Ghost - Meliora

Genre: Rock/Metal

Jag har försökt många gånger. Givit det upprepade försök. Ghosts musik. Det sägs ju att en antingen älskar eller hatar det, men det stämmer inte. Jag har aldrig varit negativt inställd till Ghost, men inte heller överdrivet positiv. Med en rakt igenom okej-debut och en swing and miss-uppföljare har det helt enkelt inte lyckats bli så att jag gått i Papas, helgat varde Hans namn, följe. Av de tio låtarna på Meliora är två - Spöksonat och Devil Church - minutkorta interluder, och av övriga åtta har hälften släppts redan långt innan albumets officiella releasedatum - idag kom resten, när albumet gjordes tillgängligt på youtube i sin helhet. Jag hörde första gången det nya verket Meliora på en biltur med en för bandet orelaterad och för ändamålet namnlös gast, kanske inte helt enligt alla regler. Vad jag genast slogs av var hur mycket bättre Ghost plötsligt lät jämfört med vad jag hört innan.

 

Ghost - Meliora

 

Det mysmelodiskt ljudande soundet vi hittade på en del av EP:n If You Have Ghost har till viss del fortsatt in på Meliora. Detta kompletteras av välskrivna och klara refränger, något som i mitt tycke saknats på tidigare två album. Jag finner också att de Namnlösa Gastarna 'levlat upp'. Gitarrerna på Meliora känns bättre definierade, ett steg tyngre och mer i fokus än innan. Den voodoo/groove-präglade tuggrytmen i Mummy Dust kommer rakt på, och det är för övrigt en av de bättre låtarna på skivan. Papa Emeritus III, tillkomme Hans rike, påminner mig på något mysko vänster om Mike Patton (Faith No More, Fantomas) i ett kusligt halvviskande och halvmässande, och den mystik som jag känner att Ghost alltid velat leverera kommer verkligen fram. Psykedeliska instrumentala partier som återfinns i Majesty och From The Pinnacle To The Pit lägger till en extra dimension med intervävda gitarrer och sköna keyboardslingor som löper rakt igenom.

 

Absolution, som ljudar av Uriah Heep, fäster inte, trots sköna gitarrer. He Is lider i stort sett av samma syndrom och avslutande Deus In Absentia påminner en aning mycket för min smak om de föregående albumen. Jag vill i Papas, ske Hans vilja, såsom i Helvetet så ock på jorden, röst ständigt höra mer lidelse. Han låter sig väldigt lik vad hans båda föregångare gjort. Det snyggaste han gör på Meliora är den ovan nämnda Mummy Dust, även om han förgyller melodiska refränger som i Sabbath-minnande singeln Cirice - också en av skivans bästa spår - och inledande Spirit. Nu hade en ju kunnat tro att jag skulle ändra uppfattning om de två första skivorna och göra en helomvändning, men icke; jag testar dem också och det funkar helt enkelt inte lika effektivt som Meliora. Från att gå från musik som jag inte skulle klaga på att ha på i bakgrunden till ett album jag kommer att lyssna på mer än en gång, levererat med själ i framförallt gitarrspelet. Nu har Ghost slutligen givit sitt alster den tyngd deras image förtjänar. Trots att det kommer att finnas de som säger att Ghost tappat vad som gjorde dem så unika, att de närmar sig mainstream - att det blivit imagen som skapar hypen, så kan det nu slutligen bli musiken som gör det. Blir de ihågkomna för något så lär det bli Meliora.

 

Bäst: Cirice och Mummy Dust

 

Sämst: Deus In Absentia

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=15012 - heRead the review in English

 

Musikvideo: Ghost - Cirice