Huntress - Static

Genre: Heavy Metal

Huntress hypades något överjävligt för tre år sedan, när debuten Spell Eater skulle släppas. Napalm Records, som har några av de bästa banden signade gjorde ingen liten sak av den nya frontkvinnan. Det visade sig senare att det inte gick att ta en playboy-modell slash topless-dj och sätta henne i fronten för ett hårdrocksband utan att det gick käpprätt åt helvete. Skivan sågades, med all rätt, för den var barnslig, simpel och hade något av den värsta sång jag någonsin hört, tack vare nämnda modell/dj/frontkvinna, Jill Janus. Året därpå kom uppföljaren, Starbound Beast, som var ungefär lika dålig. Men Napalm Records och Huntress har inte givit upp för det. Nu släpps den tredje skivan, Static. Ny rytmgitarrist är Eli Santana, från inte helt värdelösa Holy Grail, samt trummisen Tyler Meahl från samma band. Den sistnämnda är för övrigt bror till ledgitarristen Blake Meahl.

 

Huntress - Static

 

Men egentligen kommer lineup:en ner till frontkvinnan, Jill Janus, som är den som egentligen är menad att driva bandet. Hon gjorde sig känd på debuten för sin raspiga, häxkacklande sångstil, varvad med tondöva höga noter. Egentligen är hon inte helt värdelös på Static, för det finns vissa små stunder då hon sjunger rent och ljust, i nio minuter långa Mania. Då låter det inte som om hon slår ihjäl en säck katter genom att svinga den upprepade gånger mot en tegelvägg full av spik. Men så går hon tillbaka till det raspiga häxkacklet och det hon hade kunnat åstadkommaa går förlorat. Hon låter ändå bättre än hon gjorde på debuten, där hon var fullständigt bortom all räddning. Just låten Mania har några schyssta rytmpartier. Det måste den eftersom den är nio minuter lång, och det blir jävligt svårt att hålla låda så länge om materialet är lika trist och tomt som exempelvis öppningslåten Sorrow - i vilken Janus förresten är okontrollerbart dålig. Här och där drar hon till med något låtsat growl/väsande, som bara är pinsamt. Lika pinsamt som tanken på hur tuff hon egentligen försöker låta, mesta delen av tiden.

 

Visst, Huntress har gått framåt en del under de senaste åren, men det är inte långt och det är fortfarande inte värt tiden. Låtarna är fortfarande generiska och tomma, och det enda som egentligen ska försöka få fram den ockulta sidan av musiken är Janus och hennes texter, som också de är som tagna ur något bortglömt 80-talsband. Blake Meahl gör några fina insatser på ledgitarren, med några duktiga solon som tyvärr begravts för långt ner i mixen, och även det rinner ut i sanden. Musiken saknar den genuina känsla som kunde ha behövts för att få fram den mörka feeling de vill få fram. Exempelvis Venomous Maximus (också på Napalm Records, förresten) fick fram den otroligt effektfullt på sin debut, tack vare musikernas verkliga inlevelse i musiken. Huntress saknar det totalt. Och inte hjälper det att musiken är så slentrianmässigt skriven och tråkig att man bara väntar på att albumet är slut. De har fått tre försök nu, och går det inte nu så går det aldrig.

 

Bäst: Mania är helt okej

 

Sämst: Janus sång

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=15347

 

Lyrikvideo: Huntress - Flesh

Gloryhammer - Space 1992: Rise Of The Chaos Wizards

Genre: Power Metal

I den avlägsna framtiden år 1992 utspelar sig brittiska Gloryhammers andra album. Space 1992: Return Of The Chaos Wizards är årets mest efterlängtade power metal-släpp. Debutalbumet Tales From The Kingdom Of Fife som släpptes 2013 var en av de absolut bästa debutskivor jag hört, och ett av de bästa power metal-albumen på väldigt, väldigt länge. Christopher Bowes, mest känd som grundare, sångare och keyboardist i humorpiratbandet Alestorm, hade samlat ett gäng musiker för att skapa ett projekt som ligger närmare power metal-genrens kärna, nämligen episk fantasy. Det smartaste han gjorde var att anlita den då relativt okända Thomas Winkler som sångare. Karlns röst är otroligt kompetent och ett snyggt komplement till den humoristiska vinkel som krävs av honom. På Gloryhammers andra album drar han till med en något mörkare stil, men går upp i tonart när det passar.

