Wizard - Fallen Kings

Genre: True Metal

En gång var vi bröder och slogs för stål; blodet blir svart, förräderiet är sant. Så inleder Wizard sin elfte fullängdare, och om det inte är sann poesi så vet jag inte vad. Omisskännligt ska vi få precis vad vi förväntar oss. De tyska true metal-veteranerna har kommit långt; namnet Wizard bär kanske inte samma konnotationer som Iron Savior, Majesty eller den ständiga jämförelsepunkten Manowar, men sedan starten 1989 och första albumet Son Of Darkness (1995) sex år senare har de stabilt och plikttroget hållt fansen med en del av den bästa power metal som gjorts enligt den tyska skolan. Fallen Kings är det elfte i ordningen, väntad redan 2015 (fram till 2013 och Trail Of Death släppte Wizard ett album varannat år), och ett album som inte viker från den kvalitetsmässiga standard som satts genom åren. Redan från första ögonblicket visar Wizard att de håller samma nivå som alltid förr, utan att tappa fingertoppskänslan för hastighet, råkraft eller power. Sören van Heeks trummor, ständigt lika vassa och med en speed metal-approach lik titelspåret på 2011 års mästerverk …Of Wariwulfs And Bluotwarves utgör den alltid lika fundamentala grunden, tillsammans med den fylliga basen; en konstant från början till slut.

Wizard - Fallen Kings

Kort efter Trail Of Death (2013) gjorde Wizard ett av sina mycket sällsynta line up-byten, då bassisten Volker Leson - som varit med sedan starten 1989 - lämnade bandet. Han ersattes av Arndt Ratering (No Inner Limits), som gör sitt första album med bandet. Leson, som alltid gjort ett starkt avtryck lämnar ett visst tomrum, men Ratering är heller ingen nybörjare, och det märks i starka baslinjer som den i White Wolf eller introt till hymnen We Are The Masses. Sven D’Anna gör ett så starkt album som kan förväntas. Karlen har inte de höga noter han hade 2001 (eller 2011 för den delen), men hanterar sin sång med värdighet och införlivar en aura lik den på Magic Circle (2005) och Thor, och resultatet blir ändå mycket starkare än fjolårets album med Feanor. Det lämnar förstås gitarristerna. Dano Boland och Michael Maass, vars riffjobb är lika stabilt som alltid och genom albumet drar tankarna till bandets diskografi. Father To Son har känsla av …Of Wariwulfs And Bluotwarves, Frozen Blood minner om en lättare Trail Of Death och singeln Liar And Betrayer kunde passa in på Head Of The Deceiver (2001), och överallt hittas täta, majestätiska solon som i introt till ovan nämnda Frozen Blood och speed-approachen i You’re The King.

Egentligen skulle Wizard behöva en utomstående textförfattare, som på Odin (2003) och Thor (2009), för på egen hand blir det inte några lyriska mästerverk eller särskilt poetiskt. Som tur är blir det heller inte lika bisarrt som exempelvis Machinery Of Death från förra skivan, men nog saknas den där närmast poetiska inlevelsen i klassiska Dead Hope eller The Prophecy. Istället har Fallen Kings de något mer basala teman i form av hyllningar till metal, broderskap och Wizard själva. Det faller platt - om än med ett leende - i Brothers In Spirit och Let Us Unite, medan den storartade hymnen till livet självt, Live Your Life, är en uppiggande frisk fläkt i en till synes mörklagd värld. Detsamma gäller Fallen Kings som helhet; där Trail Of Death var mörk och dödsfruktande är Fallen Kings positiv och upplyftande. Wizard uppfinner inte hjulet på nytt; Fallen Kings är varken Head Of The Deceiver, Odin eller …Of Wariwulfs And Bluotwarves, men likväl visar den att de inte tappat stinget. Knappast karriärsdefinierande, men en positiv historia om ett band med rättmätig veteranstatus som vårdar sitt namn. Och är en ny till Wizards diskografi är den en bra startpunkt; när avslutande You’re The King går ut med fullt blås och det rena stridsvrålet ”you’re the king!” vill en ha mer. Har kungarna fallit? Få mig inte att skratta.

 

Bästa låtar: Liar And Betrayer, Live Your Life, Frozen Blood, You’re The King

 

    

 

