Winterage - The Harmonic Passage

Genre: Power Metal

Winterage är en symfonisk power metal-orkester med en del folkinslag, som härstammar från Luca Turillis förlovade land; Italien. En relativt ny sextett som nyligen släppt sin första skiva, The Harmonic Passage. En titel som, ska det visa sig, beskriver bandet ganska bra. På en bas av upptempometal med melodisk prägel läggs långa, utlodande gitarrsolon med tillhörande keyboardinterluder, fyll på med vindlande violionslingor och trallvänliga refränger kompletta med lite körsång. På det området sätter skivan genast igång, med titelspåret som en god start efter ett intro på ett par minuter. Imellanåt bjuder också Riccardo Gisotti på en del direkta speed metalriff, för att varva ur, som i Wirewings. De bjuder också på nedtonad powerballad i Son Of Winter, med en finstämd gråtviolin. Också den låten varvas med tyngre, symfoniska inslag och avslutas rent av med snabba riff och hårda trummor. Låten blir som ett exempel på deras musik; det händer saker och sitter inte stilla i ett och samma begrepp från början till slut.

 

Winterage - The Harmonic Passage

 

Det krävs inte många genomlyssningar för att inse att Winterage kommer att bli ett krav i varenda power metal-lista och troligtvis också i en kommande årssammanfattning. The Harmonic Passage bjuder på lite av allt från speed, power, folk och symfonisk metal med Gisottis tunga riff och många sköna solon i fokus. Daniele Barbarossa är en sångare av rang, och lägger en högkalibrig första insats i Winterages debut. Han gör sig bra tillsammans med de folkiga anspelningarna i Gabriele Boschis violin. Rent röstmässigt är Barbarossa vad man förväntar sig i ett power metal-band; med en röst på den ljusare sidan, som tar snabba partier galant och lägger en melodisk stämning i sången, gärna med flera lager i refrängerna. Och falsetterna sätter han. Som om det fanns något tvivel.

 

Italien har bjussat på en del skön power metal genom åren, och då främst Rhapsody, men också Elvenking, Labyrinth och Secret Sphere. Förhållningen till dessa är att Winterage på ett mästerligt sätt sammanfogar Elvenkings folkiga inslag, Secret Spheres symfoni och ett släng av Rhapsodys rakt på-metal. Det finns också en episk och storlagen ådra, men utan att det blir för långt, för mycket eller för överdrivet. De har absolut inte glömt bort att power metal-regel nummer ett är 'var episk', något som gör sig påmint i den storslagna Golden Worm och avslutande Awakening, men de tar det inte till oanade skyar. På gott och ont; det är första skivan, en får inte gå för långt och tappa lyssnarna genast. Jag vågar säga att Winterage har tagit prövade metoder, satt egen prägel och gjort något som har bägge fötterna på jorden, men gärna låter fantasin sväva iväg. En skiva att minnas.

 

Bäst: The Harmonic Passage

 

Sämst: La Caccia Di Turin (ett intro mitt i skivan)

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=13834

 

Winterage - The Harmonic Passage

Scanner - The Judgement

Genre: Heavy Metal

Gamla tyska heavy metal-krämarna Scanner släppte precis nyligen sitt sjätte album, det första sedan 2002. Börjar med låten Fuck The Bastards (förkortat till F.T.B.) som inleder med tryck, tyngd och kraft, för att på så vis sätta stämningen för resten av skivan. Det gäller mogen heavy/power metal med ett släng speed metal och duellerande gitarrsolon. I klass med Running Wild och Wizard. Nytt till 2015 är det mesta; enbart Axel Julius finns kvar sedan förr, resterande medlemmar är nya förvärv. Skivans starkaste sida är Julius och nykomlingen Andreas Zeidlers gitarrduellerande. Det gäller inte bara solon, utan i slagkraftiga riff som i inledningsspåret, Warlord och Pirates. Efthimios Ioannidis har en duktig röst som påminner en del om Niklas Isfeldt (Dream Evil), men med Sven D'Annas (Wizard) uttal. Ett par wailande falsettskrik står att finna, noterbart i början av Eutopia. I övrigt är det tuff, men inte särskilt utstickande metalsång som går helt okej ihop med riffen, utan att ta för mycket plats.