 

Gloryhammer - Space 1992: Rise Of The Chaos Wizards

 

Humorn ligger i att Gloryhammer så starkt driver, inte bara med hela power metal-genren, utan också sig själva. Det är helt enkelt bara på kul, för det behöver inte alltid vara blodigt allvar. Till det hör så klart ett intro med latinsk titel och lite upprepande av fraser på latin här och där. Mycket av musiken bygger på power metal-klyschor. Exempelvis låten Goblin King Of The Darkstorm Galaxy, som känns som hämtad från Rhapsody Of Fires repertoar  med trallvänliga melodier och högtravande refräng. Det funkar löjligt bra, och låten är bara jäkligt kul. The Hollywood Hootsman bjuder till en början på rätt tunga riff av Paul Templing, men den går tyvärr sedan över till en lite mer standard låt om Kaliforniens kung som rider "från silverskärmen till slagfältet", och trots trallvänligheten önskar jag att den hade bjudit till med mer riffande och gitarruppvisning som det gavs prov på i introt. Solot levererar dock verkligen och är en av Templings snyggaste prestationer på albumet, trots sin löjeväckande korta längd. Ett annat är låten Questlords of Inverness, Ride To The Galactic Fortress! som visar Gloryhammers snygga kombination av gitarr och keyboards, där Templing har ett återhållsamt och riktigt snyggt solo. Titelspåret, Rise Of The Chaos Wizards, är också en otroligt bra låt, även om jag inte insåg det första gången jag hörde den. Den följer det där typiska Rhapsody-mönstret och är klyschig som fan, men galet trallvänlig och stiger till en av albumets höjdpunkter.

 

Gloryhammer

 

Universe On Fire, som släpptes som lyrikvideosingel under sommaren, är en fett mysig, synt-tung låt som inte alls går i traditionellt power metal-stuk. Istället känns den hämtad ur ett retro tv-spel eller 90-talsdisco. Det är faktiskt en av skivans bättre låtar, eftersom att den känns så otippad och levereras så själfullt, mycket tack vare Bowes. Den avslutande episka tiominuterslåten (det behövs en på alla power metal-skivor), Apocalypse 1992, är en annan av skivans höjdpunkter. Här bjuder Gloryhammer till med ett prov på riktigt bra låtskrivande och Templing får några fler chanser att visa upp sitt snygga gitarrspel, när onda och goda krafter drabbar samman i en episk rymdstrid. En version av albumet med två cd-skivor släpps också, där den andra har symfoniska versioner av alla låtarna på första skivan, vissa låter tydligen så annorlunda att alla låtarna fått alternativa namn. Jag har inte fått höra den här andra skivan, så den ser jag storligen fram emot (mycket tack vare låttiteln An Epic War Is Fight). Winkler är som sagt en riktigt bra sångare. Tyvärr ackompanjeras han då och då refrängerna av sådan där "episk" körsång, som inte alls behövs; han hade klarat det galant själv. Det här håller tillbaka låtar som Legend Of The Astral Hammer från att bli riktigt så bra som de kunnat.

 

Det har släppts löjligt många power metal-album i år som hållit ovanligt hög kvalitet (och ett par som varit besvikelser). Första genomlyssningen av Gloryhammers andra album lämnar mig faktiskt lite underväldigad, även om det blir bättre och roligare med fler lyssningar. Efter att ha hört skivan ett par gånger är den allt uppe och sniffar i samma kvalitetsregion som debuten, trots att den saknade samma ögonblickliga överväldigande. Albumet är inte lika varierat som föregångaren, utan känns lite mer likartat från början till slut. Storyn, en uppföljare på dn från debuten, är lätt att följa och gör sig snyggt i klyschiga power metal-texter. Space 1992 kommer att utgöra stark konkurrens som årets power metal-släpp, och för fans av power metal kommer den att utgöra äkta skoj och en naturlig uppföljare till Gloryhammers debut. De har gått framåt som band, och att skivan skiljer sig från debuten är positivt. Jag väntar redan med spänning på vilken vändning album nummer tre ska ta, för det råder inga tvivel om att Gloryhammer är ett av de mest spännande banden i power metal-scenen idag.

 

Bäst: Rise Of The Chaos Wizards, Universe On Fire, Apocalypse 1992

 

Sämst: Heroes (Of Dundee)

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=15321 - Read the review in English

 

Musikvideo: Gloryhammer - Rise Of The Chaos Wizards

Iron Maiden - The X Factor

Genre: Heavy Metal

Om du rankar Maidens album och sätter The X Factor sist (och/eller Virtual XI för den delen), med "Blaze Bayley" som motivering kan du köra upp din listjävel i arslet, för den är felaktig. Nu när jag ogiltigförklarat 90 procent av alla rankinglistor av Maidenalbum som finns, ska jag tala om varför. Efter det glada åttiotalets dagar blev Maidens sound gradvis mörkare, inåtvänt, med sin början redan i 1988 års Seventh Son Of A Seventh Son. Det fick sin kulmen i The X Factor, släppt 1995.

