Powerwolf - Preachers Of The Night

Genre: Power Metal

Powerwolf har på senare år blivit ett av mina favoritband och det verkar som om fler och fler håller med mig. Åtminstone till viss del. Deras trend att släppa nytt varannat år fortsätter i och med Preachers Of The Night och med tanke på att framför allt deras båda senaste album (men egentligen hela diskografin) är kvalitativ av bara fan finns det höga förhoppningar. Amen & Attack inleder plattan i bombastisk Powerwolfstil med mässor på latin och en melodisk refräng av gudarna skänkt. Men tyvärr sätter inte albumet igång där, riktigt. Andra låten däremot är bland det bästa de gjort. Secrets Of The Sacristy är snabb, ilsken power metal som utan minsta tvivel sopar bort mattan under fötterna på en. Det är i den ådran som låtmaterialet fortsätter. De bra låtarna avlöser varandra och försöker överrösta varandra i fråga om överdådighet och metallskap.

 

Powerwolf - Preachers Of The Night

 

Attila Dorns sångröst är sig lik. Den har inte riktigt utvecklats särskilt mycket sedan första albumet, och även om det låter som ett dåligt betyg så är det inte det. Han klarar av alldeles för mycket med rösten för att den ska gå att ogilla. Från det kyrkliga korandet till mästerligt brutal metalsång. Det är också just detta som har gjort Powerwolf så unika. På Preachers Of The Night går de steget närmare metalsoundet, i och med grymma gitarriff och feta solon. Samtidigt har de inte glömt bort Falk Maria Schlegel som har sin oumbärliga roll i Powerwolf. Orgelsoundet på hans keyboard ger den där extra kicken. Så också på Preachers Of The Night, där hans kusliga sound kompletterar i precis rätt ådra. Hans prelud till gitarrsolot i Sacred & Wild är monumentalt i sin spöklika framtoning.

 

Inte alla albumets låtar är precis på topp. Öppnande Amen & Attack saknade stake och Kreuzfeuer, om än pyramidalisk och storslagen i sin mörka elakhet, är mer ett mellanspel mellan albumets första och andra hälfter. Trots det är det naturligtvis de bra låtarna som man minns. Cardinal Sin, med sina fläskiga trummor och bullrande sköna bas är ett exempel. Liksom Lust For Blood, som besitter precis den rätta Powerwolfstämningen. Majestätisk sång av Dorn tillsammans med massiva riff och den sublima melodiska ådran. Gör sig bäst på hög volym. Det absolut bästa med Preachers Of The Night däremot är att albumet är ett så sublimt steg framåt jämfört med tidigare album. Samma kyrkliga/syndiga varulvsondska finns kvar, men Matthew Greywolf har fått ett ännu större utrymme att spela himmelska riff och ännu bättre solon. Preachers Of The Night motsvarade förväntningarna. Utan minsta tvivel.

 

Bäst: Det finns flera stycken låtar som är underbara. Secrets Of The Sacristy är nog bäst.

 

Sämst: Kreuzfeuer, tror jag.

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=13087

 

Powerwolf - Secrets Of The Sacristy

Timo Tolkki's Avalon - The Land Of New Hope

Genre: Power Metal

Efter att det inte gick att hålla ihop Revolution Renaissance startade han Symfonia. När inte det heller dög längre än ett album blev det nu Avalon. På sitt nya projekt håller sig Timo Tolkki till gitarr och bas och har överlåtit sången till flertalet skickliga personligheter kända på eget håll. I år har vi redan sett flera riktigt bra släpp inom genren episk power metal. Veteranerna Avantasia, som nykomlingarna Artlantica och Gloryhammer har allihop släppt (åtminstone nästan) fullpoängare. Också The Land Of New Hope är ett debutalbum på sätt och vis, men tack vare Tolkkis mångåriga erfarenhet (förutom ovan nämnda Revolution Renaissance och Symfonia grundade han också Stratovarius) och de många högklassiga namnen som finns representerade förväntar jag mig inget mindre än perfektion.

 

Timo Tolkki's Avalon - The Land Of New Hope

 

Elize Ryds (Amaranthe) pipa är det som gör skillnaden, eftersom att hon medverkar på sex av de tio låtarna, liksom Rob Rock (Impellitteri). Dessutom fungerar deras röster otroligt bra ihop. På tre av de fyra första låtarna medverkar de tillsammans med Russell Allen (Symphony X) och de tre gör sig mycket bra tillsammans. Låt nummer tre är mestadels Ryd, och hon gör ett strålande jobb, men låten lyfts ändå tack vare Tolkkis förbannat bra gitarrsolo. Nej, det är inte bara pompösa melodier, utan också tunga metalriff, när Timo Tolkki komponerat musik. Fläskiga gitarrsolon kompletterar den bilden. Blanda det med en del balladlika passager och keyboardbaserade element. Det är tack vare att Tolkki är en sådan skicklig kompositör som det funkar. Det är lätt att tro att de många olika sångarna ska bidra och göra albumet perfekt, men det är Tolkki som är stjärnan. Hans gitarrer är hela tiden på pricken. Också trummorna är genom hela albumet tunga och ordentligt bra, tack vare en fin insats av Alex Holzwarth (Rhapsody Of Fire). To The Edge Of The Earth är hans höjdpunkt.

 

Naturligtvis är de storslagna refrängerna oundvikliga (och det vore ju inte power metal utan dem). Men de sjunker ändå till viss del undan, tycker jag, till förmån för Tolkkis gitarr. Det är absolut inget att gnälla på, för när det storslagna kommer finns det inget som kan hindra det. På så vis är The Land Of New Hope ett exemplariskt album. Jag är helt såld. Det största namnet är Michael Kiske (att han sjöng i Helloween ska jag väl inte behöva berätta), som enbart medverkar på albumets sista låt; det nio minuter långa titelspåret. Tyvärr känns det en aning malplacerat att ha Kiskes enda medverkan precis på slutet. Trots det är det en otroligt bra låt som på ett storartat sätt avslutar ett magnifikt album. Albumet är som slutsats magiskt ända från början. Ett par av låtarna går inte riktigt hem, som till exempel In The Name Of The Rose och till viss del - om man jämför med resten av albumets höga kvalitet - öppningsspåret Avalanche Anthem. Resterande låtar är alla magnifika och självständiga, samtidigt som de i sin likartade storslagenhet bidrar till en gloriös helhet.

 

Bäst: We Will Find A Way, The Magic Of The Night, To The Edge Of The Earth... vad fan, försök välja EN själv då

 

Sämst: In The Name Of The Rose

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=13084

 

Timo Tolkki's Avalon - We Will Find A Way