Alestorm - No Grave But The Sea

Genre: Pirate Metal (Yarr!)

Alestorm - No Grave But The Ham

Med femte fullängaren No Grave But The Sea färsk ur spam-burken gör sig Alestorm redo att åter ge sig ut på de sju haven - nu också för hundar! Grundaren, sångaren och keytar-isten Christopher Bowes har sedan sin begynnelse i Battleheart (som sedermera blev Alestorm) under 00-talets andra hälft visat (framför allt i Gloryhammer) att han kan vara en låtskrivare i världsklass. Något som visade sig väldigt frånvarande på Alestorms senaste fullängdare, Sunset On The Golden Age (2014), en osammanhängande historia som kom kort efter Gloryhammers närmast fulländade debut Tales From The Kingdom Of Fife (2013). Alestorms sound är definierat vid det här laget, och de strövar inte långt därifrån. Elliot Vernons folkiga sound och maniskt fryntliga keyboardleads ligger överst, och Bowes raspigt sarkastiska sång, antitetisk till den annars mer traditionellt uppbyggda power-stilen. Storslagna allsångsrefränger, melodier inspirerade av episk filmmusik och en egen stil fullpackad med humor, keytars och dragspelssyntar, det är och förblir Alestorms sorti. I den bemärkelsen är heller inte No Grave But The Sea nyskapande, även om den är ett lyft efter föregångaren.

Alestorm - No Grave But The Sea

Lika lite bör Alestorms satiriska läggning komma som en chock. Bowes, som inte ens tog sin black metal på allvar, har fyllt snart sagt hela skivan med ploj. Singeln Mexico är hur löjlig som helst, med fåniga keyboards och ännu dummare text om att segla till kaktusarnas land och supa, med Bowes - i sinom tid klassiska - ”yo ho, Mexico”. Men lik förbannat är den Alestorm i sitt esse, i klass med Keelhauled, och det är omöjligt att inte älska den. Och stundtals gör de sin grej riktigt, riktigt bra. Glassiga melodier fyller maffiga dubbeltramp och nya gitarristen Máté Bodor lägger köttiga riff mot tryggt framförda baslinjer från Gareth Murdock. Hooks och melodier som påminner (av uppenbara skäl) om Gloryhammer, medan Vernons keyboards håller stilen kvar i Alestorms eget kölvatten. Det är ändå inte bara shits and giggles; några av Alestorms bästa verk har gjorts med en seriösare intoning. To The End Of The World och avslutningslåten Treasure Island dignar med fylliga riff och ruffa sångmelodier. Samtidigt är det inte ens i de stunderna gjort med samma intensitet och råhet som på de allra första skivorna, Captain Morgan’s Revenge (2008) och Black Sails At Midnight (2009); de har haft svårt att släppa hela supa och festa-grejen, vilken i längden blir tröttsam.

Trist nog är skivans mellansektion - från bandets självbetitlade låt och hyllning till den festfyllda piratlivsstilen, till småsega Man The Pumps - ett kvalitetsdopp efter en stark öppning. Visserligen har även de låtarna strösslats med sina egna kvalitativa egenskaper; de simpla melodierna i Fucked With An Anchor eller den snabbare tuffheten och riffen i Pegleg Potion (den klart starkaste låten i skivans mitthalva). De långsammare låtarna är inte alls lika medryckande som till exempel Mexico eller titellåten; Bar Ünd Imbiss kanske har några av Bodors finaste solon på skivan, men är annars bara seg i det långsamma tempot. I det allra mesta är No Grave But The Sea mer av samma sak från Alestorm; några flin och nickningar här, och kul, upplyftande stämning där. Bowes svävar iväg mer - och är inte bunden till piratpartytemat - med Gloryhammer, ett band som redan från start verkar ha plockat upp Alestorms falnande känsla. Skivan tar ett steg i rätt riktning och lyckas fånga en del av de tidigare albumens känsla, jämfört med sin föregångare, och med sin underbara närvaro på sociala medier visar ändå Alestorm att de är metal-scenens mesta komiker. Att smilbanden kommer att dras råder det inget tvivel om. Och helt klart är att No Grave But The Sea bjuder på rom, öl, äventyr och mjöd; allt en pirat behöver.

