Exorcism - World In Sin (EP)

Genre: Heavy Metal

World In Sin är ett småskaligt frossande i det; en vilja att vara ett nutida Black Sabbath. Tyvärr missar Exorcism den lilla viktiga detaljen kallad Tony Iommi.Riffen på EP:ns fem låtar smakar inget. De är intetsägande och istället ska musiken byggas på Csaba Zvekans sång, vilken det egentligen inte är några fel på. Den hade bara behövt bättre och mer uttrycksfull musik att ljuda till. Han vill till och från låta ond och elak, något som passar hans mörka riv, men han låter istället bäst när han håller med sång i verserna och tonarten går upp ett litet, litet snäpp. En behöver inte vara arg hela tiden. Ibland vill han låta som Ronnie James Dio, men det bör han undvika. Den musikaliska prestationen är som sagt inget jag höjer till skyarna. Låt mig utveckla mina tankegångar som följer. Basen är hemsk. Riktigt hemsk. Värst låter det i Black Day In Paradise, där den är som en enda baston. Ett ljud som inte skiftar på fyra minuter, och är på tok för högt i produktionen. Inte ens ett ovanligt galant gitarrsolo mäktar rädda låten, som egentligen känns mest som utfyllnad. På en EP. Va?

 

Exorcism - World In Sin (EP)

 

Det är trots det inte en helt obegåvad EP som helt saknar musikaliska ljusglimtar, även om de glimtarna inte är vare sig många eller långa. Introt till Virtual Freedom är bra, med feta trummor och en rytmsektion som faktiskt inte går av för hackor. Tyvärr håller inte resten av låten måttet, utan den bara drar på i samma spår som resten av låtarna. En hade hoppats, när ett band marknadsför sig som att de fortsätter på samma stig som Black Sabbath och Dio och tar över deras arv (står så i min officiella informations-pdf) att gitarrerna och riffen skulle lyftas fram och visas upp. Istället får vi bleka riff och när EP:ns bästa solo, i låten Sahara, kommer fram, tonar låten bort och tar slut. Fullständigt obegripligt. Inte heller gitarren är helt menlös, visserligen; avslutande låten Black Star inleds med ett snyggt intro och har ett par riff som faktiskt går att gilla. Det är EP:ns enda låt som är bra från början till slut, och känns mest Sabbath. Och när det så väl var så dags att lyckas, jo då visar Exorcist upp hur kapabla de är. En riktigt bra låt. Synd att de första fyra låtarna inte höll måttet. En smått menlös EP, är jag rädd. Jag tippar på att Zvekan vill visa upp att hans Exorcist fortfarande är aktivt trots att alla utom han själv är borta efter förra årets debutskiva. Det kunde ha hoppats över, om jag ska vara ärlig.

 

Bäst: Black Star

 

Sämst: Black Day In Paradise

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=14846

Beyond The Black - Songs Of Love And Death

Genre: Power Metal

Ett album fyllt av sånger om kärlek och död av ett ungt, hungrigt band från de för metallen så fertila tyska markerna. Den unga sextetten Beyond The Black uppstod 2014 och fick redan samma år stå på scenen i Wacken. Debuten, Songs Of Love And Death, släpptes i februari till både lovord och utskällningar. In The Shadows inleder albumet starkt och med pondus, en slagkraftig refräng av Jennifer Haben och sköna riff och framför allt ledgitarrpartier av Nils Lesser. Redan från första stund visar sig Beyond The Black som ett kapabelt och villigt band. Det har även hunnits med något så otippat som en Motörhead-cover i form av Love Me Forever, men den kunde gott ha skippats. Songs Of Love And Death är ett album med gott om lovande musik, bra musikaliska insatser och en otroligt klar produktion.

 

Beyond The Black - Songs Of Love And Death

 

Balladen Unbroken dyker upp redan som albumets tredje låt. Tyvärr är den inte engagerande ens det minsta lilla, utan vill hellre satsa på att vara vacker bara för att den är en ballad. Det räcker inte till, ens med snygga trummor av Tobias Derer. Däremot står Beyond The Black mycket starkare i många andra låtar, som öppnaren In The Shadow och den riffiga Hallelujah, med plattans bästa solon (på tok för korta), tillsammans med Numb, ytterligare en tuff låt med vacker sång av Haben. En låt som sticker ut är When Angels Fall, som besitter ett galet intro. Bassisten Erwin Schmidt – som för övrigt odlat sitt skägg till hyllning för Abraham Lincoln – gör här en otrolig insats, tillsammans med Christopher Hummels på rytmgitarr och Derers trummor. Lägg till den rytmsektionen ett snabbt, blästrande gitarrsolo av Lesser och du har en låt som lovar jävligt mycket. Resten av låten håller en mörk kvalitet, elaka röster lägger till i den storslagna refrängen som fylls i snyggt av Habens ljusare stämma. Haben är bara 20, men låter erfaren, hennes röst tränad och snygg och hon tar tonerna med perfektion.

