In Vain - Currents

Genre: Death Metal, Extreme Metal, Progressive Metal

Vart börjar en ens för att beskriva In Vain. Denna norska kvintett som med sin senaste fullängdare, Ænigma (2013) gjorde så starkt intryck. Denna veritabla monstermamma till institution inom black death-rörelsen, som under det gångna decenniet gjort sig ett namn. Progressivt tunga och ombytliga är de svåra att placera i ett enda fack, och fjärde fullängaren Currents ändrar inte precis på det. Det är däremot ett lika intellektuellt album som framför allt den närmaste föregångaren; Currents är ett eklektiskt album, måhända inte lika explorativt som Ænigma, men likväl starkt och bekvämt i vad det är. Låtksrivaren tillika gitarristen Johnar Håland har klart vuxit och mognat i sin roll; Currents är inte ett album som exploderar och genast presenterar sig, det krävs mer än en genomgång för att börja skala tillbaka de imponerande snyggt byggda och välformade lagren som bygger upp helheten.

In Vain - Currents

De båda gitarristerna Kjetil D Pedersen och Håland lägger av några sjukt elaka riff här och var, även om det inte alltid är helt mörkt och elakt. Black metal-vansinnet i As The Black Horde Storms ger i låtar som Origins och Standing On The Ground Of Mammoths rum även för influenser från 70-talsprogg och det Opethiska. Den sistnämnde har också agerat kompositör till dest mesta av musiken och låtit Pedersens förträffliga ledgitarr bana melodisk väg i hypnotiska progressioner och solon. Inte en enda låt på Currents är inte välsignad med näst intill perfekta sektioner där Pedersen fullkomligen glänser. Han backas upp av en stadig rytmsektion med gästande trummisen Baard Kolstad (Leprous, Rendezvous Point) och nyförvärvade bassisten Alexander Lebowski Bøe som varvar stadig uppbackning i de långsammare melodiska passagerna med skitig black metal-mangel. Korta, stiligt inflikade sektioner och passager med hammondorgel och saxofon välsignar flera av låtarna för att sedan tas över av passionerade instrumentala passager ledda av Pedersen.

Triviums Matt Heafy gästar Soul Adventurer, ger den en mer lättillänglig approach, medan den samtidigt känns lika explorativ som resten av plattan. Den är inte riktigt lika djuplodat mörk som mycket av musiken och inte lika lagd med growls, och kanske ändå plattans svagaste spår, även om ordet används ganska löst. Origins sedermera har sångmelodier som för tankarna till Keldian för att sedan brisera till något närmare Ne Obliviscaris när elaka growls tar vid. Albumet växer, låt för låt, och blir starkare och starkare, med en klimaktisk zenit i monstruöst snygga Standing On The Ground Of Mammoths. Speciellt från En Forgangen Tid blir albumet verkligen en kraft att räkna med. De subtila, halvjazziga sidorna finns hela tiden påminnande i bakgrunden medan långsamma behemot-riff och högtidliga sångprestationer från Sindre Nedland och Andreas Frigstad (rensång respektive growls) sätter stämningen antingen monstruöst elak eller melankoliskt mörk, samtidigt som Pedersens känsliga gitarr aldrig vill sluta. Ett med repeterade lyssningar löjligt starkt album, huruvida Currents kan matcha Xnigma står inte helt klart, även om den rent uppenbart simmar i samma nattsvarta vatten.

 

Bästa låtar: As The Black Horde Storms, Standing On The Ground Of Mammoths

 

    

 

Lyrikvideo: In Vain - Seekers Of The Truth

Perihelion Ship - To Paint A Bird Of Fire

Genre: Extreme Metal, Progressive Metal

En av de mest intressanta nykomlingarna förra året var finska Perihelion Ship vars debutplatta A Rare Thunderstorm In Spring var en festlig orgie i passionerad råhet. Henom Opeth-inspirerade progverk och en påtaglig känsla av ärlighet lade de - framför allt med det minst sagt monumentala titelspåret – en kraftig grund för kommande alster. Att uppföljaren, To Paint A Bird Of Fire, skulle anlända så kvickt som ett och ett halvt år efter debuten kom som en smärre överraskning, men en välkommen sådan. De blandar säkerligen eklektiska influenser från 70-tal med det Opethiska och extremare akter av liknande karaktär. Drivande på albumet är Jani Konttinens orgel och mellotron, samt vokalisten tillika gitarristen Andreas Hammer. Den förstnämnde slutade sin tid med bandet under året - liksom bassisten Jouko Lehtonen - men medverkar ändå på skivan som musiker och lyricist.

Perihelion Ship - To Paint A Bird Of Fire

Plattan kantas av de båda tiominuterslåtarna New Sun och New Sun? (notera det extra frågetecknet i avslutaren). Dessa är kontrollerade verk som kanske i det närmaste kan beskrivas som uppvisning; Perihelion Ship lägger fram dem planenligt och med pondus; den progressiva byggnationen låter dem utvecklas naturligt och med maffiga klimax. Men de är inte lika intressanta som de tjugo minuter som trängs på fyra spår däremellan. Bird Of Fire är en kort jävel som försöker återkaptivera det monstruösa introt från förra plattans titelspår. Det lyckas inte helt, men med melodiska keyboardmattor där bakom gör den ett maffigt intro till The Sad Mountain, en behemot utan motstycke, speciellt tagen tillsammans med Bird Of Fire. Från Konttinens sorgsna orgelsolo till Hammers nedstämda rensång som skiftar till förtvivlade growls på ett ögonblick till det byggande episka gitarrsolot och keyboardharmonierna mot slutet; här har Perihelion Ship levererat ett stycke perfektion. Hammers sång och mixningen som satt honom i en sorts disdaskigt mellanläge ger hela jakten på eldfågeln en specifik prägel. Hans rensång är unik och känns helt egen, samtidigt som han blandar med elaka och stämningsfyllda growls ur avgrunden.

