Lord Thanatos - Legends Of Ipheria

Genre: Power Metal

Legends Of Ipheria är ett debutalbum som inte börjar med ett, utan två intron. När en inte kan bestämma sig för vilket intro som är lökigast, och bara tänker ”båda två it is!” Här behöver ingen förklara att det är power metal. Colombianska Lord Thanatos släpper sin debut på egen hand, och inspirationen kommer mycket av det gamla Helloween-soundet med stora mått av lökig euro power. Produktionen är platt och ganska uttryckslös. Instrumenten och inlevelsen får inte det djup som behövs; gitarrerna har ett lätt ljud och har inte lika distinkt och klart ljud som hade behövts. Kenyd Ramirez och Gopal Leon (den förstnämnda också ledvokalist) bygger musiken på duellerande gitarrer och högtflygande leads; de långa instrumentala passagerna som driver framåt tack vare excellent gitarrspel vittnar om väldigt kapabla musiker och intelligent låtskrivande. Också Eduardo Canchilas keyboards har ett tunt sound, men han agerar ändå mest understöd till de snygga gitarrinsatserna, och för att lägga till ett lite filmiskt retro-sound.

Lord Thanatos - Legends Of Ipheria

De visar otroligt snyggt prov på hur de funkar ihop i Mystical Battle In The Temple Of Fire, där Canchilas lägger av ett solo, påfyllt av ledgitarr och snyggt rytmriffande. Också snabba låtar som Light Of Heart (som känns väldigt mycket Helloween) med ljus känsla och tryck i riffen lämnar starka spår och en distinkt känsla av hur genomtänkt musiken är. Något som backas upp i mycket av Jenner Andersons bas, som är minst lika välskriven som gitarrerna. Basen är det i mixen som har bäst sound ur den produktionsmässiga aspekten, då den är präglad och mustig, om än inte lika maffig som en hade kunnat önska. Lägg till det Ramirez otroligt kapabla röst, som trots att den är något oslipad, är som hämtad ur valfritt euro power-band. Höga noter, mångt och mycket i det höga registret, och hans leverans i tralliga refränger (påbackad av lagom ostiga layered vocals) gör att han känns som en redan införlivad del av genrens mytos. Refränger som i låten Lord Thanatos och Sign In The Sky sitter kvar och får en att vicka ordentligt på tårna.

Albumet har, kort sagt, väldigt mycket demo-känsla (vilket ju faktiskt bekräftas ganska ordentligt när skivan ju inleds med dubbla intron). Inte negativt i sig, men musiken är såpass välskriven och framförd att den hade mått bra av mer djup och fylligare sound. Visst finns det också problem, i det att det krävs en del utfyllnad för att nå upp i 45 minuters speltid (Victory In The Forgotten Mountain går mest förbi), och det bristfälliga trumsoundet som lämnar mycket att önska. Det saknas en del bombastik och storslagenhet som hade kunnat ge musiken det där lilla extra. De fantasy-baserade texterna, om än lagom i ostighet, är inte helt innovativa och det som känns minst genomtänkt i musiken. Ungefär som om det är det en ska sjunga om för att räknas som power metal. Det funkar visserligen ändå tack vare Ramirez röst och charmiga uttal. Jag hoppas att något respektabelt skivbolag plockar upp de här killarna och ger ut en remastrad version av den här debuten, för det är värdigt både Lord Thanatos och musiken.

 

Bästa låtar: Lord Thanatos, Fight For Freedom

 

    

 

Lord Thanatos - Sign In The Sky

Twilight Force - Heroes Of Mighty Magic

Genre: Power Metal

Du vet de där skivorna där singeln som släpptes några veckor innan var medioker som bäst, men ändå visar sig vara skivans starkaste kort? Exakt... Twilight Force fick ju lite skjuts efter debuten med en kabapelt genomförd och genomtänkt hit i The Power Of The Ancient Force, varefter Nuclear Blast tog in dem direkt och anknytningen till Faluns stora föredettingar går inte att överdriva mer. Nu var jag inte direkt förtjust i första skivan, men den hade ju lite charm på sina ställen, och med ett större skivbolag i ryggen... uppföljaren skulle ju kunna funka. Nu är ju Twilight Force sjukt inspirerade av Rhapsody, själva originalet i genren, men också med ett starkt släng av Dragonforce, och de har försökt landa någonstans däremellan. Men där Rhapsody visste att ”less is more” och Dragonforce gjorde något snarlikt och lade på +1000 tempo i autotune (vilket sänkte dem helt) har Twilight Force en något egen inriktning.

Twilight Force - Heroes Of Mighty Magic

Nämligen ”fräs på bara!” Mer symfoniskt? Fräs på bara. Mer onödiga orkestrar? Fräs på bara, det blir bara episkt! Kör upp varenda instrument hejvilt i mixen? Fräs på bara! Nej, det går bara käpprätt åt helskotta. Alla beståndsdelar är uppskruvade till elva, vilket gör att det är jävligt svårt att hitta fokus där det borde vara. Gitarrsolon muddlas under överpåmpiga orkestreringar - Philip Lind och ”Araendir” gör ett godkänt jobb, även om det inte hörs så ofta med tanke på hur dränkta de blir i precis allt annat som ska höras. Sången dränks i svallande försök till episk symfonik. Och ett litet tips? Ska körsång tvunget vara med, så är det jävligt bra om en hör vad de sjunger. Det blir extra sorgligt när det faktiskt finns spår av saker som kunnat funka; inledningsspåret är väl ändå helt okej (åtminstone i jämförelse), liksom låten To The Stars, och några melodier och gitarrsolon här och var går inte av för hackor. Jag gillar ju ostighet i min power metal, men en behöver inte ta hela jävla ysteriet. (Ge fan i den där kossan, pojkar!) Christian Eriksson har faktiskt en riktigt bra röst som gjuten för melodisk power med lite drag av Joacim Cans (Hammerfall) och legendariske Fabio Lione (Rhapsody), bara det att den inte får kommas till rätta och höras där den ska. Refränger? Det blir inte många som hänger kvar. Fabio Lione (!) gästar på tio minuter långa There And Back Again, men hörs knappt av över huvud taget. Förutom Lione gästar också polaren Joakim ”Precis-vid-mållinjen!” Brodén (Sabaton) i titellåten, och det var ju nog sagt om det.

