är starkt, och känns betydligt varmare här än på Blood Alliance; hans intro till Lords Of Tomorrow är löjligt beroendeframkallande. Men egentligen var aldrig Williams låtskrivarförmåga betvivlad; det stod alltid klart att han vet vad han gör i den bemärkelsen. Frågan är egentligen om Sixth Dimension skulle kunna mäta sig och hålla klass med de mytomspunna äldre alstren. Albmet tar influenser från det äldre, men behåller även ett sound från det nyare, för att på så vis hitta ett stadigt sound som känns väldigt inspirerat, både i sina mest upplyftande stunder och de skitigare, argare stunderna. Den sjätte dimensionen visar det; Power Quest är tillbaka.

 

Bästa låtar: Lords Of Tomorrow, Revolution Fighters

 

    

 

Musikvideo: Power Quest - Lords Of Tomorrow

Walpyrgus - Walpyrgus Nights

Genre: Heavy Metal

Vid första anblick kan tänkas att Walpyrgus bara är ett i mängden av alla metal-band som uppstår ur inget för att snart försvinna i obskyritet. De är signade på Cruz Del Sur, som blivit duktiga på att snappa upp nya band med stor potential (case in point, Lunar Shadow) - och där borde intresse nog väckas för en lyssning av debuten Walpyrgus Nights. Om än bara en enda. Walpyrgus är ett amerikanskt band som hängiver sig åt gammeldags heavy metal-skola;  de minns och åttiotalet, men håller sig med ett fräscht och modernt sound. Melodier och hooks som gränsar till det Volbeat-lika och melodisk hårdrock till punk (introt till Dead Girls), medan riff är stadigt inspirerade av Mercyful Fate. Gitarrerna är överallt, och hela tiden i rörelse. Soundet påminner, som nämnt, en del om Mercyful Fate och det ack så underbara sound Maiden anammade till 1988 års Seventh Son Of A Seventh Son, men Walpyrgus skippar den tunga synth-närvaron. Som backdrop till de energiska gitarrerna gästar Tom Phillips (While Heaven Wept) med subtila keyboards, som aldrig jäktar efter uppmärksamhet, men blir som ett uppbyggande moment i de passager där den behövs, och frånvarande där den inte är nödvändig.

Walpyrgus - Walpyrgus Nights

Walpyrgus texter är baserade i skräck och rädsla, och de ger kanske skenet av krypande skräck ur den svartaste natt, men inget kunde vara längre från sanningen. Den upptända musiken och det snabbare tempot går istället hand i hand med den mer ostiga textinramningen, vilken ändå är fullt utvecklad då snart sagt varje låt berättar en historia i sig istället för den mer metaforiska approachen. Sångmelodierna är ständigt i rörelse, levandegjorda av Jonny Aunes ungdomliga känsla för inlevelse i de ostiga texterna. Albumet tappar lite fart och fläkt mot sin andra hälft, med start i Palmystry. Riffen är fortfarande intressanta, men musiken fångar inte lika hårt och den tidigare energin är - kanske inte helt, men så gott som - bortblåst. Det avslutande titelspåret öppnar däremot upp igen, där långsammare stråken gradvis övergår i snabbare gångar. Ändå finns det också under den här halvan gott om ögonblick att omvända otroende; Palmystry sportar ett stiligt solo, medan Witch Cross-covern Light Of A Torch har hyggligt riffjobb.

Den första hälften, med starka öppningslåten The Dead Of Night, snygga Dead Girls och inlevelserika Lauralone däremot är löjligt bra och i jämförelse långt över den andra halvan. En riffest deluxe kompletterad av tralliga melodier och festliga sångmelodier och de immersiva texterna. Refrängen i korta Dead Girls är så melodisk och trallig att det blir omöjligt att inte nicka med redan i första lyssningen. En sak som kan tyckas saknas är något verkligt immersivt; den längsta punkten härvid är strax över fem minuter, och det mesta tycks följa i ganska standardiserade formler. Walpyrgus släpper en stabil, stundtals riktigt snygg, debut, och den höjer omedelbart intresse för djupare och större, mer omfattande framtida ting. Alla medlemmarna kommer ur band med gedigen historia - tre av fem från Twisted Tower Dire - så kunskapen och ambitionen för utveckling finns helt klart. Det är inte en helt eklektisk upplevelse, och inte heller någon för historieböckerna, men Walpyrgus Nights är ett litet energiknippe och med gott om potential.

 

Bästa låtar: The Dead Of Night, Lauralone

 

    

 

Lyrikvideo: Walpyrgus - Dead Girls

Abstract Symphony - Out Of The Ashes Into The Light

Genre: Power Metal

Out Of The Ashes Into The Light is the independent released debut album by Chilean power metal outfit Abstract Symphony. It is an album thick with competent musicianship and impressive guitar centric heaviness. This focus on the burning guitar skills is showcased already on the stylish album cover, branding an angel statue wielding a flaming axe, and certainly, there is enough talent here to satisfy fans of icons such as Malmsteen and the likes. Their speedy take on melodic power metal has a heavy blend of neoclassical elements, mostly in way of the elegant guitar playing by Esteban Hulloa C and Esteban Hulloa V. Yet there is little in the way of outright showmanship, but rather cohesive song structures where the soloing and burning frets have a natural part, blended seamlessly and not overstaying their welcome. Still, every song on here contain lengthy instrumental passages, where both guitarists battle keyboardist J.J Roldan in speedy solo breaks and impressive feasting in the musical prowess, without steering away from the integrity of the song itself.

Abstract Symphony - Out Of The Ashes Into The Light

Speed is also laid heavily down by drummer Sebastián Pontigo, whose efforts lay a dense foundation for the licking flames that are the guitars. Unfortunately, one might say, Christopher Farías’s bass is rather bland and mostly follows the rhythm guitars, leaving the blistering leads to take the spotlight mostly on their own. The keyboards play a rather laid back role, acting not so much up front as the guitars, but instead as a melodic piece during the verses, coupled with the aforementioned dueling in some of the instrumental passages - though Roldan both opens and closes the album by way of the two piece title tracks. Lastly, vocalist Marcelo Carvajal, a clearly competent voice with great potential, yet burdened by inexperience and (as I will develop further on), a distinct lack of great material to work with. So, clearly, the album is mostly a service in neoclassical guitar fandom, but the overall scope of the album isn’t quite as grand as it might seem at first glance; 13 tracks of rapid guitar fire? Not exactly.

The album is cut into three sections, each three songs in length and divided by a short interlude, and smack dab in the middle of the album is a short, bland ballad titled Who’s To Blame. Both these mid-album interludes and the ballad in fact could surely have been cut out without sacrificing much of the flow. Indeed, the interlude End Of Days is an a cappella performance by Carvajal, which serves no purpose other than to make evident his flaws; his pronunciation falters heavily and the overall tone of the interlude only seems to drag down the flow. Instead, it is the speedier numbers that make the best impressions. Here, Carvajal’s flaws do not seem so bad (though for the follow up he could do with a singing lesson or two), in that his role is often not the central focal point. This, in fact, is part of what still makes Abstract Symphony rather hard to get into; the lack of vocal melodies and choral arrangements to match the scope of the music. It might also be pertinent to see some more effort put into mid-paced tracks and to make these just as impressive as the faster numbers. A solid debut even with its ups and downs; Out Of The Ashes Into The Light certainly proves to be an abstract symphony.

 

Standout tracks: The Master Of Sorrow, Infinite Desire

 

    

 

Abstract Symphony - Wondering Why