 

Scanner - The Judgement

 

Skivan rymmer tio låtar, och det är för det mesta det jag var inne på tidigare som gäller; rakryggad, no bullshit heavy metal. Men det finns också ett par låtar som känns snäppet tyngre, i ett något långsammare tempo; Eutopia och The Legionary, som fyller ut och ger variation. Den variationen är viktig; för mycket av något av dem och det blir trist. Den gemensamma nämnaren är, som jag också nämnde ovan, sköna riff. Speciellt i titellåten, som kanske är skivans bästa, med inte bara bra riff utan också en ledgitarrslinga som får resten av skivan att skämmas en aning. Scanner har också insett hur jävla metal Edgar Allan Poe är; låt nummer tre, Nevermore, innehåller ett par rader direkt ur klassiska The Raven. Sedan kan jag tycka att ett episkt mästerverk som Poes dikt förtjänar musik som passar stämningen, och där levererar inte Scanner helt, utan håller sig rakt på med sin heavy metal. Som slutsats är skivan ganska standard, utan att vara speciell på något vis. Liknande och bättre musik är inte många knapptryck bort, men är det ett gäng heavy metal-låtar utan krusiduller man är ute efter, varför inte ge The Judgement en chans.

 

Bäst: The Judgement

 

Sämst: Battle Of Poseidon

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=13830 - Read the review in English

 

Musikvideo: Scanner - The Judgement

Wind Rose – Wardens Of The West Wind

Genre: Power Metal

Wardens Of The West Wind är italienska power metal-akten Wind Roses uppföljare till 2010 års debutalbum. Lagom till andra skivan har de tagit bort alla mellanspår som fanns med på första skivan (ett fjorton sekunder kort spår bestående av forsteg är bra för?). Med det sagt börjar skivan med ett intro. Hallå, det är ju power metal. Ingen får ta våra intron från oss. Därefter följer ett gäng kraftiga, riffdrivna spår med en viss Blind Guardian-känsla. Sköna gitarrsolon varvas med mysiga keyboardslingor, som förresten är ganska gömda i produktionen, utan att försvinna för mycket. Musiken är pompös, stundtals i överkant, men en sak är klar, power metal-regel nummer ett har inte undgått de här killarna. Storvulna, trallvänliga refränger och en viss majestätisk känsla sätter spår i låtar som The Breed Of Durin och Skull And Crossbones. Uppenbarligen en invit till sing-along, så fort texterna sätter sig. Textmässigt har de valt en mängd olika teman, de flesta med en gemensam nämnare; det ska gå att göra episkt. Tolkien, Spartacus och, ja allmänt episk fantasy.

 

Wind Rose – Wardens Of The West Wind

 

Låtskrivandet har tagit ett steg upp sedan förra skivan; det är tajtare och bygger inte lika mycket på att man måste komma in i en viss stämning genom att lyssna på fjorton sekunders fotsteg. Skivan saknar i stort sett utfyllnad, med åtta spår och två intron (första skivan hade sju intron). Spåren är kanske här relativt få, men det är åtta låtar med explosiva refränger, bombastiska körer och ren power metal. Det jag kan tycka saknas är något snabbt, något utan vettig tanke, som bara är pang på och gasen i botten; Wind Roses musik är genomtänkt och skivan enhetlig och inte alls dum. Claudio Falconcini, som håller i yxan, har fått slänga sig igenom inte bara ett frenetiskt solo och jobbar med tunga riff albumet igenom, som avbrytning till den magiska körsången. Och Francesco Cavalieri bakom mikrofonen gör också ett bra jobb med stor inlevelse och känsla för regel nummer ett. Som helhet lämnar albumet kanske lite att önska, lite mer utsvävande och inte för mycket på samma spår, men också en känsla av att helheten är bra som den är. Fortsätter Wind Rose att utvecklas i den riktningen de gör, så ser jag fram emot tredje skivan.

 

Bäst: The Breed Of Durin

 

Sämst: Ode To The West Wind

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=13826

 

Musikvideo: Wind Rose - Rebel And Free