Judas Priest - Redeemer Of Souls

Genre: Heavy Metal

På alla sätt bättre än Nostradamus; på många sätt bättre än Angel Of Retribution, och det som kom dessförinnan ska vi inte nämna (f'låt Ripper). Det är Redeemer Of Souls! Inleder gör Dragonaut, som med åska och dunder inleder något storslaget. Judas Priests sjuttonde studioalbum. Det är riffigt, tungt och ren, skär heavy metal. Old school Priest i modern tappning och ett, hm, mognare stuk. Visst blir det ganska många låtar. 13 på ordinarie albumet, och fläskar man på och köper ultradeluxeversionen får man fem extra. Massor av metal. Titelspåret är nummer två, och det fick vi höra redan för någon månad sedan. För mig var det en försmak på vad som komma skulle, men den representerar inte helheten, som har betydligt mer riv av gammal skola i sig. Halls Of Valhalla hade jag bestämt innan jag hörde den att den skulle vara skivans bästa låt. Så blev det. I klassiskt Painkillerstuk, sjukt riffig och med galna solon, manglar den på, och självaste Halford ylar till. Det låter inte som för trettio år sedan, men karln är vid 62 fortfarande värld sin titel; Metal God!

 

Judas Priest - Redeemer Of Souls

 

Richie Faulkner fyller K.K. Downings tomrum utan att det märks att gamle K.K. ens saknas. Visst känner vi hålet, men det hörs inte. Faulkner och Glenn Tipton riffar på som om ingen morgondag fanns. Genomgående känns riffen, och själva musiken i sig, inspirerad. Mycket mer så än på Nostradamus, som var mer experimentell. Spåren är som sagt numerösa, och innehåller därför en del spår med avvikande kvalitet. Men inte ens när vi snackar Demolition är ju Priests lägsta särskilt lågt, så det snackar ju för sig. De sämre spåren är Hell & Back, Crossfire och "singeln" March Of The Damned, som inte är särskilt engagerande eller sätter sig i öronen på rätt sätt. Det är lättare att ta upp spåren man gillar, för de är fler. Down In Flames är skön och tuff, Secrets Of The Dead trycker på och gräver sig under skinnet. Men mest ska de avslutande två spåren nämnas; Battle Cry, som är helt sinnessjuk! Sådant galet riffande och vilken sånginsats.

 

Och sist ut är den sköna balladen Beginning Of The End. Personligen har jag inte gillat Priests ballader från innan Angel Of Retribution, men efter det har de suttit. Den här gör det också. Den är inte riktigt lika mjuk som Lost Love, och bygger inte lika mycket på Halfords sångröst som Angel, men med sköna gitarrer och ytterligare en fin sånginsats avslutar den ett riktigt bra album på bästa sätt. Det är svårt att se det på annat vis, även om vissa verkar försöka jävligt hårt. Själv läste jag SvD:s recension, skriven av någon som troligtvis aldrig hört heavy metal. Inte många ord som människan kläckt ur sig stämmer. Nej, låt mig fatta mig kort: The Priest is back!

 

Bäst: Halls Of Valhalla

 

Sämst: March Of The Damned

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=13681

 

Judas Priest - Dragonaut