 

Till de så bra delarna kommer några spår som kunnat hoppas över – albumet är trots allt 55 minuter långt.Pearl In A World Of Dirt vill ge ett folkigt intryck, där Haben får sjunga duett, men låten blir bara trist, trots goda försök. Å andra sidan har vi de där starka låtarna, som blir det en minns. Kvinnofrontad symfonisk metal är något som dykt upp allt mer på senare tid, både sådan som snabbt faller i glömska och sådan som det känns kan gå långt. Beyond The Black tillhör den senare kategorin; ju mer tid en ger Songs Of Love And Death desto bättre blir det. Teatralisk storslagenhet som matchar vad många av de stora banden inom genren (Nightwish, Epica) förmår, men utan att springa för mycket på det symfoniska spåret. Istället är det snygga musikaliska insatser av gitarristerna Lesser och Hummels tillsammans med sångerskan Haben som gör albumet till en otroligt stark debut.

 

Bäst: In The Shadows, Hallelujah

 

Sämst: Pearl In A World Of Dirt

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=14750 - Read the review in English

 

Musikvideo: Beyond The Black - In The Shadows

Colossus - The Breathing World

Genre: Progressive Metal

Colossus imponerade stort när debuten Wake släpptes 2013. Så sent som i februari i år släpptes den väntade uppföljaren, The Breathing World. De spelar, för den inte särskilt insatte, en progressivt tuff sorts sludge metal, som stundtals känns lika trög som att kräla fram genom ett mörkt träsk. Och hur mycket det än låter som ett dåligt omdöme, är det en bra sak. Inled The Breathing World med Yehi Aour / Wanderers och låt de sega riffen utvecklas. En lång låt som tar vid där debutskivan lämnade, med drivande, långsamma riff, mustiga baslinjer och en seglivad, halvskrikig men fruktansvärt inlevelsefull sånginsats av Niklas Eriksson, som också håller i bandets gitarr. Sju låtar täcker in albumet, som avslutas med tio minuter långa The Silent City.

 

Colossus - The Breathing World

 

Darkling Root, ett snabbt nummer, drivs framåt av tuffande bas och trummor och kulminerar i ett kort men jävligt intensivt gitarrsolo av Eriksson. Låten är snabb och tuff, men hade gott kunnat förtjäna en lättare inlevelse. Och så finns de så där snyggt halvlångsamma, stentunga träskkrälarna som Plumed Serpent och Fuga Mundi, där Colossus verkligen lyser. Det är i de stunderna som killarna visar vad de går för, att trots att det stundtals går jävligt långsamt, hela tiden hålla rörelse och skeende igång.  Avslutaren The Silent City är ett mästerverk i sig, tio minuter näst intill perfektion med skitiga riff på rytmgångar överväxta över tidevarven. Massor av härliga instrumentala partier finns över hela albumet, snygga gitarrpartier i Fuga Mundi, Yehi Aour / Wanderers och Whetstone – som för övrigt har ett av de absolut snyggaste bassolon jag hört; det får det att krypa i ryggraden – ovanpå de mörka, hemsökande baslinjerna gör förödelsen så vacker; städer i ruin under havets yta.

 

Textmässigt känns det som om de rotat i min hjärna och satt kryptiska ord på vad jag tänker och känner. De är poetiska och kraftiga, personligen känner jag dem starkt. Det, tillsammans med de otroligt snyggt komponerade låtarna och inlevelsefulla insatserna av alla tre medlemmarna ger en helhet som är otroligt svårslagen, även av andra inom genren. Det är alltid en spänning när ett band som lyckades storartat med debuten ska släppa nytt. Ofta räcker det inte till för att uppnå samma kvalitet. Frågan är om inte Colossus har överträffat den. Det är åtminstone i samma, mörka liga. Jag hoppas att Colossus orkar hålla sig vid liv och fortsätta släppa skivor, även fast mottagningen och responsen verkar sval trots goda betyg från så gott som alla håll. Det är inte många som känner till dem, men det här är musik som varje fan av progressiv metal borde gilla. Colossus andra album, The Breathing World, lyckas med bravur. Dystopisk perfektion. Imago.

 

Bäst: Så mycket… så mycket…

 

Sämst: Alltså… äej.

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=14748 - Read the review in English

 

Colossus - Plumed Serpent