Lyrikvideo: Wizard - Liar And Betrayer

Wizard - ...Of Wariwulfs And Bluotvarwes

Genre: True Metal

Wizard. De kallas Tysklands svar på Manowar, men det är långt från sanningen. De uppstod som en del av nittiotalets våg av tysk aggressiv power metal. Första skivan kom 1995 och sedan dess har de levererat stadigt och med säker hand. Även om sagan ännu inte ändad är, markerade 2011 en milstolpe. ...Of Wariwulfs And Bluotvarwes visar upp Wizard i komplett uppsättning. Sören van Heek visar från start upp vilken trummis i världsklass han är; timingen, soundet, känslan och trumlinjerna, allt är i det närmaste perfekt. Redan första ögonblicket när titelspåret inleder med full kraft i fullmånen trycker han av och stannar inte för något. Också gitarristerna Dano Boland (Delany) och Michael Maass har hittat varandra, efter ett par något fumligare försök sedan Wizard övergick i tvillinggitarrsystem några år tidigare. Dessutom peakade Sven D’Annas sång här - inte helt otippat blir också han äldre, och han har sedan dess inte riktigt nått upp i samma höga register och samma känsla i det naturliga läget. Falsetterna han drar av är för övrigt perfekt placerade och frammanar karlns inre bluotvarw, som när han fullkomligt släpper loss i titelspåret eller ylet i mörka Messenger Of Death. Ska en tvunget hitta något negativt så är det uttalet - och det är långt ifrån godtagbart som argument.

Wizard - ...Of Wariwulfs And Bluotvarwes

Albumet är fyllt av slängiga refränger med nedtonade melankoliska keyboardslingor som gör hela skillnaden. Till det Bolands och Maass matiga riff och bara en känsla av jakt på blod i midnattsfullmånen. Bara en eller två låtar har en refräng som en inte sjunger med i efter några lyssningar. Också de mörkare, långsammare spåren har en hakad fast. Mid-tempospåren som bygger på hur tuffa riff varvas med melodistråk och inte sällan melankoliska keyboards är lika inspirerade. Iced Earth-lika riff och den populära Messenger Of Death har melodier som påminner om Iron Maidens Fear Of The Dark-skiva (1992), medan de snabbare känns som Wizard i sitt esse och vid full vigör - Sign Of The Cross har också riffstruktur och hooks som drar paralleller till Maidens klassiska Flight Of Icarus (Piece Of Mind, 1983). I slutändan är ändå soundet helt deras eget. Inte emulerat, inte stulet, inga Manowar-kopior eller bleka skuggor av kändare landsmän.

En varierad skiva, minst sagt, som tar inspiration inte bara från storheter, utan ocskå den egna diskografin, där svagheter polerats och snyggats till. Skivan tar lättillgänglighet från Thor (2009) och intrikat mörker och melodiskt djup från Odin (2003), utan den förstnämndas platthet och utan det något överdrivna djupet från den sistnämnda. Här finns också direkthet hämtat från Head Of The Deceiver (2001), men som helhet är det inte med samma initiala käftsmäll som ...Of Wariwulfs And Bluotvarwes bygger upp sin storhet. Det kan krävas en hel del lyssningar för att inse hur fruktansvärt bra skivan är. Trots det är den ju inte perfekt; emellanåt saknar den ett visst djup och mer utförlighet i myten. Flera låtar på under fyra minuter som inte fyller sin hela potential. Med några extra tillsatta instrumentala passager hade alltet kunna fullbordats - det går att till viss del sakna lite mer utförliga instrumentala partier, men som det är känns låtmaterialet inte som att det direkt behöver det. Ett par låtar engagerar inte i helhet (Hagr är den enda syndaren vilken kunde klippts bort)

På det stora hela borde ändå ...Of Wariwulfs And Bluotvarwes med all rätt klassas som en av power metals stora. Både isärplockad och helhetens känsla är i det närmaste perfekt. I låtar som mörka Taste Of Fear med ilsket slängig sång av D'Anna, och den mörka semi-balladen Fair Maiden Mine, där bilden av ett ungt kärlekspar som dansar i den mörklagda skogen är fullständig tack vare känslofyllda ledmelodier och ytterligare skönsång. Helheten blir ett ombytligt album som fokuserar på Wizards och dess beståndsdelars styrkor. Det utvecklar inte genren särskilt nämnvärt, och har inga aspirationer på något överdrivet nyskapande, men den fulländar sin gren av power metal. Det kommer ur de musikaliska insatserna, inlevelsen och framför allt känslan som finns där från första ögonblick. Sorgligt nog är Wizard kriminellt okända och de som har hört dem har uppenbarligen grava fel på både öron och förstånd. Om folk bara visste.

 

Bästa låtar: ...Of Wariwulfs And Bluotvarwes, Taste Of Fear, Fair Maiden Mine, Bletzer

 

    

 

Lyrikvideo: Wizard - Taste Of Fear

Manowar - Fighting The World

Genre: True Metal

Manowar, världens mest lökiga band, släppte 1987 sitt femte album, Fighting The World. Ett album med arenarock-kräm och mustiga machomän i trikå, precis enligt bandets vinnande koncept. Vad som slår mig när jag börjar recensera skivan är att, trots att jag gillar den så skarpt, blir den ofta lite bortglömd. Vid tidpunkten höll hårdrocken på att kommersialiseras och bli mer utbredd, med musik-tv och allt möjligt, som Manowar så klart tog avstånd från. De skulle ju aldrig sälja sig och göra en låt om hur ballt ett specifikt skivbolag är. Manowar, som gjort sig kända för Joey DeMaios hat gentemot falsk metall och åtog sig att bekämpa den med alla tänkbara medel. Och medan många säger att det var här som Manowar började visa tecken på att sälja sig, så kan jag bara säga... vem fan bryr sig, om det låter så bra?

