In Vain - Currents

Genre: Death Metal, Extreme Metal, Progressive Metal

Vart börjar en ens för att beskriva In Vain. Denna norska kvintett som med sin senaste fullängdare, Ænigma (2013) gjorde så starkt intryck. Denna veritabla monstermamma till institution inom black death-rörelsen, som under det gångna decenniet gjort sig ett namn. Progressivt tunga och ombytliga är de svåra att placera i ett enda fack, och fjärde fullängaren Currents ändrar inte precis på det. Det är däremot ett lika intellektuellt album som framför allt den närmaste föregångaren; Currents är ett eklektiskt album, måhända inte lika explorativt som Ænigma, men likväl starkt och bekvämt i vad det är. Låtksrivaren tillika gitarristen Johnar Håland har klart vuxit och mognat i sin roll; Currents är inte ett album som exploderar och genast presenterar sig, det krävs mer än en genomgång för att börja skala tillbaka de imponerande snyggt byggda och välformade lagren som bygger upp helheten.

In Vain - Currents

De båda gitarristerna Kjetil D Pedersen och Håland lägger av några sjukt elaka riff här och var, även om det inte alltid är helt mörkt och elakt. Black metal-vansinnet i As The Black Horde Storms ger i låtar som Origins och Standing On The Ground Of Mammoths rum även för influenser från 70-talsprogg och det Opethiska. Den sistnämnde har också agerat kompositör till dest mesta av musiken och låtit Pedersens förträffliga ledgitarr bana melodisk väg i hypnotiska progressioner och solon. Inte en enda låt på Currents är inte välsignad med näst intill perfekta sektioner där Pedersen fullkomligen glänser. Han backas upp av en stadig rytmsektion med gästande trummisen Baard Kolstad (Leprous, Rendezvous Point) och nyförvärvade bassisten Alexander Lebowski Bøe som varvar stadig uppbackning i de långsammare melodiska passagerna med skitig black metal-mangel. Korta, stiligt inflikade sektioner och passager med hammondorgel och saxofon välsignar flera av låtarna för att sedan tas över av passionerade instrumentala passager ledda av Pedersen.

Triviums Matt Heafy gästar Soul Adventurer, ger den en mer lättillänglig approach, medan den samtidigt känns lika explorativ som resten av plattan. Den är inte riktigt lika djuplodat mörk som mycket av musiken och inte lika lagd med growls, och kanske ändå plattans svagaste spår, även om ordet används ganska löst. Origins sedermera har sångmelodier som för tankarna till Keldian för att sedan brisera till något närmare Ne Obliviscaris när elaka growls tar vid. Albumet växer, låt för låt, och blir starkare och starkare, med en klimaktisk zenit i monstruöst snygga Standing On The Ground Of Mammoths. Speciellt från En Forgangen Tid blir albumet verkligen en kraft att räkna med. De subtila, halvjazziga sidorna finns hela tiden påminnande i bakgrunden medan långsamma behemot-riff och högtidliga sångprestationer från Sindre Nedland och Andreas Frigstad (rensång respektive growls) sätter stämningen antingen monstruöst elak eller melankoliskt mörk, samtidigt som Pedersens känsliga gitarr aldrig vill sluta. Ett med repeterade lyssningar löjligt starkt album, huruvida Currents kan matcha Xnigma står inte helt klart, även om den rent uppenbart simmar i samma nattsvarta vatten.

