Pyramaze - Contingent

Genre: Power Metal, Progressive Metal

Danmarks Pyramaze gjorde comeback för ett par år sedan, och är redan tillbaka med en uppföljare; den emotsedda Contingent. De är ett band som kommer att präglas av diskussionen om huruvida det var bättre förr, under den så kallade ”Lance King-eran”. Men, för att förstå Pyramaze idag är det viktigt att förstå en viktig bit av dess historia. Lance King-eran - de två första skivorna, Melancholy Beast (2004) och Legend Of The Bone Carver (2006) har sitt namn efter skivornas vokalist, men var egentligen starkare präglad av grundaren och huvudsaklige låtskrivaren Michael Kammeyer. Också han avvek under Pyramazes tid i limbo, för att ersättas av den välrenommerade Jacob Hansen (Invocator), som producerade de två första albumen och är välbekant med Pyramazes grund. Med grundaren Kammeyer borta ur bilden uteblir naturligtvis också hans stil. Hans makalösa känsla för organsika gitarrleads och hans proggiga gitarrsound har ersatts av ett mer modernt och tuffare riffbaserat sound, som visades upp som en kraftig tour de force på Disciples Of The Sun (2015) som såg okände Terje Harøy (ex- Memorized Dreams) ta över sången. 

Pyramaze - Contingent

Contingent gör genast uppenbart att Pyramaze styrt mycket åt ett mer svårgreppat progressivt sound, med mer tekniskt gitarrspel och invecklade strukturer. Förpackat i fem-minuterslåtar hålls det ändå relevant och stadigt, trots att ett par låtar gott kunnat bli längre. Mestadels är Contingent en science fiction-följetång i mid tempo-stil, med Jonah Weingartens keyboards som melodisk ledstjärna. Även fast även det förekommer är Weingartens keyboards mindre ställda på cinematiska orkestrationer och snarare på atmosfärskapande anspelningar till den tidigare diskografin. Framför allt Legend Of The Bone Carver, och extra mycket i de instrumentala interluderna som bär albumets namn. Hans ensamma intron till Star Men och A World Divided och atmosfäriska backdrops skivan igenom är en bärande faktor till att musiken trots allt känns väldigt mycket Pyramaze. Melodierna och ledgitarrerna är inte lika dränkta i mystik som på tidigare alster, men likväl kraftiga i välkomponerade solon. Däremot är gitarrerna allra mest fokuserade på riffen, där Hansen och Toke Skjønnemand visar sig vara en väldigt stark duo tillsammans.

Förutom de båda en massiv rytmsektion ledd av trummisen Morten Gade Sørensen (Anubis Gate, Wuthering Heights) och Hansen, som också agerar bassist. Sørensens trumspel är energiskt och tight, perfekt för det progressiva sound Pyramaze alltid flirtat med, och hans timing är precis. Bland de många fenomenala spåren finns A World Divided som exempel, en känslofyllt melodisk historia med Weingarten i stort fokus tillsammans med Harøy, men också grymma trumlinjer från Sørensens sida, liksom i den tuffa inledningslåten Land Of Information. Där visar Pyramaze hur de vuxit och förenats; med inlevelsefull kemi och närmast felfria insatser, ner till den ovan nämnde Weingartens ledande keyboards. Weingarten är rådande albumet igenom, och ska nämnas i balladen The Tides That Won't Change, en duett med Kristen Foss som saknar samma passionerade kraft som fanns i She Who Summoned Me (Legend Of The Bone Carver) och den fenomenala Legacy In A Rhyme (Immortal, 2008), framför allt då Harøy gör sig bättre när han får vara lite hårdare.

Power-soundet har inte helt övergivits, men skyfflats bak för en betydligt mer progressiv grund, något som Disciples Of The Sun påbörjade men inte utvecklade till fullo. Ändå känns övergången genuin och Pyramaze som enhet starkare, Hansen mer bekväm i sin roll som låtskrivare. Framför allt levererar Harøy en insats som lyser av otrolig pondus. Harøy tar en del inspiration från Lance King i sitt anförande, men har en naturligt hårdare och skitigare sångröst, utan att för den sakens skull vara naturligt aggressiv. Där King trollband med en närmast naturlig mystik sätter Harøy hårt mot hårt genom sin råare intoning. Han har sedan perfekt matchning i Hansens och Skjønnemands riff som ständigt söker nya riktningar, för ett Pyramaze i utveckling, vare sig det är det långsammare tryckandet i Heir Apparent eller den snabbare avslutningen i snygga Symphony Of Tears, som med snarlika sångmelodier och hooks genast för tankarna till Fearless från förra skivan. Contingent utgör en välkommen utveckling i Pyramazes sound, ett intressant spår att följa, oavsett om det fjärmar en del av fanbasen; det kan ta tid att komma in i, men växer sig starkare med varje lyssning. Medan jag fram till albumets release tog del av omdömen av högsta klass och trodde att, det kan inte stämma, har Pyramaze visat att det kan det. Och trots det är det något som utan tvekan tycks fattas Pyramaze. Nämligen Michael Kammeyers känsla och levande ledgitarr.

