Ghost - Meliora

Genre: Rock/Metal

Jag har försökt många gånger. Givit det upprepade försök. Ghosts musik. Det sägs ju att en antingen älskar eller hatar det, men det stämmer inte. Jag har aldrig varit negativt inställd till Ghost, men inte heller överdrivet positiv. Med en rakt igenom okej-debut och en swing and miss-uppföljare har det helt enkelt inte lyckats bli så att jag gått i Papas, helgat varde Hans namn, följe. Av de tio låtarna på Meliora är två - Spöksonat och Devil Church - minutkorta interluder, och av övriga åtta har hälften släppts redan långt innan albumets officiella releasedatum - idag kom resten, när albumet gjordes tillgängligt på youtube i sin helhet. Jag hörde första gången det nya verket Meliora på en biltur med en för bandet orelaterad och för ändamålet namnlös gast, kanske inte helt enligt alla regler. Vad jag genast slogs av var hur mycket bättre Ghost plötsligt lät jämfört med vad jag hört innan.

 

Ghost - Meliora

 

Det mysmelodiskt ljudande soundet vi hittade på en del av EP:n If You Have Ghost har till viss del fortsatt in på Meliora. Detta kompletteras av välskrivna och klara refränger, något som i mitt tycke saknats på tidigare två album. Jag finner också att de Namnlösa Gastarna 'levlat upp'. Gitarrerna på Meliora känns bättre definierade, ett steg tyngre och mer i fokus än innan. Den voodoo/groove-präglade tuggrytmen i Mummy Dust kommer rakt på, och det är för övrigt en av de bättre låtarna på skivan. Papa Emeritus III, tillkomme Hans rike, påminner mig på något mysko vänster om Mike Patton (Faith No More, Fantomas) i ett kusligt halvviskande och halvmässande, och den mystik som jag känner att Ghost alltid velat leverera kommer verkligen fram. Psykedeliska instrumentala partier som återfinns i Majesty och From The Pinnacle To The Pit lägger till en extra dimension med intervävda gitarrer och sköna keyboardslingor som löper rakt igenom.

 

Absolution, som ljudar av Uriah Heep, fäster inte, trots sköna gitarrer. He Is lider i stort sett av samma syndrom och avslutande Deus In Absentia påminner en aning mycket för min smak om de föregående albumen. Jag vill i Papas, ske Hans vilja, såsom i Helvetet så ock på jorden, röst ständigt höra mer lidelse. Han låter sig väldigt lik vad hans båda föregångare gjort. Det snyggaste han gör på Meliora är den ovan nämnda Mummy Dust, även om han förgyller melodiska refränger som i Sabbath-minnande singeln Cirice - också en av skivans bästa spår - och inledande Spirit. Nu hade en ju kunnat tro att jag skulle ändra uppfattning om de två första skivorna och göra en helomvändning, men icke; jag testar dem också och det funkar helt enkelt inte lika effektivt som Meliora. Från att gå från musik som jag inte skulle klaga på att ha på i bakgrunden till ett album jag kommer att lyssna på mer än en gång, levererat med själ i framförallt gitarrspelet. Nu har Ghost slutligen givit sitt alster den tyngd deras image förtjänar. Trots att det kommer att finnas de som säger att Ghost tappat vad som gjorde dem så unika, att de närmar sig mainstream - att det blivit imagen som skapar hypen, så kan det nu slutligen bli musiken som gör det. Blir de ihågkomna för något så lär det bli Meliora.

 

Bäst: Cirice och Mummy Dust

 

Sämst: Deus In Absentia

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=15012 - heRead the review in English

 

Musikvideo: Ghost - Cirice

Dead Lord - Heads Held High

Genre: Rock/Metal

Det råder en tjock Thin Lizzy-aura över soundet på Heads Held High, svenska Dead Lords andra fullängdare. Och jag har alltid varit någonstans mellan likgiltig och negativt inställd till Thin Lizzy (aaaand my opinion is worthless). Jag lovar ändå mig själv att försöka hålla mig positiv till Heads Held High. Grundaren, sångaren och bandledaren Hakim Krim har en röst som inte går ihop med mig. Karln kan sjunga, oförnekligen, men något i den där högst unika rösten gör att jag tar ett steg tillbaka. Kanske är det att han på hela skivan inte tar den på några nämnvärda litterära äventyr än 'this is farewell'. Vad han däremot övertygar mig med är gitarrspelet; han och Olle Hedenström har en sådan synergi i vissa tillfällen att det är snudd på magiskt.