 

Bästa låtar: As The Black Horde Storms, Standing On The Ground Of Mammoths

 

    

 

Lyrikvideo: In Vain - Seekers Of The Truth

Duskmourn - Of Shadow And Flame

Genre: Death Metal

Med debuten Legends (2014) visade Duskmourn att de hade grunden till något stort. Deras tagning på episk death metal infogade massiva melodier och folkmusik. Samtidigt hade den smärre lutningar åt svärta och alltid med en affinitet för naturen. Liksom debuten behandlar Of Shadow And Flame den amerikanska duons själsliga känsla för natur orörd av människohand, berg oändliga i både tidevarv och majestät, och de stilla viddernas prakt. Fans av den första skivan kommer att finna sig själva i något hemmavant, men samtidigt stilbrytande, och av allt att döma angenämt. Folk-elementen som var synnerligen tillfinnandes på debuten har tonats ner för en inlevelse  mer atmosfärisk i anda, och influenser från black metal, med likheter till Moonsorrow och Saor, det sistnämnda mer åt det atmosfäriska hållet, medan den episka konstruktionen kvarstår från debuten. Därtill de smått progressiva lutningarna; de melodiska byggnationerna och ledgitarrprogressionen, med dragningar åt Shylmagoghnars håll.

 Duskmourn - Of Shadow And Flame

Duskmourn består av Walter Deyo och Bill Sharpe, där den förstnämnde är vokalist och bassist och den sistnämnde trummis och keyboardist, förutom att bägge två är yxmän. Just gitarren har en extremt ledande roll. Gitarrmelodierna härrör till episk melankoli, bergasorg och den eviga vilan i samstämmighet med de episkt tingade keyboards som fyller snarare än leder, och bidrar storligen till atmosfären. Den är, som görs uppenbart i introt Ancient Whispers - ett långsamt regn och vinande vind som piskar de urgamla stammarna - av yttersta vikt, och ges framträde av välanvända keyboards som omfamnar de mörka riffen, som hämtade ur black metals uråldriga volymer. Deyos brinnande sång varslar om förtvivlan, och gör de poetiska raderna ständig rättvisa i den refränglösa enigheten. Stundtals lämnas en del att önska, i fråga om styrkan. Through The Wild och Where Shadows Lurk är måhända dugliga spår, men ändå inte så storartade som vad som följer. Den senare har en smått malplacerad keyboardvistelse och Deyos sång är i de långsammare partierna inte av samma kaliber som i övrigt.

Det verkligt magnifika med Of Shadow And Flame är dess avslutande halvtimme, som utgörs av de tre längsta spåren på albumet. Medan de första tjugo minuterna är hyggliga i all rätt, är de sista trettio rent briljanta, särskilt tagna som helhet. Med start i Mountains Of Darkness blir känslan så intensiv, stämningen så uppslukande att en helt enkelt inte kan låta bli att hänföras. Och med den episka avslutaren The Last Voyage är omfattningen verkligen ställd på episk; där finns ett visst folk-element som inte tillåts övertaget, utan istället är det de båda gitarrernas omvälvande gång som likt bergen stiger mot himlavalvens brand. Efter tio minuter tonar den ut till havets vågor, det långsamma knarrandet från ett skepps färd mot den slutgiltiga vilan; en avslutning som återkopplar till Ancient Whispers, och sedermera tonar ut och lämnar ett påtagligt tomrum. Säkerligen kommer ingen att lyssna på albumet eller ens låten enkom för denna fem minuter långa avslutning, men att avsluta som Duskmourn gör är ingen struntsak. Med dess sista trettio minuter - och The Last Voyage framför allt - har Duskmourn med all trolighet skapat årets upplevelse inom metals extremare hemvister.

 

Bästa låtar: Crowned In Flame, The Last Voyage

 

    

 

Duskmourn - Through The Wild

Persefone - Aathma

Genre: Death Metal, Progressive Metal

Fyra sabbatsår efter en karriärsdefinierande fullängdare kan vara en oändligt lång väntan, även om Persefones fyra år egentligen upptogs av turnerande. De har således visat att perfektion inte bör eller kan stressas fram. Senaste fullängdaren Spiritual Migration (2013) var karriärsdefinierande, rent av banbrytande, stilbildande, och dess intensiva känsla både djup och känslofylld (tomma ord, som egentligen inte beskriver den). Men nu har de fyra åren passerat och andorranerna som börjar göra ett stort namn för sig på Europas progmetal-scen släpper Aathma, att försöka matcha Spiritual Migration. Det är faktiskt deras femte fullängdare; det var inte förrän på 2009 års  Shin-Ken som det Persefone vi hörde 2013 verkligen tog form efter två mer stapplande försök i debuten Truth Inside The Shades (2004) och Core (2006). Aathma cirklar inte fullt lika djupt ner i mörker och oundviklighet som sin föregångare, men håller sig mer svävande och till vindens flyktighet.