To Paint A Bird Of Fire är ett intelligent album, ett intressant och färgsprakande album som breder ut sig inför ens öron, när en låter sig sjunka ner i progressionen. Aldrig vers eller refrängdriven, utan starkt präglad av progressiva vindar inspirerade ur 70-talets progrock och de svenska ledarna inom dagens scen. Stilla, lågmälda partier briserar plötsligt i eld och lågor med tyngsta riff och blästrande trummor, för att sedan sjunka tillbaka igen. Ibland är det närmast doom i tyngden och de långsamma riffen mot Lehtonens bullrande bas, om det inte vore för Konttinens framträdande orgel-närvaro. Så mycket här är så fullständigt rätt gjort och med samma ärlighet som färgade debuten. Sist ska produktionen nämnas, ty den är en viktig del i albumets avigsida. Den är lagd åt det hållet som vill musiken låter äldre än den är, vilket är olyckligt; dessa majestätiska riff förtjänar klaraste ljud. Det passar ändå Perihelion Ships 70-talsinspirerade sound och den täta mellotron-närvaron, men musiken hade förtjänat fullständig klarhet; trots att plattan kanske faller på målsnöret vad gäller debutens nivå är det imponerande att höra Perihelion Ship med mäktiga färger måla en eldhärjad fågel.

 

Bästa låtar: Bird Of Fire, The Sad Mountain

 

    

 

Perihelion Ship - Bird Of Fire

Ne Obliviscaris - Urn

Genre: Extreme Metal, Progressive Metal

Australiska progbandet Ne Obliviscaris släppte 2007 The Aurora Veil, som hyllats av fans och kritiker som en av de bästa demoskivor som någonsin släppts. Ett par år sadlade karriären på med debutfullängdaren Portal Of I (2012). Uppföljde gjorde Citadel (2014) samt två EP-skivor 2015. Ne Obliviscaris ligger alltså på allt annat än latsidan när det nu är dags för tredje fullängdsplattan Urn. Kvintetten (bassisten Brendan Brown hoppade av tidigare i år) har gjort sig kända för eklektiska progressioner sprungna ur progrocksinfluenser och black metal. De liknas ofta vid Ihsahn och Enslaved, men tar också kraftiga influenser från Opeths mer extrema sidor. Ne Obliviscaris bär i uppställningen två vokalister; en growlar och en sjunger rent. Och däri ligger Urns största problem – inte att de är två – utan att growlsången får företräde samtidigt som rensången konstant är mycket starkare. Det hörs på tok för mycket av Marc ”Xenoyr” Campbells sataniska growls. Inte för att de nödvändigtvis lider större brister i kvaliteten, utan för att Tim Charles (också violin) själfulla rensång är mångdubbelt bättre. Därtill är kontrasterna mellan de båda något starka, och det vore i alla sammanhang fördelaktigt om Charles fått mer tid till sång och inte bara violinen.

Ne Obliviscaris - Urn

Just violinen är starkt inkorporerad i bandets hela väsen och mytos, och har varit ett stadigt element sedan debuten. Fusionen av violinens finkänsliga, nästan sköra, sound i den extrema death och black-inspirerade tyngden är något som Ne Obliviscaris tagit till sin spets, vilket blir mer än klart på Urn. Och medan deras infusioner gör underverk hos vissa finner jag gång på gång att musiken är oerhört svårt att komma in i. Med det sagt levererar Urn några otroligt fina progressioner; inledande Saturnine Spheres ådrar sig något magiskt när Charles violinsolo övergår i fullverkande blästring från trummisen Daniel Presland och gitarristerna Matt Klavins och Benjamin Baret blir eld och lågor i något som tar inspiration från atmosfäriska svärta. Eyrie, en av plattans höjdpunkter, får samma behandling som sviten Libera, då den mot sina sista minuter övergår - inte i en helt snygg fadetransition - till en kortare avslutning. Men där Saturnine Spheres övergick i ett helt nytt spår - Ascent Of Burning Moths - klatschas hela Eyrie samman i samma spår, vari de avslutande minuterna inte håller samma klass som Eyries första nio minuter; långsamma gitarrspår mot ett monumentalt crescendo. Charles inlevelsefulla stämma fullbordar och Campbells growls är mer av en kompletterande accentfärg.

Urn är ändå ett imponerande och ambitiöst verk, och en förbättring sedan den bleka Citadel, och möjligt även ett steg över Portal Of I. Trots min oförmåga att själv greppa musiken på ett djupare plan är det uppenbart att Ne Obliviscaris vuxit under kontrollerade former och släpper lös sin inre best på Urn, och dess bästa stunder är verkligen bra - ibland rentav häpnadsväckande. Baret har välsignat Saturnine Spheres och As Embers Dance In Our Eyes med frenetiska hooks och massiva ledmelodier mot bultande rytmriff från Klavins, och de gör bägge två otroliga underverk i höjdpunkten Eyrie. Faktiskt är ingen del av plattan någonsin direkt dålig. Även de bitar som inte faller undertecknad helt i smaken görs med finkänsla. Det måste också erkännas att de vet att komposera flödande och intelligenta progressioner; den intensiva orgien i tyngd, hastighet och raseri som utgör Eyries mitt i stark kontrast till dess hemsökande stillmälda intro är verkligen vackert, och hade bara resten av Urn skänkt densamma immersion så hade inget kunnat stoppa den.

 

Bästa låtar: Saturnine Spheres, Eyrie

 

    

 

Musikvideo: Ne Obliviscaris - Intra Venus