 

Bästa låtar: Mexico, To The End Of The World

 

    

 

Musikvideo: Alestorm - Mexico

Blazon Stone - No Sign Of Glory

Genre: Pirate Metal (Yarr!)

Med sin debut, Return To Port Royal, släppt 2013, visade Blazon Stone hur gärna de ville bli Nordens reflektion av de svettiga speed/power-legendarerna Running Wild. Komplett med temat sjöröveri på de sju haven. De tog till och med sitt namn från tyskarnas sjätte album. Uppföljaren släppte de här i dagarna, kallad No Sign Of Glory. De leds av Cederick Forsberg, som du säkert känner ifrån Rocka Rollas, som han startade 2007. Eftersom att Blazon Stone ses som något av ett sidoprojekt - till vilket Forsberg själv skriver och spelar i stort sett all musik - har bandet inte fått tillnärmelsevis så mycket uppmärksamhet som det borde ha fått. Det råder alltså stor Running Wild-känsla kring Blazon Stone, eftersom att de så klart är de största influenserna. Medan pirat-temat från första skivan kvarstår i en del av låtarna, har det också  breddats något till att innefatta krig och krigsherrar, och så klart en hyllning till heavy metal i låten No Return From Hell.

 

Blazon Stone - No Sign Of Glory

 

Den största förändringen sedan första skivan är bytet av sångare. Erik Nordkvist (Assaultery) ger rum för bulgariske Georgi Peychev, vars röst ljuder i samma kategori. Han är naturligtvis inte slumpmässigt vald på minsta vis, utan det är tydligt redan från första början hur också han i sin hårda leverans påminner om Running Wilds Rolf Kasparek, om än något finare i kanten, och inte lika rå. Ofta tycker jag dock att hans röst skjutits för långt ner i produktionen; den hörs inte alls tydligt alla gånger. Det bästa exemplet på det är redan första gången han börjar sjunga, i öppningslåten Fire The Cannons, och jag måste byta hörlurar för att se att felet inte var i min ände. Hans sång finner jag inga större fel på, däremot, och en av hans höjdpunkter är just Fire The Cannons som han levererar med pondus och styrka. Jag gillar honom också i Bloody Gold, där han vill gå upp i tonart och det låter som om han kämpar med det, men den dedikationen betalar sig och ger uttryck för ett sorts inneboende vrede.

 

Forsberg är löjligt bra. Här på No Sign Of Glory som på föregångaren spelar han gitarr, bas och trummor. Ledgitarren Beasts Of War är sjukt snygg, liksom många gånger under hela skivan. Ofta står det till med melodiska refränger, men det är egentligen inte power metal det här skulle klassas som, utan speed metal. Riffen är viktigare, och han levererar också där med några tunga, maffiga sektioner i så gott som varje låt. På rytmsektionen har han fortsatt från debuten den där feta speed metal-känslan ofta hittad i Running Wild och Lonewolf, och en Primal Fear-lik tenacitet. Tyvärr känns låtarna i många fall kanske lite identiska, utan någon större åtskillnad mellan dem. Från början till slut är det bara heavy metal rakt på. Inte för att det är något fel i det, men jag gillar själv en något större variation. Trots det hinner jag snabbt få mer än en favorit; ovan nämnda Fire The Cannons (gärna med det snygga, instrumentala introt till!) är snygg som fan trots någon liten brist, och den feta Stranded And Exiled bjuder på otroligt snygga trumpartier till på några galna solon. No Sign Of Glory håller formen och håller samma kvalitet som Return To Port Royal. Visst, här finns inget avslutande epos om Regalskeppet Vasa, men här finns gott om allskönes heavy metal i snabbaste stajl, för den som gillar hederlig metal utan en massa skitsnack.

 

Bäst: Fire The Cannons, Stranded And Exiled

 

Sämst: No Return From Hell

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=15293

 

Blazon Stone - Stranded And Exiled