Persefone - Aathma

Albumet behandlar djupa, filosofiska teman, baserade i det hinduiska konceptet ”Atman” och människans själ och inre väsen, dess sammanlänkning med människans transcendenta jag. Marc Martins kusligt mäktiga growls varvas med rensång på ett stilistiskt och mästerligt sätt och han fångar hopplösheten, styrkan och känslosvallet i utforskandet av det egna jaget och insikten att människan är mer än sitt skinn, sina ögon, sin kropp; hen är Atman. Albumet är ”bara” dryga timmen långt, och har en koncis känsla och hela tiden med den melodiska prägeln som bakgrund mot kraftfulla musikaliska insatser. Gitarrspelet är fenomenalt, med kraftiga riff och utsökta progressioner i otroligt snygga kompositioner som tio minuter långa Stillness Is Timeless och mer maffiga riff i No Faced Mindless. Ren uppvisning stundtals, när Carlos Lozano och Filipe Baldaia bränner av solon. Bryggan till rytmiskt pulserande riff är sedan naturlig, och de uppbackas av Miguel Espinosas keyboards och pianospel som konstant håller atmosfär och känsla levande och organisk, tillsammans med sparsamt använda ljudeffekter som vind och vindspel som fyller tomrummet mellan spåren.

Cosmic Walkers och Vacuum, två lugna, instrumentala interluder är inte bara inströsslade som pisspauser eller utfyllnad. Istället gör de stor effekt tack vare lugna och enkla gitarrslingor och en immersiv atmosfär. De bryter mot de mer massiva väggarna av death metal-riff och aggressiva growls, medan de känns helt i linje med de mer långsamma, melodiska partierna i exempelvis Spirals In Thy Being där gitarrerna och Toni Mestres bas växer och bygger jämsides med en pianoslinga, för att explodera och utvecklas enligt konstens regler. Kulminationen kommer i titelspåret, tjugo häpnadsväckande minuter långt. Ett helt enkelt fulländat epos i sig själv (även om de sista minuterna kanske funkat bättre som ett eget spår, som avslutning till skivan), vari de snygga insatserna kommer till ljus och långa, atmosfäriskt melodiska interluder bryter mot massiva riff-fundament och vindlande ledgångar, till intensiva solon med Espinosas harmoniska keyboards som känslofylld bakgrund.

Medan det kanske är fel att plocka ut enstaka spår som bättre eller svagare än andra, med tanke på hur helhetlig skivan är, funkar ändå låtarna i sig ofta utan den större kontexten. Exempelvis singeln Prison Skin visar upp vad Persefone är med långsam känsla och uppbyggnad blandat med massiva blastbeats och döds-känsla, eller ovan nämnda Stillness Is Timeless som nästan visar neoklassiska drag och varvas högt och lågt, långsamt och fläskigt - även om kontexten kanske är att föredra. Att den har två intron är kanske det märkligaste med skivan, kanske mest för att de egentligen är en enda låt som delats upp på två. An Infinitesimal Spark och One Of Many… kunde helt ha satts ihop med första låten Prison Skin. Det här är bokstavligen det enda jag kan anmärka på. Utvecklingen känns naturlig och aldrig känns Aathma som ett försök till att upprepa var föregångaren gjorde. Inspirationen, inlevelsen och känslan är matchad, och medan musiken är snarlik i grunden lyckas Persefone utvecklas och kännas precis lika nyskapande som 2013. Nu har de förtjänat fyra sabbatsår.

 

Standout tracks: Spirals Within Thy Being, Stillness Is Timeless, Aathma

 

    

 

Musikvideo: Persefone - Prison Skin