 

Bästa låtar: Land Of Information, A World Divided, 20 Second Century, Symphony Of Tears

 

    

Read the review on the Metal Archives

 

Lyrikvideo: Pyramaze - 20 Second Century

Ayreon - The Source

Genre: Progressive Metal

Ständigt aktive Arjen Anthony Lucassen är en karl som i mångas ögon inte kan göra några fel, vare sig det är hans självbetitlade hemmavist eller The Gentle Storm som släpper material. Mest anmärkningsvärt har ändå alltid varit det episka projektet Ayreon som inte tvekar att tackla intellektuella frågor och ge fansen en del av den mest tekniskt kunniga progressive metal som skådats, varför hypen kring det färska dubbelalbumet The Source är hög. Det är inte ett album enkelt att särplocka, då det i likhet med den tidigare diskografin flödar som en enhet och ständigt utvecklas. Det är ett omfattande album som kanske mått bra av en trimning i kanten av några av de mest utsvävade utliggarna. Deathcry Of A Race blandar in operatiska sångmelodier och mellanöstern-influenser och blir helt enkelt för mycket, utan att något känns helt passande. Redan från början i tolvminuters-eposet The Day That The World Breaks Down förväntas lyssnaren vara helt och fullständigt investerad, och när den lider mot sitt slut känns albumet närapå avslutat - med nästan åttio minuter speltid kvar. Läg därtill långsamt sega Sea Of Machines och den dryga halvballaden All That Was inom den första halvtimmen, och The Source blir svår att komma in i. Det medges att inledningsspåret är storartat, även om också den mått bra av lite trimning.

Ayreon - The Source

Liksom tidigare är albumet fullt av gäster, både återkommande Ayreon-alumner och nya bekantskaper, även om det uppenbara fokuset är på Lucassen. Tobias Sammet försöker omfamna sina progrockiga sidor i en insats som närmast liknar den på Edguys Age Of The Joker (2011), men det känns malplacerat trots tappra försök. Albumet lutar för mycket på honom och förhoppningen att Russell Allen (Symphony X), Nils K Rue (Pagan’s Mind) och Hansi Kürsch (Blind Guardian) ska bidra till ett mörkare, djupare sound försvinner i de mer traditionella prog rock-baserade elementen med hämtningar från Uriah Heep och dess like. Ändå är det just de ovanstående tre herrarna, samt Floor Jansen (Nightwish) som är bäst på skivan (förutom Lucassen själv), då de lyckas anpassa sig till Lucassens musik - visserligen är det enbart Rue som inte gästat Ayreon tidigare. Det är inte svårt att förstå tjusningen till de intrikata passagerna, Lucassens välplanerade strukturer och långlodade instrumentaler, men för egen del anser jag att ett mörkare sinne och mindre lutning på rock-vokalister som James LaBrie (Dream Theater) - hur skicklig han än är - och den smått anonyme Tommy Karevik (Kamelot, Seventh Wonder) hade gjort de tematiskt mörkare passagerna gott.

Lucassen försöker ständigt förbättra sig själv, utvecklas som låtskrivare och musiker - områden han redan tillhör eliten i. Föga förvånande gör han ett närmast felfritt jobb i det han gör även på The Source, även om han gör det för mycket. Ibland hade The Source mått väldigt bra av att simplifiera en del moment, medan Lucassen ständigt vill hålla det i ett progressivt stadie. Hans tekniska proggitarr löper som en ådra genom albumet, vare sig det är de tyngre riffen i Star Of Sirrah, långsammare bitar som i Planet Y Is Alive, eller snabbare ögonblicken i Run Apocalypse Run, med högtidligt pianosound bak en vurmande baslinje, tar inte sig själv helt på allvar och blir ett moments respit från de gravare miljöerna som annars strösslats skivan igenom. The Source är en och en halv timme grandios, magnifik prog metal, planerad i perfektion och utförd med omedelbar precision. Ändå finner jag mig likgiltig till helheten trots att en del ögonblick - refrängen i Star Of Sirrah (speciellt med Kürsch), melodierna i Everybody Dies, det långa gitarrsolot i The Dream Dissolves - växer med repeterade lyssningar. I alla de små polerade detaljerna, den närmast maskinlika precisionen, har jag svårt att hitta själen.