Allting är sjukt överdrivet, och på något vis - fråga mig inte hur, för jag fattar det inte själv - låter halva skivan som någon form av julmusik. Visst, det är lite av grejen med ostig symfonisk power att den ska låta lite som filmmusik, men hälften av låtarna låter som hämtade ur det lyckliga slutet ur någon sketen feel good-julfilm för barn. Det där tralliga, smått bjällerklang-lika soundet med lite påmpig symfonik? Twilight Force har lyckats sätta det på hälften av sin skiva på något jävla vänster. Skivan är inte bara kass, den pågår också i evigheter. En tänker lite lagom när titelspåret behagar dyka upp och är tio minuter långt, att då är det sista låten. Icke sa nicke. På det följer Epilogue. Okej, tänker en. Någon minut som avslutning, det går väl an. Men tro på fan om inte det är sju minuter av någon halvdöd farbror som rabblar alla de tuffaste orden Twilight Force hade i vokabulären, och det med lika bra inlevelse som ett par sladdriga fiskpinnar. Och sedan efter det kommer sista låten, som tack och lov är en och en halv minut långt. Sjuttio minuter, när det som går att lyssna på knappt räcker till en kvart! Jästanemej, större män har försmäktat för mindre. Less is more? Nej! Mer är mer och ännu mer är ännu mer! Jag hoppas att någon fick sparken.

 

"Bästa" låtar: Battle Of Arcane Might, To The Stars

 

    

Read the review on the Metal Archives

 

Lyrikvideo: Twilight Force - Battle Of Arcane Might

Feanor - We Are Heavy Metal

Genre: Heavy Metal, Power Metal

We Are Heavy Metal är egentligen argentinarna Feanors tredje fullängdare, men det är inte förrän nu de riktigt nått utanför sina egna gränser. Till detta tredje alster har nämligen en del utrikiskt manskap anlitats. Tyske Sven D'Anna (Wizard) sjunger, medan amerikansk expertis hämtats i form av Ross The Boss och David Shankle, som båda lirat med legendariska Manowar - den förstnämnda under storhetstiden på åttiotalet. Blandningen mellan sydamerikansk power och traditionell heavy metal är inte helt oäven, när den är som bäst. Inblandningen av Manowars båda ex-gitarrister ger en ganska tydlig fingervisning vart den musikaliska inriktningen tar sig. Alltet är väldigt Manowar, ända ner på texterna, skivtitel och omslag. Det står alltså uppenbart att Feanor satsar på en riffdriven approach.

Feanor - We Are Heavy Metal

Gitarrerna, ständigt med ett crunchigt och passligt heavy-baserat sound, känns ständigt onyanserade, aldrig helt innovativa och låtmässigt ganska stagnanta. De flesta låtarna går i stadigt mid-tempo, och rör sig inte jättelångt. Det snabbare titelspåret är därför mest intressant, tillsammans med de lite längre - och mer experimenterande - Water Gardens och The Visitors, vilka är värda att höra. D'Anna ger det hela sitt häxmästarlika signum, med unika röst och framtoning. Medan han inte riktigt besitter samma röstmässiga styrka som för sex-sju år sedan, är det ändå med pondus han kommer fram. Han tas också en del ur sin säkerhetszon, och medan resultatet kanske inte ständigt är femstjärnigt (hans höga register är ju inte vad det var på Wizards mästerliga ...Of Wariwulfs and Bluotwarves (2011)), är D'Annas insats på skivan väl godkänd. D'Anna får också lämna rum, när Tony Martin (ex- Black Sabbath) gästar. Han ger låten Crying Games en nivå av trovärdighet och kontrast mot den i övrigt ganska ostiga sången av D'Anna (vars röst jag för övrigt älskar). Att låten också musikaliskt sticker ut gör att den ger lite omväxling i albumet. Tyvärr lider den ändå av samma syndrom som resten av skivan. Den är helt enkelt inte särskilt intressant.

Här och där finns spår av musikalisk excellens - som introt och solot i Ëarendil The Sailor och en del matiga riff och ostigt ösiga licks - men det är långt ifrån tillräckligt till att göra något värt tidslängden som skivan tar. Ett par låtar håller i sin helhet, där experimentella och stundtals riktigt effektfullt mörka Water Gardens är den enda som verkligen kan kallas bra, men dalarna är på tok för djupa för att berättiga ett högre betyg. En kan hämta in hur skickliga musiker som helst, men är låtskrivandet trist blir resultatet likt förbannat inte bra. Tråkigt, eftersom att Feanor har stunder där de visar att dw verkligen har det inom sig. De har bara inte plockat (eller släppt?) ut det. Och det är ju jäkligt trist.

 

Bästa låtar: Water Gardens, We Are Heavy Metal

 

 

Musikvideo: Feanor - We Are Heavy Metal