 

Iron Maiden - The X Factor

 

Men trots att skivan är så mörk och har det där dystra soundet som i det närmaste präglat nittiotalets hårdrock hörs här och var en antydan till något positiv. Oftast i gitarrsoundet. Som innan det blästrande gitarrsolot i The Aftermath eller de snabba ledmelodierna i The Edge Of Darkness. Dave Murray och Janick Gers gör sin tredje Maidenskiva tillsammans och deras kemi är tightare än innan. Gitarrsoundet på skivan är också en klar förbättring sedan de två föregående. Ibland känns Murray något tillbakadragen, medan den livligare Gers tycks hålla liv även i de svartare av spåren. Väldigt få Maidenskivor har haft låtmaterial lika starkt. De flesta skivor har en eller ett par halvsvaga låtar, medan The X Factor har i stort sett noll. Albumet uppnår som det är 70 minuters längd, alltså väldigt långt. Trots det känns ingen låt som utfyllnad, och jag skulle vilja ha ett till. Judgement Day, som återfanns på Man On The Edge-singeln hade i sig funkat utomordentligt som öppningsspår och singelmaterial. Virus, som släpptes som singel året därpå, hade också passat löjligt bra på skivan, men vem vet om den ens var skriven vid det laget.

 

Det som får allra mest skäll, däremot, är så klart Blaze Bayley. Och det enkom för att han inte är Bruce Dickinsons klon. Men sanningen är att han passar rollen perfekt. Hans dystra basröst gör sig särskilt bra i mid-tempolåtar som Lord Of The Flies och The Edge Of Darkness. Men också i det snabbaste spåret, Man On The Edge, som är mer rakt på sak och klingar av klassisk Maiden med en distinkt 90-talstouch, visar han vad han går för. Många av texterna han får sjunga är självrannsakande, nästan plågade, och ett testamente för Harris mentala hälsa vid tidpunkten. Det är känt att bassisten genomgick skilsmässa ungefär vid tiden för inspelningen, och att hans pappa avled ungefär samtidigt. "Oh man, he's a tortured motherfucker, Steve is sometimes", har Dickinson senare sagt. Harris bassound är dovt, mörkt och tycks gå hand i hand med Bayleys okontrollerat mörka stämma. Han inleder Blood On The Worlds Hands med ett sjuttio sekunder långt bassolo (vilket Maiden har på tok för få av), och det ger låten en egendomligt mörk särprägel. Ledgitarrslingorna i låten är också föredömliga, men sångmelodierna saknar något. Också refrängen känns ofullständig. I helhet påminner låten om Face In The Sand, som skulle dyka upp på Dance Of Death. En bra låt, men albumets svagaste.

 

Iron Maiden - 1995

 

Som sagt har skivan bland det starkaste materialet Maiden skapat. Fortunes Of War är ofattbart underskattad. En sjuminuters relik där Bayley går igenom varenda känsloläge som finns. Något repetitiv i "refrängen", men Harris gör en av sin karriärs bästa insatser. För att inte tala om ledgitarren, melankolisk och olycksbådande och bland det bästa jag hört. Också Judgement Of Heaven är ofattbart bra - galet nog aldrig spelad live förrän Bayley själv tog upp den till några soloframträdanden nyligen. Även om den behandlar skivans genomgående mörka tema om självrannsakan har den en något positiv antydan, som om Himmelens dom kanske inte nödvändigtvis är negativ i slutet.  The Unbeliever hade blivit prisad om Dickinson sjungit den. Skriven av mitt personliga favoritlåtskrivarlag, Harris och Gers, avslutar den The X Factor, och påminner till viss del om kommande Harris/Gers-alster som Dream Of Mirrors (till vilken Blaze Bayley faktiskt deltog med en del text!). Den hade gjort sig bättre om den placerats närmare mitten av skivan. Faktum är att det är det största felet The X Factor gör. Låtplaceringen. Man On The Edge borde ha öppnat, där vi istället ser den naturliga avslutaren tillika Maidens mest teatraliska låt, och en av deras absolut bästa.

 

Sign Of The Cross har hyllats, och inte bara Dickinsons version (framfördes bland annat på skivan Rock In Rio), med all rätt. En "Harris epic" som behandlar den spanska inkvisitionen. Det inleds mer gregoriansk kör i åttio sekunder (!) innan gitarr och bas kommer in. Långsamt, lågmält, mörkt och olycksbådande. Det är den bästa låt Blaze Bayley gjort, och en av Maidens bästa. På elva minuter innehåller låten allt. Den långsamma uppbyggnaden leder till snabba och tunga partier, där Bayleys sång är sublim. Murray och Gers förgyller med perfekta, av Harris skrivna, gitarrpartier. Kortfattat, tidernas mest underskattade låt. Som helhet är The X Factor ett av Maidens mest kompletta album. Flera listor jag läst rankar det som sämst och det är tamejfan bara skitsnack av idioter som skriver det "fans" vill läsa; att allt som gjorts efter åttiotalet är värdelöst. Ungefär som SD:s fotsoldater lägger de lock för öronen och skriker när en försöker tala om för den att den kanske borde ge materialet en ärlig chans. Icke. Men den är också den mest underskattade skivan som finns. Bara för att inte Bruce Dickinsons klon sjunger.

 

Bäst: Sign Of The Cross

 

Obäst: ?

 

    

Read the review in English

 

Musikvideo: Iron Maiden - Man On The Edge