 

Bästa låtar: Star Of Sirrah, Run Apocalypse Run, Planet Y Is Alive

 

    

 

Musikvideo: Ayreon - The Day That The World Breaks Down

Mindmaze - Resolve

Genre: Power Metal, Progressive Metal

Inner Wound Recordings konsoliderar under 2017 sitt märke som ett ledande skivbolag inom power och progressive metal med släpp från flera vad som bara kan kallas flaggskepp. Det största namnet är kanske Pyramaze, men samma dag släpper även amerikanska Mindmaze sin tredje fullängdare, efter debuten Mask Of Lies (2013) och uppföljaren Back From The Edge (2014). De har efter det tagit god tid på sig att fullända sitt tredje alster, Resolve, och det är märkbart. Ett omfattande arbete i ansenlig längd, vari inget är konventionellt, men väl kraftigt och samtidigt genomtänkt. Detaljerat och utstuderat, och effekten dröjer inte. Med den instrumentala öppnaren Reverie inleds det melodiskt och med strålande gitarrspel, och Resolve utvecklas mot gruffigare vävnader och allt hårdare tongångar. Rich Pasqualones väl tilltagna bas mullrar mot Jeff Teets glassiga ledgitarr i långa instrumentala passager, där känslan tilltar med den ökande komplexiteten, och kulminerar i starka avslutningar. True Reflection är det perfekta exemplet.

Mindmaze - Resolve

Vidare varslar Sarah Teets om mörker, men hennes starka sång fallerar inte. Hon bär de progressiva lutningarna stolt och de mer power-orienterade verken gagnas av hennes inlevelse. Känsla saknar hon inte heller, märkbart i snygga semi-balladen One More Moment och Release, med stämningsfylld akustisk gitarr bak Teets sång. Medan Resolve håller i gränslandet mellan vad som kan kallas power och progressive hittar Mindmaze vägar att förena dem båda. De mer progressiva ådrorna återfunna i Drown Me eller avslutningslåten sätts i stark kontrast till de rakare spåren i exempelvis Fight The Future eller Shattered Self med dess massiva trummor, smått symfonisk backdrop och en Pasqualone i högform. Albumet är visserligen något överlångt och med ett par spår som kunnat hoppas över, bland annat första singeln Sign Of Life som aldrig tar fart och mest är trött. Det krävs att en skänker tidsrymden som albumet behöver för att överkomma bristen av något slagkraftigt som genast drar in en, som titelspåret på föregående album exempelvis. Det blir uppenbart redan i början och den instrumentala uppvisningen från Jeff Teets sida.

På det stora hela är det ändå otroligt genomtänkt och med känsla för hur albumet utvecklas. Just den utvecklingen är en av albumets starkaste sidor. Från det tuffa rytmtrycket i Twisted Dream till de mer intrikata riffverken i True Reflection och Drown Me - den sistnämnda en särskilt stark upplevelse, med känslig stämning och Teets på topp. Resolve är ett album som utvecklas och växer genom sin omfattande speltid, med kulmination i den långsamt byggande, melodiska insikt som är The Path To Perseverance. Den tycks börja mörkt, om än hoppfullt, och sluta närmast melankoliskt, likt albumet som helhet, vilket ger verklig impakt under de sista 35 minuterna. Mindmaze ger inget direkt konventionellt att gripa tag i. Högdanade refränger är inte deras sorti, men väl minnesvärda hooks och uppvisande utsvävningar. Resolve tar det bästa av föregångaren, utvecklar och stiliserar det i ett sorts varmt mörker, och gör ett obevekligt starkt album av ett band som rättmätigen tar större utrymme, och även om omfattningen kan vara överväldigande, så har en känt när musiken ebbar ut.

 

Bästa låtar: One More Moment, True Reflection, The Path To Perseverance

 

    

Read the review on the Metal Archives

 

Lyrikvideo: Mindmaze - One More Moment