 

Dead Lord - Heads Held High

 

Tvillinggitarrer som briserar i glänsande solon och många mys-riff som inte alls går av för hackor. Ruins är ett praktexempel. Visst, det är inga Gary Moore-liknande grejer, om vi ska dra en (jäkligt orättvis!) Lizzy-parallell, men det är ändå ett och annat plus i kanten. De flesta av de riktigt bra riffen kommer tyvärr in efter mitten av låtarna, och missar alltså den där slagkraftiga introduktionen som så starkt behövs. Tyvärr räcker inte stundtals asgrymmt, stundtals bra och stundtals intetsägande gitarrspel till för att hålla lågan brinnande hela vägen. Framåt mitten av skivan har jag i stort sett tappat intresset och även om Ruins och Don't Give A Damn sätter sig precis där det behövs blir det aldrig fart av Heads Held High.

 

Sedan har vi hela den här grejen med att varenda band och deras moster ska ha en retro-image med frissiga sjuttiotalsfrisyrer, ironiska mustascher och vintageomslag på albumen. Med titeln och omslaget på Heads Held High förväntar en sig ett ondskefullt band som skrämmer mormödrar och får prästen att svimma. Vad som levereras blir i jämförelse en dansbugg på en torsdagkväll i bingohallen. Som tur är har soundet inte försakats i överkant för att bidra till ytterligare vintagestämning, utan produktionen är egentligen klanderfri, ljudet klart. Tydligen har Krims röst inte alls trixats till, vilket ger en tumme upp. Att förlita sig på det en fått naturligt är sällsynt av idag. Men tyvärr är det för mycket här som inte når ända fram. Det sprödda bra blir aldrig tillräckligt och slutsumman är ett album som försöker men faller kort.

 

Bäst: Ruins

 

Sämst: Farewell

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=15009

 

Musikvideo: Dead Lord - When History Repeats Itself

Ebony Wall - Time

Genre: Power Metal

Håll sig från att fnissa i introt den som kan, när tidernas smörigaste dialekt ska spela ond och elak och läsa Fader Vår. Ja, de kan ju åtminstone inleda med ett skratt, Ebony Wall. Time är debuten som släpptes i maj. Tysk, symfonisk metal där kvinnosång stundtals varvas med pseudobrutal growl. Som tur är - ja, som tur är - hålls growlandet till ett minimum. Ebony Wall visar upp direkt på skivans första hälft att de gillar det där lilla skräcktemat, utan att för den sakens skull gå hela vägen till ond, bråd död. Det fyller de på med lite småironisk kyrklighet, men istället för Powerwolfs fullskalighet hålls det på en halvallvarlig nivå, och som substitut för corpsepaint fick det bli prästkragar.

 

Ebony Wall - Time

 

När de får till det så får de till det; kyrkligt storlsagna keyboards vävs in tillsammans med energiska rytmsektioner och ett och annat tungdraget riff. Nina Irmscher kan sjunga, utan särskilt många tvivel. Hennes röst får komma till undsättning mer än en gång när growlandet gärna vill förstöra. I refrängerna kan jag ibland höra något Doro Pesch-likt i henne; styrka, tyngd, ärlighet, och hennes sångmelodier gör det där lilla extra kicket till refrängerna. Hon gör otroligt bra ifrån sig i Headless Horseman, där också de snygga riffen smyger sig på. De stunder där det ska growlas känns det mest trist. Vem är inte trött på skönheten och odjuret-grejen vid det här laget? Det är det som förstör den annars ruskigt bra låten Dance Of The Dead. Denny Meitskys keyboards lägger till och från till det där extra; hans keyboards låter som kyrkoorglar som harmoniserar och ger den där kyrkogårdsbilden som bandet försöker framföra.

 

Trots det är de kanske bättre när han låter bli. Like A Renegade är ruskigt tät. Yves Merten och Ronny Schuster lägger tunga riff och Irmscher låter otroligt bra, nedstämd men med en känsla som bara kan beskrivas med ordet 'power'. Å andra sidan får jag starka Rammstein-vibbar av Meitskys keyboards i den tunga balladen Everlasting Game, så det blir bara malplacerat och hela låten känns på ett sätt fel. Ebony Wall verkar ha en image som de vill visa upp, men bara halva debuten lever upp till den; den andra hälften känns snarare som standard i vad man brukar höra i genren. Det skulle kanske göra det unga bandet gott att hitta vad de verkligen vill visa, och köra på det. Trots det, en mängd bra låtmaterial av väldigt duktiga musiker och en klar produktion; höjdpunkterna lyser starkare än lågvattenmärkena. Til nästa skiva, skippa growlandet, Irmscher klarar sig själv och gärna en stabilare helhet. Trots att den känns spridd är Time en bra debut av ett band som säkerligen kan leverera bara de får tid.

 

Bäst: Creatures Of The Night och Like A Renegade

 

Sämst: Everlasting Game

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=14998

 

Musikvideo: Ebony Wall - Strangers In Hell