 

Manowar - Fighting The World

 

En är ju tvungen att uppskatta ironin i att första låten, titelspåret Fighting The World handlar om att Manowar själva står på sannmetallens sida och vägran att sälja sig. Andra låten, singeln Blow Your Speakers är nämligen något av en önskan att hårdrocken ska bli mer mainstream - säljas. Bägge låtarna är uppumpade på helt rätt sätt och de perfekta albumöppnarna. Ingen av dem är dåliga, men ingen är heller överdrivet exceptionell. Blow Your Speakers har ett subtilt bassolo av DeMaio, som är en av de mest underskattade bassister som finns, och skrikiga falsetter av Eric Adams mot slutet. Tredje låten, Carry On, börjar akustiskt och lugnt, innan den blir till en smått radiovänlig och riktigt trallvänlig låt i ganska typisk Manowar-anda. Slutet är bäst på låten, där allt maxas och Adams gör en av sina bästa insatser på hela skivan. Nästan blyfotsvarning. Efter tre låtar som flörtar och hintar åt lite mer mainstream-rock går skivan mot ett mer klassiskt Manowar-stuk.

 

Orson Welles gästar den episka Defender med ett en talad passage. Därpå följer Adams sång, lågmäld nästan, men lika inlevelsefull som alltid. Låten går lätt ihop med Manowars episka spår från resten av 80-talet, som Battle Hymn och March For Revenge (By The Soldiers Of Death). Holy War är speciell på det viset att den kan tyckas varken ha någon riktig början eller ett väl markerat slut. Den övergår nämligen direkt från minutlånga trumsolot Drums Of Doom och mot slutet hoppar det - ganska skamlöst faktiskt - direkt till den andra minutlånga låten, Master Of Revenge. Bägge två känns rätt onödiga. Jag har faktiskt trixat ihop en bättre version av Holy War med tonat slut, i Audacity. Skivan är bara 35 minuter lång, så det krävdes så klart utfyllnad. Det är där de här bägge interluderna kommer in. De tillför inte mycket, trots att Scott Columbus så klart får visa upp sig i Drums Of Doom. Men det är Black Wind, Fire And Steel som är skivans absoluta höjdpunkt. Aggressiv jävla speed metal med Manowars typiska ost-text och ren kärlek till hårdrocken från samtliga inblandade. Ross The Boss solar utav bara fan, över DeMaios blixtsnabba, framträdande basslinga och Columbus monumentala trummor. Också själva riffandet står sig som något av det bästa Manowar gjort, och den bullrigt drivande basen håller alltet i evigt momentum.

 

Manowar - 1987
Ladies, please... contain your orgasms. 

 

Ross The Boss, en bitter föredetting idag, gjorde sina bästa skivor i Fighting The World och den därpå följande Kings Of Metal. Riffen kanske känns något förutsägbara, framför allt på de första spåren, men det är när han spelar solo som han gör sig bäst. Black Wind, Fire And Steel kan mycket vara ett karriärsbästa för honom. Adams går inte att klaga på. Än idag är han en av de mest kapabla sångarna på planeten, trots att han uppnått 61 års ålder. Under åttiotalet, och framför allt Manowars sista två skivor under decenniet i fråga, gjorde han något av det bästa han gjort. Det är nästan som om han visar upp sig när han går upp i de höga registren i Carry On och Holy War, och när han håller sig till de lägre visar han inga tecken på att det heller skulle vara några problem. Columbus trumsound känns inte alltid helt så maffigt som det brukar göra, som det borde ha fått göra, och han kommer inte alltid helt till sin rätta, trots gediget och prickfritt spel.

 

Den första hälften av skivan är det där lite mer uppdrivande; det som ska öppna upp för nya lyssnare. Möjligtvis med undantag för den härliga Carry On är den första hälften också underlägsen den andra. Framför allt Holy War och Black Wind, Fire And Steel är som sagt det som gör skivan extra minnesvärd.  Ändå verkar Fighting The World nästan bortglömd, många gånger, till förmån för den kungliga Kings Of Metal, som släpptes året efter. Och förstås föregångaren, Sign Of The Hammer, som kanske är strået vassare. Det kan kanske bero på skivans längd och det faktum att den första hälften av den längden känns nästan för lättsam i jämförelse och det finns inte tillräckligt av det där tyngre, episka Manowar som kom att finnas på Kings Of Metal. Men det är ändå sju solida spår av klassisk Manowar, död åt falsk metal, som hela tiden byggs upp och blir bättre och bättre, tills det avslutas på absolut bästa sätt. Men... det gick jävligt fort att komma till det slutet.

 

Bäst: Black Wind, Fire And Steel

 

Sämst: Skivans längd

 

    

 

Musikvideo: Manowar - Blow Your Speakers